Nalle Valtialas ”Ental blir flertal” i Språkbruk 2/2012 borde heta ”Flertal blir ental”, då det är singulariseringar den (till en början) handlar om. Författaren raljerar, men behöver i språkvårdens namn ändå kommenteras.
Man skall inte oroa sig för den redan fullt etablerade singulariseringen av kex eller kox; inte heller Valtiala förmenar dessa ord ”hemortsrätt” i svenskan.
Keps kommer knappast (som Valtiala föreslår) från cape utan från cap (mössa). Ungdomsspråket i Sverige omvandlar keps till ”kepa”, ett oavsiktligt närmande till ursprunget i senlatinets ”capa/cappa”.
Genuina hot från engelskan är av försåtligare art. Ett är den redan genomförda betydelseförskjutningen av ordet karaktär (character) som i engelskan betecknar (film)person eller (roman) gestalt, men i riktig svenska förbehålls egenskaper och kynne. Helt genomfört, åtminstone bland folk i resebranschen, är flight i betydelsen flyg. Jag har redan hört det svenska ordet figur användas i betydelsen siffra. På lur står alldeles säkert realisera för inse (ett engelskt bruk som redan spritt sig i franskan).
När man ingenting gör för att hävda det svenska språkbruket mot det engelska, riskerar man missförstånd och det är sådana vår oro borde gälla.
Valtiala är gramse också på att vackra gamla (geografiska) namn bytts ut ”utan att jag blivit tillfrågad”. Så enkelt är det inte; namnen är inte ”märkliga försvenskningar” som han påstår.
Neapel (grekiskans Neapolis) och Florens (latinets Florentia) är namnformer mer hävdvunna än de nutida italienska. Nice är inte blott en ”fransk” stad, utan också en provensalsk vid namn Niça och en gång den ”italienska” stad Nizza, där självaste Garibaldi föddes.
Men jag håller med om att geografiska egennamn inte blir bättre (på svenska) av att ändras så snart någon regim ersätter en annan – eller en ny transkribering knäsätts. Exempel är ”Kampuchea”, ”Kyiv”, ”Beijing” och diverse andra. Det är bra att svenska massmedier återgått till Kambodja, behållit Peking (västerländsk transkription, som inte strider mot alla kinesers uttal) och fortfar bruka namnet Kiev för en stad som hör europeisk historia till.
Stämmer det förresten att S:t Petersburg är ett ”vackert undantag”, en ”gammal namnform som tagits till heders”? På ryska har staden aldrig hetat så. Den grundades 1703 som Peterburg (utan s och med tonvikt på sista ledet). ”Sankt” kom senare och är nära nog hädiskt, då det anspelar på att tsar Pjotr är namne till Sankte Per (aposteln). Det namn Valtiala fröjdar sig åt är en ohistorisk västlig förvrängning med ett interpolerat s och med omkastad betoning.
Om jag hittills låtit sträng, är jag i gengäld helsåld på den trivsamma avledningen -is, som antas ha uppstått redan för ett par hundra år sedan bland studenter, efter modell av latinska ord som civis.
Vem har inte hört Jakobstad kallas Jeppis eller Fiskartorpet Fiskis? Har vi inte lite till mans sagt fegis, spelat pingis, haft osis eller dragit en fräckis?
Nalle Valtiala kan vara trygg i förvissningen att en bebis inte är flertal. Spädbarnet kommer inte att flerfaldigas heller den dag hen kallas fjortis (14-åring) eller pansjis (pensionär). Låt oss däremot hoppas att hen inte blir en alkis på dekis!
Just denna hypokorism är typiskt svensk men har blivit produktiv också i finskan. Utan att ha specialstuderat ordens datering vill jag hävda att kändis spred sig på 1970-talet och att finskan snart etablerade julkkis i samma betydelse. Liksom kändis haft sällskap av alkis, dagis, kompis, bergis, bebis och smilis, har man i finskan fått ”tavis” (tavallinen ihminen, vanlig människa), ”lihis” (lihapiirakka, köttpirog) samt ”lippis”(lippalakki, keps!).
Isin artikel sysslar Nalle Valtiala med vad jag ser som baggisar (bagateller/oväsentligheter). Singulariseringens värsta problem i svenskan är latinska pluralformer (fakta, narkotika, media) som i godtycklig (o)ordning blir entalsformer.
Jag skulle önska mig en bred – och oroad – diskussion om hur vi skall ha det med ”rekvisitan”, ”prestandan” och ”faktan”. Är det rätt av de svenska språkvårdarna att bara sitta still när TV-journalister talar om ”internationell media” i stället för internationella media/medier?
Min egen fattigmansbibel, Språkriktighetsboken (2005), säger lite medlidsamt: ”Latinkunniga personer reagerar ibland mot detta språkbruk.” Jag är just en sådan, en gammal latinare – men ändå begär jag inget mer än att t.ex. media inte hos professionella ordbrukare skenar åt alla upptänkliga håll samtidigt.
Flight... eller flyg?