Alternativhistoria är något vi nog alla ägnar oss åt lite till mans, även om man inte har utvecklat det till en renodlad hobby. Alla har vi vid ett eller annat tillfälle frågat oss själva vad som hade hänt om inte ”om” hade varit. Det behöver inte röra sig om storpolitiska förvecklingar, utan för all del om vad som hänt om man hade köpt den där stugan i skärgården, om man hade fått parallellklassens snyggaste kille i högstadiet och sedermera gift sig med honom, eller om man bara pluggat lite bättre till den där tentan i nationalekonomi.
För de som i mer organiserad form ägnar sig åt alternativ historieskrivning finns ett flertal webbforum att tillgå, där förslag och motförslag stöts och blöts. Vad man i korthet gör är detta: man identifierar ett intressant skeende i den verkliga historien, och bestämmer sig för en ”POD” (point of departure), vid vilken ens scenario börjar avvika från ”OTL” (our time line), dvs. historien så som vi känner den. Några bestämda regler i form av poängräkning eller liknande förekommer inte, men målet är att åstadkomma en intressant utveckling, och samtidigt framstå som så trovärdig som möjligt för de övriga deltagarna i diskussionen. En del utvecklingar riskerar dock att av dessa bedömas som så osannolika att det skulle behövas ”ASB” (alien space bats), dvs. intervention av närmast magiska faktorer för att få scenariot att gå ihop i slutändan.
Andras spekulationer
När jag först blev ombedd att tala på detta ämne kände jag inte till någon som diskuterat det. Sannolikt har folk lekt med tanken, men åtminstone kände jag inte till något skrivet om språksituationen i en fiktiv nutida svensk-finsk statsbildning.
Nyligen har emellertid frågan dryftats i några olika sammanhang: dels av Språkrådets förre chef Olle Josephson i Svenska Dagbladet (30.1.2009), dels av medlemmarna på skalman.nu, ett webbforum för amatörhistoriker. Ett utlåtande av den finländske historieprofessorn Henrik Meinander återfinns även i Forskning och Framsteg nr 2/2009, och ett av hans rikssvenske kollega Dick Harrison i Svenska Dagbladet (17.9.2009).
Det enade riket i dag
För enkelhetens skull antar jag här (ASB eller inte) att Finland inte bara hade förblivit svenskt 1809, utan att det fortfarande skulle ingå i riket. Här antar jag för enkelhetens skull också att vårt fiktiva Enade Rike (hädanefter – i brist på bättre och snärtigare benämning – ERIK) omfattar de områden som i dag utgörs av Sverige och Finland.
Den demografiska situationen i ERIK
Redan som det är nu är ju finska respektive svenska de största minoritetsspråken i respektive land (även om svenskan i Finland normalt inte benämns med just det ordet).
1809 var förhållandet svenska-finska i ERIK 77-23, att jämföra med 64-36 om vi slår ihop dagens Sverige och Finland. Numerärt sett har alltså finskan i OTL stärkts i förhållande till 1809. (Det talas naturligtvis fler språk i ERIK än svenska och finska, men dem bortser vi från här.)
Allt annat lika, och om vi för enkelhets skull även antar att gränsen mot Ryssland hade legat där den ligger i dag, skulle det alltså i ERIK ha gått knappt två svenskspråkiga på varje finsktalande.
Styrkeförhållandet mellan språken i ERIK
Den ena extremen: Gynnsammast tänkbara scenario för svenskan
Ett bland språkvetare välbekant faktum är att nationer – inte minst i Europa – under de senaste seklen har rört sig alltmer i riktning mot etnisk och språklig homogenitet. Till en del beror förstås detta på att vissa nationsgränser i modern tid har dragits enligt etniska principer, men också genom att en allt större del av befolkningens liv kommit att påverkas av beslut som fattas på ett nationellt, snarare än ett lokalt eller regionalt plan. Antingen det är på grund av öppet förtryck från statsmaktens sida, eller genom en önskan att finna sociala, politiska och ekonomiska fördelar, har allt fler övergått till respektive majoritetsspråk i så gott som alla europeiska länder. Bidragande till detta har förstås varit utbyggnaden av undervisningsväsenden och en ökad mobilitet som följer med allmän värnplikt, urbanisering och förbättrade kommunikationer.
