När svenska dagen 2025 firades med en televiserad fest från Svenska teatern i Helsingfors visades ett antal förinspelade inslag, bland annat ett slags reportageserie från Närpes. Idén i denna var att Yles utsända skulle lära sig lite närpesdialekt så att hon bland annat skulle kunna köpa sig en glass. När journalisten framfört sitt ärende frågar kvinnan bakom disken:
Vilken glass vill et ha?
Av sammanhanget förstår man att detta et inte kan betyda något annat än ’du’. Men varför har det en så avvikande form från du?För att reda ut detta gör vi en liten utblick i världen och språkhistorien.
Numerus i världen
I svenskan står substantiv och pronomen i endera av två numerus. Antingen står orden i singularis, som jag och jaguar, eller så står orden i pluralis, som vi och jaguarer. Så är det också i finska: minä, jaguaari och me, jaguaarit. Svenskan och finskan uppvisar visserligen skillnader, som att finskan har singularis (partitiv) efter räkneord där svenskan har pluralis – sex jaguarer, kuusi jaguaaria – men vi är överens om den grundläggande uppdelningen mellan singularis och pluralis.
Det verkar kunna finnas ett slags extrapluralis, när man omnämner jättemånga saker.
Så är det inte i all världens språk. Förutom de redan nämnda numerusen går det att finna system som har paukalis (som betecknar ett fåtal) och trialis (som används då det rör sig om tre stycken av något). Det är omtvistat om det också finns kvadralis och kvintalis, men det verkar kunna finnas ett slags extrapluralis, när man omnämner jättemånga saker.
Sedan har vi dualis, en kategori som används när det är exakt två av något. I Norden är trenumerussystem endast levande i de samiska språken, och där kan bara pronomen stå i dualis, inte substantiv. På nordsamiska fungerar det så här: mon ’jag’, moai ’vi (dualis)’ och mii ’vi (plural)’; don ’du’, doai ’ni (dualis), dii ’ni (plural); son ’hen’, soai ’de (dualis), sii ’de (plural).
Fornisländska pronomen i första person ...
Längre tillbaka i tiden var dualis en levande böjningskategori även i de nordiska språken, det vill säga svenskan och dess närmaste släktingar. Det är oftast lättast att hitta exempel i fornisländskans jämförelsevis rika litteratur så vi använder här just fornisländska exempel, men de torde vara giltiga även för fornsvenska förhållanden. I Lokasenna (en dikt i den poetiska Eddan) säger Loke så här till Oden:
Mantu þat, Óðinn, er vit í árdaga blendum blóði saman?
Jag låter i denna artikel pedagogiken övertrumfa poesin och gör mycket raka översättningar: ’Minns du det, Odin, hur vi i forntiden blandade blod tillsammans?’ Det vit som Loke använder syftar på honom själv och på Oden; det var nämligen just de två som på detta sätt en gång i tiden blev blodsbröder. Vit är här alltså dualis.
Längre tillbaka i tiden var dualis en levande böjningskategori även i de nordiska språken.
Dualistolkningen blir nästan övertydlig när vi i Þrymskviða (en annan dikt i den poetiska Eddan) ser hur samma Loke, i samråd med de andra gudarna, försöker tvinga Fröja till äktenskap med jätten Trym för att få tillbaka den stulna Mjölner:
vit skulum aka tvau í Jötunheima ’vi ska åka två till Jötunheim’.
Det går förstås inte att bevisa att ett språk har dualis som böjningskategori om vi inte kontrasterar det mot en pluralform. Jämför därför med en replik ur fornaldarsagan Ragnars saga loðbrókar ok sona hans från 1200-talet:
Þat viljum vér, at þú segir oss, hvé löng leið er heðan til Rómaborgar.
Detta blir på modern svenska: ’Det vill vi, att du säger oss hur lång väg det är härifrån till Rom.’ Här syftar vér på en större grupp av krigare, och det som används är sålunda en pluralform.
Här möter även objektsformen oss, som också står i plural. Då kan man börja misstänka att det även finns en dualisform för objekten. En sådan hittar vi i Þrymskviða. Fröja har totalvägrat att gifta sig med Trym, så i stället har Tor fått klä ut sig till brud. Nu börjar det dra ihop sig vigselakt, varför brudgummen befaller så här:
berið inn hamar
brúði at vígja,
lęggið Mjǫlni
í męyjar kné,
vígið okr saman
Detta är en uppmaning att bära in hammaren Mjölner och lägga den i brudens, det vill säga Tors, knä för att välsigna henne, och sedan kommer uppmaningen: ’Vig oss samman!’ Jättarna blir förstås raskt ihjälslagna, men vi sentida läsare lär oss att fornisländskan hade dualis även i objektsställning.
