Min uppdatering på Facebook löd: ”blev påskiten av en mås och väntar nu på undergången ... eller underVERKET!” En halv­snärtig formulering med lite självdistans och något som andra kan spinna vidare på. Den perfekta uppdateringen enligt mig. Men varför kvalade just den här uppdateringen och fick publiceras på min vägg? Varför valde jag inte att skriva om fikan jag hade med mina vänner då måsen bajsade på mig? Är ett spännande och intressant liv ett måste för att kunna skriva om det eller beror en bra uppdatering på hur man värderar, omskapar och formulerar det som man är med om? Hur ser den ut, den perfekta statusuppdateringen och vad tillför den mig och mitt liv?

Vi lever i en tid och ett samhälle där skeenden och aktiviteter bestäms utgående från deras s.k. nyhetsvärde. Liksom journalister gör ett urval bland händelser i världen, gör deltagare på Facebook ett urval bland händelser i deras vardag. Vad är värt att skriva om? Till skillnad från de händelser som når dagstidningen, är det ändå rätt triviala händelser som får uppmärksamhet på Facebook.

Det skrivs mycket om t.ex. träning och kost. Även arbete och studier får mycket uppmärksamhet. Man får klaga men helst inte bli tjatig. Man får anspela på, men inte skriva alltför konkret om sex. Man får visa sin tacksamhet och uppskattning, men helst inte bli för känslosam. Man ska vara lite så där lagom och gärna uppmuntra till diskussion, inte täppa för de små frön som sås i det vardagliga livet runtomkring. I mitt nätverk tycker jag mig också kunna se att de som lyckas vara uppmärksamma på den lilla detaljen, får mycket bekräftelse i form av många gillanden och kommentarer.

Muminpappan och hans memoarer

Vi verkar alltså följa en helt annan logik än t.ex. muminpappan då han skrev sina memoarer. Då han skriver om sitt första äventyr värderar han, likt journalisten, nyhetsvärdet i det han har varit med om. Han väljer att klippa bort sådana händelser som inte tillför något: ”... man måste alltid koncentrera en berättelse”. Han vill ju få till en så spännande och intressant berättelse om sitt liv som möjligt. Efter att ha rymt från hemulen och hennes rutiner upplever han för första gången spänning då han är nära att drunkna. Han räddar sig i land och konstaterar att han för första gången har varit med om en händelse: ”... nu har jag upplevt en Händelse. Det här är den första Händelsen i mitt liv”, tänker han.

Får man tro muminpappan är det alltså bara händelser med stort H som är värda att skriva om. Till viss del har han också rätt. Jag gjorde en liknande utvärdering av nyhetsvärde, då jag konstaterade att det är mer spännande att skriva att en mås har bajsat på mig, än att berätta vad jag har ätit till frukost. Men skulle min perfekta uppdatering ha låtit lika bra om jag endast hade skrivit ”blev påskiten av en mås”? Nej, åtminstone får inte jag någon mental tillfredsställelse av endast slumpen. Det ska något mer till. En värdering, en stilistisk formulering.

Det mest triviala kan bli sexigt ifall man lägger något extra till språket. Det tror jag också att muminpappan skulle hålla med om. Han som gärna broderar ut sina berättelser med ovanliga ord som mumintrollet knappt förstår. Tar man en närmare titt på uppdateringarna på Facebook så är lite mer invecklade konstruktioner och stilblandning rätt vanligt. Man inväntar och införskaffar saker, spenderar tid, är nyduschad och nytatuerad. Man umgås med känslor och maträtter och berikas av någons besök. Språket smakar högtidligt på något sätt. Man verkar, liksom muminpappan, tänka att man inte kan skriva slarvigt när man författar sitt liv. För utan broderierna, ornamenten, accessoarerna, hur intressant är det egentligen att veta att folk just har duschat, druckit kaffe, ätit och kollat på film?

Inte vad vi säger utan hur vi säger

Det kanske inte är så intressant, men ändå bekräftar man den här sortens uttryck och formulerar liknande själv. En av mina senaste uppdateringar var något så banalt som ”filmfredag” och den fick ändå tre–fyra kommentarer. Facebook uppmuntrar en att säga något och har man inget spännande att säga, måste man hitta på något. Sociologen Vincent Miller (2008) menar att det viktiga på nätverk som Facebook inte är vad vi säger, utan att vi säger något. Kommunikationen på socialt integrerade nätverk ska ses som handling snarare än mening. Han utgår från socialantropologen Bronislaw Malinovskis teorier om att en huvudsaklig funktion med mycket kommunikation är att etablera och upprätthålla kontakt. Miller jämför uppdateringar, gillanden och länk­ar på Facebook med vardagens småprat. Fraser, formuleringar, gester och rörelser vi tar till för att signalera att vi har och vill fortsätta ha kontakt.

Är vi alltså ”lurade” att tro att någon faktiskt bryr sig om vad vi har ätit till frukost? Nej, riktigt så enkelt är det inte. Ett visst intresse för våra uppdateringar finns ju, men det spelar egentligen ingen roll vad i vårt liv vi väljer att skildra, eftersom de människor som vill fortsätta att ha kontakt med oss kommer att gilla våra uppdateringar, oberoende om vi är sjuka, har åkt till Azorerna eller just skaffat en tatuering. Jag vill däremot tro att en lyckad formulering gör det så mycket roligare och enklare att gilla en uppdatering och att en grå vardag får mervärde då vi svarvar ihop en formulering om den. Vi skriver vårt liv och samtidigt oss själva.