Om vi ska generalisera detta till ERIK, ligger det därmed nära till hands att dra samma slutsats som Olle Josephson i den tidigare omnämnda artikeln i SvD, där han hävdar att
I Storsverige [= ERIK] hade finskan troligen aldrig intagit positionen som nationalspråk [och] den finska språkresningen hade blivit folkloristiskt Skansenartad [...]. Alla skulle tala svenska, långt bort i Rovaniemi. Sedan hade finska gått den samiska, iriska eller katalanska vägen – för att jämföra med andra minoritetsspråk.
På samma sätt resonerar historieprofessorerna Henrik Meinander och Dick Harrison:
Då hade Finland blivit svensktalande. Det pågick en försvenskning av Finlands befolkning (Meinander).
Finska språket hade sannolikt marginaliserats på samma sätt som samiskan. Utvecklingen gick vid den tiden mot nationalspråk (Harrison).
En dyster utveckling för finskan, med andra ord. Utan stöd från statsmakten skulle finskan inte ha släppts in i skolsalarna, förvisats till den privata sfären och uteslutande förknippats med rurala sammanhang och ekonomiska bakvatten. Industrialisering och ekonomisk tillväxt får (liksom i OTL) ett tidigare och större genomslag i den västra rikshalvan, vilket leder till en utflyttning av finsktalande till svensktalande områden. Genom folkskolan har de arbetssökande redan lärt sig svenska, och anpassas enkelt i västra rikshalvans storstäder.
Detta scenario är fullt jämförbart med vad som i OTL inträffade i Norrbotten, och dessutom med regioner som exempelvis Wales, Skottland, Louisiana och Bretagne. Och om det inträffade där, varför inte även i ERIK?
Inte ens ett officiellt erkännande skulle nödvändigtvis vara allena saliggörande. En situation liknande den på Irland skulle lika gärna kunna resultera av detta. Finskan befordras kanske till nationalspråk, men blir likt iriskan just en symbol snarare än ett fullt användbart kommunikationsredskap i en modern ekonomi. Skolbarn skulle kanske mer eller mindre motvilligt exponeras för ”tvångsfinska”, men i praktiken vara alltmer svenskdominanta för varje generation, medan finskan relegeras till en emblematisk funktion.
Inom alternativhistorien skulle detta betecknas som ett Swedewank, dvs. ett scenario som är utformat på ett tendentiöst sätt för att ge svenskan närmast osannolika fördelar i förhållande till OTL.
Den andra extremen: Gynnsammast tänkbara scenario för finskan
Naturligtvis är det också möjligt att tänka sig ett Finnwank, där ERIK skulle gynna det finska språkets ställning – även om detta är svårare. Den mest uppenbara möjligheten är att finsktalande i den västra rikshalvan (tornedalsfinnarna och efterkrigstidens finska invandrarbefolkning) lättare skulle ha kunnat behålla sitt eget språk, genom att bo i ett land där finska åtminstone är ett stort minoritetsspråk, till skillnad från OTL-Sverige med en mycket lägre andel finnar.
Om finska nu har upphöjts till officiellt ERIK, kan naturligtvis finsktalande i den västra rikshalvan hävda att de talar ett av rikets två nationalspråk, och därmed inte känna samma press att anpassa sig till den omgivande befolkningen. Om de nu inte är födda i sagda rikshalva, kan de med fog hävda att de har gjort en inrikes flyttning, och därmed propsa på språkliga rättigheter som normalt inte tillerkänns kurdisk- eller somalisktalande.
Men vi kan också jämföra med Finland i OTL – finlandssvenskar på orter som Tammerfors eller Uleåborg har problem med att överföra sitt språk från den ena generationen till den andra, trots Finlands generösa lagstiftning. En liknande situation finner vi i Kanada.
När det gäller Tornedalen kommer saken i ett annat läge. I OTL blev tornedalingarna under 1800-talet helt enkelt ”felspråkiga” på grund av att en riksgräns dragits upp längs Torne älv. Här hade tidigare ingen gräns löpt, och i ERIK skulle därmed inte tornedalingarna någonsin ha blivit mer ”felspråkiga” än invånarna i Brahestad eller Kajana.