... och i andra person
Alla diskuterade exempel har hittills varit i första person, men för att närma oss språkbruket i Närpes behöver vi beakta även andra personen. Vi har redan i förbifarten sett ett þú segir och ett påhängt Mantu þat, Óðinn. Detta är helt enkelt ’du’, i singularis. Nu behöver vi också hitta dualis och pluralis.
Vi går därför tillbaka till Lokasenna, där Idun försöker stävja ett gräl, inte oväntat med Loke som en av kontrahenterna:
Hví it æsir tveir
skuluð inni hér
sáryrðum sakask?
I Erik Brates översättning: ’Varför skolen I två asar inne här strida med stickande ord?’ Vi ska återkomma till svenskans I och ni, men konstaterar här att isländskans it – eller den längre varianten þit – har stått för dualis. Hur är det då med pluralis? Det finner vi i sagan om Ragnar och hans söner:
ek heiti Gríma, eða hverir eru þér? ’Jag heter Gríma, men vilka är ni?’
Här ser vi alltså andra personens pluralform þér – som också förekommer i den kortare formen ér. På fornsvenska bör det ha hetat it i dualis och ī(r) i plural. (Vi får i citatet också som en bonus första personens singularform ek.)
Nutid
Alla nordiska språk har rensat bort distinktionen mellan dualis och pluralis, men med lite olika resultat. Därför heter det idag ni på svenska, vilket är den gamla pluralformen, med ett n som har anslutit från en gammal verbändelse. (Varför skolen I blev efter lite förvecklingar varför ska ni.) På danska heter det I. På isländska och färöiska har i stället dualisformen bevarats (men alltså i plural användning): þið respektive tit.
Nu är det dags att återvända till Närpes:
Vilken glass vill et ha?
Men heter det inte tu eller du i Närpes?
Det vi ser här är den fornsvenska dualisformen it, men med vokalljudet sänkt ett steg, ned till et. Men det är alltså inte längre en dualisform, utan fungerar nu som singularis. Men heter det inte tu eller du i Närpes? Jo, men det verkar som att man i obetonad ställning inne i meningar kan använda et som alternativ. Ordbok över Finlands svenska folkmål bjuder på en exempelfras från Närpes:
tu jetär fu nu so et storkknar tu nu
Detta kan översättas till ’Du äter verkligen nu så du storknar, du nu’. Sådan dualisanvändning av et rapporteras från Korsnäs, Närpes, Tjöck, Lappfjärd och Sideby, det vill den sydligaste delen av Österbotten. Det slutar inte där, för i nyländska Kyrkslätt, Esbo, Helsinge och Sibbo används et (eller ett). Källorna är inte helt tydliga, men det verkar som att det nyländska et fungerar som en artigt alternativ till du.
ska et int kåm et mjölk i da? ’Ska Ni inte komma efter mjölk idag?’
Det kanske kan tyckas konstigt att en ursprunglig dualisform kan komma att användas för singularis på de här sätten, men det är inte underligare än att standardsvenskans plurala ni/Ni även kan användas som en artig singularisform. Man kan också jämföra med att engelskans ursprungliga pluralform you trängt ut den gamla singularformen thou, vilket gör att det uppstått ett behov att uttrycka pluralis med nyskapade former som yous och y’all. Våra pronomen är helt enkelt på samma gång stabila och ombytliga. Norskans motsvarighet till svenskans (icke-artiga) ni kan vara åtminstone de, dere, dykk, dokk och docker. På spanska heter det vosotros eller ustedes beroende på var man kommer ifrån. Spanskan har också en geografisk variation mellan tú och vos i betydelsen ’du’. Man känner liksom igen pusselbitarna, men de ligger ibland på lite fel ställen. När man betraktar saken med tvärspråkliga ögon är det därför inte så märkligt att närpesdialekten växlar mellan tu och et.
När man betraktar saken med tvärspråkliga ögon är det därför inte så märkligt att närpesdialekten växlar mellan tu och et.
Slutligen, kan vi alltså hävda att närpesdialekten bevarat dualis? Nej, inte som böjningskategori! Men ja – i den bemärkelsen att man återanvänt den gamla dualisformen i en ny funktion som singularis.