Svenska personnamn på medeltiden

Det medeltida Sverige är dåligt känt från skriftliga källor, och många av de källor som finns är stereotypa texter som inte ger mycket kött på benen. De lär oss emellertid en hel del om vad folk hette och var de bodde. Vi har med andra ord relativt god kunskap om de personnamn och ortnamn som var i bruk. Detta ger oss indirekt kunskap om omgivande språk och kultur. Personnamnen i det svenska riket under medeltiden går att studera genom ordboken Sveriges medeltida personnamn med tillhörande samlingar i Uppsala. Här skall jag peka på några huvuddrag.

Inhemska namn ersätts med kristna

När källorna börjar flöda rikligare på 1300-talet har de inhemska nordiska förnamnen – som är praktiskt taget enarådande på vikingatida runstenar – gått tillbaka betydligt, en utveckling som sedan fortsätter under lång tid framåt. Samtidigt har de inhemska finska förnamnen nästan helt hunnit försvinna. De inhemska namnen ersätts med samma kristna namn som används i resten av Europa. Skillnaden mellan de nordiska och de finska namnen antyder att kristnandet i Finland skiljer sig från resten av Norden, även om vi tar hänsyn till att källorna från Finland är något sena och har sin tyngdpunkt i de södra och västra delarna av landet.

Överlevaren Olaf och invandraren Gerthrud

Vissa nordiska namn har större överlevnadsförmåga än andra. I särklass står Olaf, namnet på den norske helgonkungen (medan det svenska helgonkunganamnet Erik ligger på en lite lägre nivå). Bland kvinnonamnen tycks Ingeborgh och Ragnhild ha klarat sig bäst, det första säkert tack vare kungliga förebilder, det andra troligen med hjälp av den heliga Ragnhild av Södertälje. Ett stort antal nordiska namn uppträder med endast ett litet fåtal bärare i medeltidskällorna, t.ex. Agne, Frøbiorn, Gunsten, Ragge, Sighvald, Thorgny, Øvald – Frøborgh, Gunborgh, Ragnø, Runa, Sighløgh, Thorgun, Ødis.

Vissa nordiska namn har större överlevnadsförmåga än andra. I särklass står Olaf.

Ett fåtal kristna namn blir snart mycket vanliga: Katerina, Kristina och Margareta – Niklas (Nils), Peter (Per), Johan och Jöns (de två sistnämnda från Johannes). I skiktet under de allra vanligaste namnen finns t.ex. Cecilia och Jakob. Det är frestande men kanske förhastat att tolka den rätt extrema likriktningen som ett tecken på bristande individualitet.

Vissa namn är vanligast i städerna och är mer eller mindre nära knutna till invandrargrupper, i första hand från nuvarande norra Tyskland, t.ex. Albrikt, Henning, Verner – Gerthrud, Greta, Valborgh. En del namn kan vittna om religiösa och kulturella strömningar. Två av de helgon vilkas kult tilltog under senmedeltiden var Barbara och Göran (Georgius, Jørjan, Ørjan m.m.). Troligen återspeglar sig detta i det ökande antalet bärare av deras namn.

Finska namn i svensk form

Källorna till de medeltida personnamnen är mycket ojämnt fördelade i tid och rum. Även den sociala fördelningen är inte oväntat mycket ojämn. Ändå ger namnens utbredning vissa inblickar i kulturella strömningar och gränser. Ett par tydliga exempel är att Henrik var vanligt i Åbo stift och Brynjolf i Skara stift, i båda fallen efter helgonförklarade biskopar.

Endast ett fåtal reflexer av finska förnamnformer är bevarade från medeltiden.

Under äldre tid normaliserades oftast förnamn till det språk som användes i dokumentet. I det svenska riket gällde latin som juridiskt språk fram till 1300-talets mitt, medan svenska blev vanligast därefter. Det innebär att finska förnamn till allra största delen återges i svensk form. Endast ett fåtal reflexer av finska förnamnformer är bevarade från medeltiden. Således skrivs Henric Pijkkelæn (1462, S:t Marie socken, nu i Åbo) som Heyke 1468.

Binamn, släktnamn och hustrunamn

De många vanliga förnamnen ledde snart till behov av ytterligare särskiljning. Vanligast var att ange bostad, oftast genom en prepositionsfras men i finskspråkiga bygder ofta utan preposition och ibland med finsk kasusändelse (t.ex. Jacob Saxilan, nämndeman 1444 från Saksila i Nådendals socken). Även patronymika är vanliga (t.ex. Ingegærdh Jønisdotter, som 1449 skänker jord till Nådendals kloster). Binamn eller släktnamn är inte sällsynta. Ett exempel är Ingolff Diækn, vars gods i Karis socken 1405 döms vara skattejord (djækn ’diakon, skolyngling’, ibland ’skrivare’, såsom binamn kanske syftande på viss boklig bildning i allmänhet). Ett släktnamn av tyskt ursprung bärs förmodligen av Lasse Moor. Med hjälp av hans namn identifieras hans hustru, hustru Anna Lasse Moors, vars arvingar från Ulvsby 1474 uppträder i Stockholms rådhusrätt. Sådana s.k. hustrunamn är mycket vanliga. Hantverkare och vissa andra yrkesmän identifieras ofta genom en yrkesbeteckning (t.ex. Henrich klenesmidh, som 1425 bevittnar ett brev från Åbos borgerskap till kung Erik).