Enligt dessa linjer är det tänkbart att orter som Luleå hade förfinskats genom inflyttning av finnar som – i motsats till OTL – inte hade känt sig pressade att byta språk. Det ligger nära till hands att jämföra med städer som Borgå, Lovisa och Hangö, där exakt detta har inträffat i OTL. Denna utveckling förutsätter rimligen att finskan har promoverats till (åtminstone i teorin) samma status som majoritetsspråket, och på intet vis är stigmatiserat.
Det finns en ytterligare möjlighet som följer av nationalistisk väckelse – på det ovan nämnda Skalman.nu. föreslås bl.a. att finskan får samma roll i ERIK som nynorsk i Norge – som en symbol för det genuina och inhemska, till skillnad från majoritetens ”halvdanska”, men till syvende och sist förblir det svårt att se att detta skulle motivera svensktalande till språkbyte en masse.
Finskan skulle inte automatiskt ha minskat bara för att Finland förblev svenskt
En del tycks anta att finskans undanträngande av svenska följer med automatik av att Finlands självständighet inte infaller. Angående detta kan vi göra två observationer – dels ökar finskans andel av ERIKs befolkning (om vi inte åberopar några från OTL skilda utvecklingar) konstant, alltså även under den tid då Finland i OTL var en del av Sverige. Detta kan i första hand tillskrivas högre födelsetal bland finnar än bland svenskar. Därutöver kan vi notera att hela landsändar upphörde att vara svensktalande just under svenskt välde (i första hand Satakundas kust), alltså trots att det statsbärande språket var svenska.
Sålunda – att Finland kvarstår i det svenska riket innebär inte automatiskt en svagare position för finskan.
Tre viktiga historiska utvecklingar
Vad den inrikespolitiska utvecklingen beträffar ser jag i synnerhet tre viktiga utvecklingar som skulle ha påverkat språksituationen i ERIK nämligen nationalismen, industrialismen/urbaniseringen och liberaliseringen/demokratiseringen. Dessa inträffade i OTL (och hade mycket riktigt språkliga återverkningar), och det finns ingen anledning att anta att historien med avseende på just dessa skulle ha påverkats i någon större utsträckning av en annan utgång av 1809 års krig.
ERIK skulle med andra ord ha upplevt ett nationalistiskt uppvaknande (bland såväl svenskar som finnar) under 1800-talet, och mot seklets slut skulle industrialism och urbanisering ha slagit det gamla bondesamhället i spillror. I början av 1900-talet, hade fri rösträtt och en stark arbetarrörelse fått sitt slutgiltiga genombrott.
För den händelse dessa händelsers språkliga konsekvenser inte är uppenbara för läsarna, skulle man något förenklat kunna sammanfatta dem såhär:
Utveckling | Resultat | Ex. frn OTL | |
| Nationalism | Starkare koppling mellan etnicitet och nation. Etniskt homogena statsbildningar ses som svl naturliga som nskvrda. | Medvetna frsk att frsvenska Norrbotten. | |
| Industrialism | Kraftig urbanisering. Nya stadsvarieteter uppstr, och lokala varieteters position frsvagas. | Frfinskningen (genom inflyttning av ett industriproletariat) av Nylands kuststder. | |
| Demokratisering | I lngden ohllbart med alltfr repressiv sprkpolitik. | En jmfrelsevis mer tolerant minoritetssprkspolitik i dagens Sverige. |
Alla dessa utvecklingar måste rimligen ha inträffat även i ERIK.
Nationalismen
Med avseende på nationalism bör vi hålla i åtanke att språk inte brukar tillskrivas dagens stora etniska identifikationsvärde före 1800-talet, utan på det hela taget var språkval en praktisk fråga, inte en med politiska övertoner. Sålunda gjorde Stormaktssverige inga allvarliga försök att få folk att tala något annat än sina ursprungsspråk, så länge de förhöll sig lojala. Även om svenska naturligtvis hade den mest framskjutna positionen i riket under stormaktstiden, så ansågs det självklart att tjänstemän i finsktalande områden skulle behärska finska och använda det i sina kontakter med lokalbefolkningen. Av denna anledning finns ingen anledning att förvänta sig några större förändringar i ERIKs språksituation förrän vid nationalismens genombrott. Även om vår historiska POD är 1809, skiljer sig vår språkliga historia inte från OTL förrän några decennier senare. I praktiken får vi alltså förlägga POD till mitten av 1800-talet, då fördelningen mellan de båda språken var 72-28.
