Kort efter det finländska presidentvalet publicerade Hufvudstadsbladet en insändare med rubriken Stubb gick före Haavisto i rubrikerna. Insändarskribenten konstaterade att medierna ofta nämnde Alexander Stubb före Pekka Haavisto i sina rubriker under presidentvalskampanjen. Det stod Stubb och Haavisto, inte Haavisto och Stubb. Iakttagelsen gällde Hufvudstadsbladet, Helsingin Sanomat och Yle. Skribenten hade kontrollerat saken med hjälp av sökfunktionen och kunnat konstatera att hans iakttagelse var riktig. Ordningsföljden var de facto oftast Stubb och Haavisto (tydligen Stubb ja Haavisto på finska). Detta var enligt skribentens åsikt ett tecken på att medierna ingalunda var så opartiska som de borde vara, utan tydligt favoriserade Stubb. Värst var Hufvudstadsbladet, där Stubb kom först i rubrikerna nästan sju gånger oftare än Haavisto.
Det stod Stubb och Haavisto, inte Haavisto och Stubb.
När jag läste insändaren började jag undra om ordningsföljden Stubb och Haavisto i rubrikerna verkligen kan förklaras (enbart) med partiskhet eller om det eventuellt finns språkliga faktorer som talar för den. Jag fick en anledning att forska lite kring frasmönster i svenskan. Insändarskribenten talar av allt att döma också om motsvarande finska fraser, men mina funderingar gäller enbart svenska språket. Finns det något språkligt mönster som säger att det är naturligt att nämna Stubb först i frasen?
Långa led placeras gärna sist
Frasen Stubb och Haavisto består av två led som samordnats med konjunktionen och. Utmärkande för leden är att Stubb är kortare än Haavisto. Jag kom att tänka på något som kallas tyngdprincipen. Det är en av de olika principer som enligt Svenska Akademiens grammatik (SAG) styr ordningsföljden mellan leden i en sats. Tyngdprincipen innebär bland annat att långa och/eller komplexa uttryck gärna placeras så sent i slutfältet som möjligt. När principen nämns i SAG handlar det som sagt om satser och inte om två enkla samordnade led som Stubb och Haavisto, men principen visar ändå på en tendens i språket.
De växande ledens lag gäller uppräkningar och namn
En liknande princip som lättare kan tillämpas på enskilda kombinationer av led är något som kallas de växande ledens lag. Det är en stilistisk/retorisk term som jag har sett användas om leden i uppräkningar. På nätet har jag hittat följande definition av termen: ”Det sista ledet i en uppräkning är fylligare (består av fler stavelser eller fler ord): Fynd, forskare och forntidsgåtor.”(Swedjemark, Kompendium i grammatik). I exemplet är de uppräknade leden tre, men det finns också många stående uttryck där två led samordnas så att det längre ledet står sist: rim och reson, liv och hälsa, mål och mening, dröm och verklighet, stad och landsbygd, räfst och rättarting, små sår och fattiga vänner. Det betraktas alltså som en stilistisk och retorisk effekt att ställa det längsta ledet i en fras sist. Nu är ju frasen Stubb och Haavisto inte något stående uttryck, men den kan i alla fall betraktas som ett slags uppräkning. – Här kan påpekas att det också finns en hel del stående uttryck där två led samordnas så att det längsta ledet står först: armar och ben, gator och torg, blommor och blad, himmel och jord. Ett sådant mönster existerar alltså också.
Termen innebär att namnen i en kombination normalt blir allt längre, som i dubbelnamnet Maria Elisabeth.
De växande ledens lag tillämpas också på namnräckor med flera förnamn. Gudrun Utterström använder termen i sitt verk Dopnamn i Stockholm 1621–1810. Termen innebär att namnen i en kombination normalt blir allt längre, som i dubbelnamnet Maria Elisabeth. Det första namnet i ett dubbelnamn har inte gärna fler stavelser än det andra. Utterström tror att en anledning till detta är att man helst undviker slutledsbetoning som i Andreas Hans, där det kortare andranamnet Hans betonas. Utterströms undersökninghandlar givetvis om namnskicket för rätt länge sedan, så det är inte sagt att de växande ledens lag gäller dagens förnamn i lika hög grad. Spontant tror jag dock att lagen fortfarande gäller i viss mån. I fallet Stubb och Haavisto är det naturligtvis inte fråga om vare sig förnamn eller en namnräcka, men det är i alla fall fråga om namn, och ordningsföljden överensstämmer med de växande ledens lag.
Stubb och Haavisto flyter bättre än Haavisto och Stubb
Man kan också göra mer utpräglat rytmiska analyser av fraserna Stubb och Haavisto respektive Haavisto och Stubb, trots att det är fråga om skriven text i rubrikerna. Vardera frasen består av fem stavelser. I Stubb och Haavisto är den första och den tredje stavelsen betonad (stavelserna Stubb och Haa-). Det blir en jämn rytm, metriskt sett en troké (en betonad och en obetonad stavelse) plus en daktyl (en betonad och två obetonade stavelser).
Enligt min mening kan rytmen i Stubb och Haavisto därför uppfattas som mer flytande än rytmen i Haavisto och Stubb.
I frasen Haavisto och Stubb är däremot den första och den sista stavelsen betonad, och mellan dem finns en räcka obetonade stavelser, en så kallad betoningssvacka (Bruce 2003). Dessutom blir det en vokalkrock mellan den sista vokalen i Haavisto och ordet och i mitten av frasen. Enligt min mening kan rytmen i Stubb och Haavisto därför uppfattas som mer flytande än rytmen i Haavisto och Stubb.
Hade ordningsföljden någon betydelse?
Så här kan man vända och vrida på en kort fras i språket. Jag har försökt visa att det finns en del belägg för att Stubb och Haavisto rent språkligt och rytmiskt kan betraktas som en naturligare och mer välformad fras än Haavisto och Stubb. Det finns en tendens i svenskan att långa led placeras efter korta led, och rytmen i frasen Stubb och Haavisto känns också mer flytande. Nu ska man naturligtvis inte dra för långt gående slutsatser av en sådan analys. Som nämnts existerar det också andra mönster än de växande ledens lag, och det går inte att bevisa att några frasrytmiska principer över huvud taget skulle ha styrt ordningsföljden när kandidaterna nämndes inför presidentvalet. Med facit på hand kan man ju fråga sig om ordningsföljden Stubb och Haavisto faktiskt hade betydelse för utgången av presidentvalet!
Källor
Svenska Akademiens grammatik (SAG)
Gösta Bruce 2003, Hur rytmen stiger och faller – om rytmiska mönster i talet (I: Rytm och Dialog)
Ulf Swedjemark, Kompendium i grammatik
Gudrun Utterström 1995, Dopnamn i Stockholm 1621–1810