Sveriges medeltida personnamn (SMP)

Sveriges medeltida personnamn är ett stort anlagt projekt för att göra de medeltida personnamnen tillgängliga för forskning. Det inleddes 1943 av Ivar Modéer. Då började personnamn skrivas av från handskrifter och tryckta utgåvor. Namnen skrevs upp på kort, som sorterades in under lexikala namn. Dessa kort utgör basen för det ännu pågående ordboksprojektet Sveriges medeltida personnamn (SMP). Man kan mycket grovt räkna med att det finns uppemot 500 000 belägg på förnamn och 80 000 belägg på binamn och släktnamn fram till omkring år 1520. Samlingarna täcker nästan alla bevarade personnamnskällor från medeltiden och är resultatet av en enorm insats av flera generationer studenter och medarbetare. I dag förvaltas de av Namnarkivet i Uppsala vid myndigheten Institutet för språk och folkminnen.

Det finns uppemot 500 000 belägg på förnamn och 80 000 belägg på binamn och släktnamn fram till omkring år 1520.

På grundval av samlingarna utges en ordbok över förnamnen och – är det tänkt – tillnamnen. Det första häftet kom 1967, det senaste 2016 med förnamnen från Jordan till Jøsse. Utgivningen av ordboken har varit enormt tidskrävande, och det gäller nu att finna en delvis ny och enklare form för att gå vidare. Förhoppningsvis kan också samlingarna i sin helhet göras digitalt tillgängliga. Än så länge finns ett register över de lexikala namnen på institutets hemsida, med större delen av de tryckta artiklarna knutna till sig.

Viktig källa till medeltiden

Samlingarna och ordboken har genom åren utnyttjats av språkvetare och historiker. Ett fortfarande mycket läsvärt arbete är Finländska personnamnsstudier (1959) av Carl-Eric Thors, elev till Modéer och sedermera professor i Helsingfors. En annan elev var Roland Otterbjörk, som var redaktör för ordbokens första häfte. Samlingarna till SMP var en viktig grund för hans klassiska namnlexikon Svenska förnamn.

I någon mån kan man följa människors liv som vittnen, säljare, köpare och tvistande m.m., och även som sökare av frälsning.

När man slår upp någon av de mer omfångsrika namnartiklarna, som Henrik eller Ingridh, kan man lätt bli avskräckt av vimlet av belägg och de många förkortningarna, som s.å. ’samma år’, bos. ’bosatt’, h.h. ’hans hustru’, lb. ’landbo’ och rhr. ’rådhusrätt’. Men det är väl värt att tränga in i systemet för den som är intresserad av medeltidens språk och kultur. Namnbeläggen är ordnade efter personer. I någon mån kan man följa människors liv som vittnen, säljare, köpare och tvistande m.m., och även som sökare av frälsning för sig och sina anförvanter genom gåvor till kyrkan och förordnanden om förböner. Alla exempel ovan är hämtade från ordboken.

Stadsböckerna är viktiga källor

Personligen är jag särskilt fascinerad av de senmedeltida stadsböckerna, där de stockholmska är de mest omfattande. Stadsböcker belyser inte bara stadens egen befolkning utan kan också ge värdefulla glimtar från ett stort geografiskt område. Vi har redan sett att hustru Anna ovan troligen kom från Ulvsby. En annan Stockholmshustru, känd från 1489, säljer år 1500 sin fäderneärvda jord i Skellefteå socken, i ett av de mycket fåtaliga dokumenten från Västerbotten. Hon heter Gunborg och är en viktig pusselbit när det gäller detta sällsynta namns utbredning.

Stadsböcker belyser inte bara stadens egen befolkning utan kan också ge värdefulla glimtar från ett stort geografiskt område.

Genom Stockholms stadsböcker får vi reda på att släkten Tolk kom från Tolkby i Helsinge socken (nuvarande Vanda). 1496 uppbär Henrik Tolk i Tolkby arv efter sin bror Måns Tolk. Vi får också reda på att skepparna Anders Skofat och Anders Galt kom från Korpo i Åboland, säkerligen från byarna Skofatt och Galtby. Vidare förekommer sedan 1481 ett binamn Lumpa i Stockholms stadsböcker, som säkert sammanhänger med komplexet Lumparland–Lumpo–Lumparby–Lumparen på Åland. En av namnbärarna är rådmannen Jakob Lumpa, ofta skriven i bestämd form som Lumpan. År 1524 är han död, och det omtalas att ”Niels i porten stod för rätten på Lumpans broders vägnar, Eriks i Lumpe” och säljer en tomt (dvs.: Erik i Lumpo, bror till Jakob Lumpa, säljer broderns tomt genom ombud). Det verkar som om binamnet Lumpa är identiskt med bynamnet Lumpo.

De ortnamn som är aktuella här är behandlade i Finlandssvenska bebyggelsenamn. Lustigt nog skulle alla kunna innehålla personnamn, mer eller mindre säkert. Det är dock ovisst om några sådana föreställningar under medeltiden spelar någon roll för bildningen av de aktuella tillnamnen. Man har nog kunnat frigöra ett Galt från Galtby utan att ha känt med sig att ett personnamn Galt en gång i tiden legat till grund för ortnamnet.