I OTL yttrade sig de nationalistiska uppvaknandena i Finland genom en uppslitande språkstrid mellan så kallade fennomaner och svekomaner som inte svalnade förrän i samband med andra världskriget. I Sverige å andra sidan, tog sig motsvarande strömningar uttryck i en aggressiv försvenskningspolitik i framför allt Tornedalen.
Dock finns det en komplicerande faktor inblandad. Ett ofta citerat påstående är ”Svenskar äro vi inte längre, ryssar vilja vi inte bli, låtom oss alltså bli finnar!”, som var något av en programförklaring för den finska nationalismen, och som ganska väl belyser en av drivkrafterna bakom de nationalistiska strömningarna – man ville distansera sig från det ryska, samtidigt som ett närmande till det svenska var politiskt omöjligt. Finskhetsivrandet hade säkerligen uppstått under alla omständigheter, men under ERIK-scenariot hämmas det av 1) att man inte längre har behov av att markera någon särart gentemot Ryssland (i synnerhet hade den svenskspråkiga borgarklass som i OTL till stor del var drivande bakom finskhetsrörelsen i detta scenario saknat incitament att vurma för finskheten), 2) att man inte längre (såsom i extrema fennomaners argumentation) kan göra anspråk på att helt avskaffa svenskan i den östra rikshalvan, eftersom finska nu inte utgör majoritetsspråket i någon autonom politisk entitet, samt förstås 3) att en svensk nationalism förstås skulle existera parallellt, och kanske ha lättare att vinna stöd hos centralmakten i Stockholm.
Urbanisering
En ökad mobilitet har påverkat språksituationen för de alla invånare i Sverige och Finland, men som allra mest konkret för de finsktalande i Sverige och de svensktalande i Nyland. Genom flyttning (i båda fallen huvudsakligen av finnar) har finsktalande i Mälardalen kommit att befinna sig i en svenskspråkig miljö, medan många finlandssvenskar i södra Finland lever i en huvudsakligen finskspråkig omgivning.
Sedan 1880 har andelen svensktalande i Finland minskat från 14,3 % till 5,5 %, men samtidigt bor 22 % av dess finskspråkiga befolkning på orter som 1880 var huvudsakligen svensktalande. Om inflyttarna till skillnad från OTL hade anpassat sig till de lokala språkförhållandena öppnar sig intressanta möjligheter. Men å andra sidan bor alltså tre fjärdedelar av finländarna i trakter som aldrig varit svensktalande.
Demokratisering
I OTL fick finskan officiell status i Finland 1863, men detta skulle knappast ha skett så tidigt i ERIK. Däremot skulle demokratins genombrott i början av 1900-talet i längden gjort det omöjligt att negligera finskan. När väl rösträtten blivit allmän, hade ingen politiker haft råd att stöta bort en väljarkår motsvarande 30 % av befolkningen. Om inte annat så hade man någon gång under mellankrigstiden känt sig tvungen att ge finsktalande samma rättigheter som svensktalande. Kanske hade yttre tryck, i form av ett överhängande hot om världskrig, bidragit ytterligare genom att svetsa samman nationen. (Det var under likartade betingelser som Schweiz erkände rätoromanskan).
Sammanfattning: vad föreslår jag då skulle ha hänt?
Det finns ringa anledning att anta att ERIK skulle förändra speciellt mycket i den västra rikshalvan i jämförelse med OTL, så det intressanta är vad som skulle ha hänt med Finland och finskan. Även där tror jag skillnaderna hade varit mindre än vad andra tycks anta.
Som redan nämnts, antar jag att historien i de flesta avseenden sammanfaller med OTL, vilket inbegriper nationalism, industrialisering och demokratisering.