Äventyr på Facebook

Ens facebook-profil blir lite av en miniversion av en självbiografi. På nätet har man dessutom större möjlighet att förändra sig, förbättra sig. Man kan skildra det liv man lever eller det liv man kanske hellre vill leva. Man kanske rent av går och blir sitt ideal-jag, eftersom man vill försöka leva upp till den medierade person man blivit på nät­et. Man kanske börjar hoppa bungyjump, dansa salsa eller resa jorden runt för att man ska ha något att skriva om. I likhet med muminpappan, som drömmer om äventyr för att kunna ha något att skriva om, får kanske även jag en kick av att gå ut och göra det ena och det andra, så att jag kan framställa mig som en intressant person på nätet. Därför blev jag kanske också så exalterad i somras, då den där måsen bajsade på mig (hur högt nyhetsvärde det hade, kan diskuteras). Ödets ingrepp – låt vara obetydligt – slår ändå mina futtiga val att åka ut till Sveaborg, simma i Finska viken eller äta glass på Salutorget. Förutsatt att jag formulerar mig lite så där snyggt, förstås.

Statusuppdateringen som berättelse

Det ligger nämligen något lockande i att inte kunna påverka utgången, att plötsligt råka ut för något. Det enda som hindrar mig från att se hela världen som välbärgad västerlänning är jag själv, mina val och beslut. Medan jag väljer vad jag gör av mitt liv, väljer jag samtidigt bort något. Jag är dömd att fatta beslut och göra val för att komma vidare, för att skapa mig själv och berätta berättelsen om mitt liv. Men av någon anledning känner jag som muminpappan, att de gånger livet väljer åt mig, är jag ”på riktigt” med om en händelse. En händelse med stort H, som då man råkar träffa någon som hjärtat bultar för, är nära att drunkna eller varför inte något så trivialt som då en mås bajsar på en. Och liksom livet är en rad beslut, är en berättelse en rad händelser, liksom nyheter, liksom memoarer, liksom statusuppdateringar.

En stor skillnad mellan memoarerna och statusuppdateringen är dock den kontaktskapande funktionen och vad den gör med ens uttryck. Om man i memoarerna ska ta fasta på de händelser med stort H som har förändrat en, gjort djupt intryck på en osv., är statusuppdateringen de mer obetydliga händelsernas jargong. Jag skulle aldrig skriva på Facebook att jag var på mitt livs bästa dejt och att jag tror att jag har funnit mitt livs kärlek. Någon kanske skulle det, men det är inte jargongen i det nätverk som jag är verksam i. Nej, det är de små vardagliga göromål­en som får uppmärksamhet. De eller världshändelser, men inte allt för personliga angelägenheter. Man skriver om sådant som kanske berättar något om hurdan man är som person, vad man gillar och inte gillar, vad man ägnar sin tid åt. Sådant som andra kan relatera till och som det är lätt att reagera på.

Men eftersom statusuppdateringen, likt självbiografin, är med och berättar berättelsen om ens liv, måste det ju finnas något som sticker ut. Om facebook-stilen till innehållet favoriserar detaljen och det obetydliga, snarare än det stora och omvälvande, blir den språkliga förpackningen desto viktigare. Med den kan vi säga något om vilka vi är. Orden, uttrycken och referenserna vi använder oss av kan också innesluta vissa och stänga ute andra. Om jag t.ex. citerar en låttext eller min favoritförfattare, blir jag kanske kommenterad av dem som också känner till referenserna i fråga. Med mina statusuppdateringar är jag med och skapar små nätverk i nätverket, något som memoarerna inte riktigt bemästrar.

Guldkorn i vardagen

Man bör också komma ihåg att Facebook inte är absolut. Nätverket förändras ständigt och med det även ens uttryck och möjligheter till kommunikation. Om den grundläggande funktionen med Facebook var att få veta vem människor är och etablera och upprätthålla kontakter, tror jag att skrivandet av en själv har ökat i betydelse under årens lopp (för att igen hålla på att minska?). Däremot skulle det kanske inte vara så intressant att arbeta på berättelsen om sitt liv, om inte and­ra fanns där för att bekräfta en och ens val. Hur nöjd jag än var med min mås-uppdatering i somras, fick den trots allt inte så många kommentarer och gillanden, men de jag fick tror jag var av bekanta, som brukar skriva uppdateringar som jag gillar. Vem som kommenterar är kanske viktigare, än vad och hur många.

Jag är fortfarande mycket stolt över min mås-uppdatering. Och det fina i historien är att jag inte surade över bajset, utan i stället gick hem, tvättade min blus och svarvade till en bra formulering. Jag lyckades hitta ett guldkorn i vardagen, skapa betydelse till det triviala och det är väl det viktigaste. På så sätt kan kanske statusuppdateringar liknas vid memoarer, men med mycket mindre krav på en helhetsbild. Man behöver inte veta hur ens berättelse ska sluta för att skriva uppdateringar och man behöver inte vara fyrtio år fyllda, vilket Muminpappan hävdar om memoarer. Det räcker med att förhålla sig till livet på något sätt och att lyckas hitta de passande orden för att beskriva det förhållningssättet. Facebook har i alla fall skapat ett forum för att uttrycka sig själv, oberoende om ens bekräftelsebehov är den bakomliggande drivkraften eller inte. Jag tror i alla fall att muminpappan hade älskat att uppdatera sin status.

 

Litteratur

Jansson, Tove. 1968. Muminpappans memoarer. Schildts Förlags AB.
Miller, Vincent. 2008. New Media, Networking and Phatic Culture. Convergence 14(387). http://con.sagepub.com/content/14/4/387(avautuu uuteen ikkunaan, siirryt toiseen palveluun) (nedladdad 6.11.2011).