Nationalismen skulle kanske ha skapat en önskan bland svensktalande att åstadkomma en språkligt homogen nation, men den skulle sannolikt också ha följts av en motreaktion bland finnar. Kanske hade denna kunnat ignoreras om minoriteten hade varit numerärt svag (som i Tornedalen i OTL), men med en minoritet på över 30 % hade det varit betydligt svårare. Såväl något motsvarande den svenska tornedalspolitiken som mer extrema fennomanska yttringar, hur önskvärda de än uppfattats i vissa kretsar, skulle ha kringskurits av nödvändig hänsyn till den andra språkgruppen.
Svenska skulle i ERIK alltså ha samma rättigheter som i OTL, och numera skulle detta också (åtminstone i teorin) gälla finska. Dock skulle nog det fullständiga erkännandet av finska ha fördröjts ett par decennier, och även efter ett sådant erkännande skulle det inte nå den totalt dominerande position i Östra Rikshalvan som i OTL. En svensk befolkningsmajoritet på riksnivå skulle ha varit en hämsko för finskan, så rent generellt skulle ERIK leda till en svagare finska och en starkare svenska än i dag, i synnerhet i Finland.
På det hela taget skulle alltså ERIK gynna svenskheten nååot. Möjligen skulle finlandssvenskans talarkår inte reducerats på samma sätt som i OTL, och i västra rikshalvan skulle finskan inte vara mer närvarande i det dagliga livet än vad franska är på de kanadensiska prärierna i dag (även om skolelever nog skulle exponeras för ”tvångsfinska”).
Men en viktig följd av ovanstående resonemang är att svenskan i praktiken har ett sekel på sig att vinna mark från finskan – från nationalismens intåg till demokratiseringens genombrott. Skulle det räcka för att åstadkomma det scenario som Josephson, Harrison och Meinander har förslagit? Exemplet Irland visar att ett språk onekligen kan punkteras på bara en dryg mansålder, så möjligt är det. Men sannolikt? Nej, jag tror inte det. En kombination av Sveriges och Finlands nuvarande befolkningar (om vi bortser från andra språk) resulterar i 64 % svenska och 36 % finska. I ERIK skulle denna maktbalans antagligen ha förskjutits något, kanske rentav till ett 75/25-förhållande, men knappast mycket mer än så.
Meinanders uttalande om att det ”pågick en försvenskning av Finlands befolkning” har jag svårt att se sanningshalten i. Visst försvenskades medlemmarna av eliten, men faktum kvarstår ju att andelen svensktalande faktiskt minskade under exakt den tid då Meinander talar om en pågående försvenskning! Ett språkbyte bland en liten klick intellektuella skulle inte (annat än möjligen indirekt, och över en längre tid) förskjuta den demografiska maktbalansen. För att åstadkomma någon mer drastisk skillnad än så i förhållande till OTL, måste vi förutsätta ett ganska plötsligt språkbyte även långt inne i de savolaxiska skogarna och de karelska bondbyarna, och det är inte alldeles uppenbart hur dessa potentiella språkbytare ens skulle erhålla tillräcklig exponering för svenska för att ens ha en möjlighet att byta, än mindre vilka mekanismer som skulle tillhandahålla incitamenten för ett sådant byte. För att komma i närheten av en fullständig marginalisering av finska i ERIK finns egentligen bara ett recept: alien space bats!
För hela ERIK skulle de olika scenarier jag laborerat med generera en finsktalande minoritet mellan 27 % och 33 % så länge vi håller oss till de som jag bedömer som ”sannolika”. Endast med enligt mitt förmenande mer eller mindre osannolika utvecklingar skulle vi nå ner till en fullständig svensk dominans, och en andel finskspråkiga under 20 %.
Kort och gott, dagens ERIK skulle ha två officiella språk, och även om minoritetsspråket finska har en något svagare ställning än i OTL, är det likväl vid tämligen god vigör i ERIK, och är förmodligen modersmål för bortemot en tredjedel av nationens invånare.
Fotnot: Den som är intresserad av att läsa Mikael Parkvalls artikel i oförkortad version kan kontakta Språkbruks redaktion.