Jag halkade in på den skönlitterära språkgranskarens bana tack vare en kollega som undrade om jag hade lust att läsa korrektur på ett manus för Schildts & Söderströms. Det lät roligt och det var det också, men jag lyckades inte hålla fingrarna i styr utan kommenterade också språkfel som hade slunkit förbi författarens och förlagsredaktörens öga. Det ledde till att jag fick börja göra språkgranskningar i stället, vilket är mycket roligare.

Läser helst på papper

Förlagen brukar kontakta mig och fråga om jag har tid att granska ett manus. Det har jag egentligen aldrig, men eftersom jag är en patologisk läsare händer det att jag inte kan låta bli. Om det dessutom är fråga om en författare som jag granskat tidigare och som uttryckligen bett att få bli granskad av mig kan jag ju inte tacka nej. Om jag åtar mig ett granskningsuppdrag får jag manuset i pappersform. Jag tycker det är lättare att läsa på papper och skriver också hellre kommentarerna med penna i stället för i något ordbehandlingsprogram. Författarna får sedan försöka bringa reda i mina kråkfötter.

Förlagen brukar kontakta mig och fråga om jag har tid att granska ett manus. Det har jag egentligen aldrig.

Det är början som är svårast. Det gäller att sätta sig in i bokens ton och stil för att förstå hur författaren tänker och kunna göra relevanta kommentarer. Ibland känns det som om jag överskrider mina befogenheter men jag kommenterar verkligen allt – språkfel, sakfel eller formuleringar jag tycker blir manér. Det där med manér hör inte till mina befogenheter men jag kommenterar ändå – författaren får se det som läsarrespons. Särskilt gillar jag att bena ut meningar som är snåriga och otydliga och föreslå en meningsstruktur som är mindre komplicerad. Jag brukar själv försöka skriva om meningen som ett förslag, författaren får sedan själv välja hur hen gör.

Språkfel och finlandismer

Det är lätt att ta ställning till regelrätta språkfel, som till exempel prepositionsfel eller ord som används fel – till exempel när en författare hade skrivit ”pietistisk” och jag hade starka skäl att anta att hen menade ”pietetsfull”. Finlandismerna är en fråga för sig och beror i hög grad på vilken läsarkrets författaren har tänkt sig. Då brukar jag markera graden av begriplighet: ”det här tycker sverigesvenska läsare är ålderdomligt – avgör själv om du vill ersätta det med något neutralare” (om ord som till exempel barberare eller postiljon som kan ersättas med frisör eller brevbärare). Om en finlandism är helt obegriplig för en läsare som inte kan finlandssvenska brukar jag avråda ifrån den, om inte författaren verkligen avser att rikta sig till enbart en finlandssvensk läsarkrets. Men det är ju inte sagt att alla finlandismer är begripliga i hela Svenskfinland heller.

Det händer till och med att jag ritar in små hjärtan i marginalen om det är något som talar till mig extra mycket.

Det händer att jag ifrågasätter mig själv och undrar med vilken rätt jag sitter och kommenterar och har synpunkter på konstnärers arbete men jag tror samtidigt att det är sunt med en viss ödmjukhet. Därför brukar jag försöka markera någon form av viktighetsgrad med kommentarer i stil med ”osvenskt, ändra!”, ”det här låter lite som en upprepning” eller ”ändra eventuellt ordföljd” och föreslå formuleringar som det sedan står författaren fritt att använda. När jag granskar har jag inte tid att linda in formuleringarna utan föredrar en rak kommunikation, men i gengäld händer det att jag stryker under snygga formuleringar och fina passager som positiv respons. Det händer till och med att jag ritar in små hjärtan i marginalen om det är något som talar till mig extra mycket.

Suddig gräns mellan språk- och sakgranskning

Jag har inte granskat så mycket faktalitteratur men det går till på ungefär samma sätt som när jag granskar skönlitteratur, med undantag för att sakgranskningen tar en del tid. På sätt och vis hör den inte till mina uppgifter, men ibland finns det ingen tydlig gräns mellan språk- och sakgranskning. När jag granskade Anna-Lena Lauréns bok Frihetens pris är okänt kollade jag till exempel upp folkgruppen svaner (i Georgien), en grupp jag aldrig hört talas om, och stötte på den parallella benämningen svaneter. Då uppstod en diskussion om vilkendera termen som är korrekt och efter att tillsammans ha utvärderat tillförlitligheten hos olika källor slutade det med att Laurén valde termen svaneter.

Det roligaste med att granska andras manus är att jag får göra mitt bästa för att de ska bli ännu bättre.

Fast motsatsen, eller vad man ska kalla det, inträffar också: på sociala medier blev det i somras en diskussion om ordet tunnmjölk som förekommer i Maria Turtschaninoffs senaste roman. Hon undrade hur jag skulle definiera ordet men jag hade inte reflekterat över det under själva språkgranskningen – i fantasyromaner finns det en hel del mat, djur och instrument som inte har någon motsvarighet i vår värld. Orsaken till att ordet nu behövde definieras var att boken skulle översättas och översättaren ville hitta rätt ord på finska. Turtschaninoff hade inte heller reflekterat över det utan trott att hon använt ett ord som hade en självklar betydelse utan att själv riktigt ha betydelsen klar för sig. Facebooks samlade kunskapsbank kom fram till att det är mjölk man spätt ut med vatten för att man är fattig. Jag lyckades inte hitta ordet i några ordböcker, men översättaren fick ett svar och kunde jobba vidare.

Mycket tankearbete

Det roligaste med att granska andras manus är att jag får göra mitt bästa för att de ska bli ännu bättre. Det är spännande att få läsa nya böcker, ofta av etablerade författare, före alla andra. Ändå kan man förstås inte jämföra att läsa som jobb med att läsa för mitt eget nöjes skull. På fritiden läser jag enligt humör och kan ha flera böcker på gång samtidigt men det går ju inte när förlagen har en tidtabell som ofta är ganska snäv. Dessutom är det ansträngande att tänka igenom varje ord och varje formulering, så jag kan inte jobba särskilt många timmar i sträck och har sällan heller tid att jobba så med tanke på att jag gör språkgranskningarna vid sidan av mitt huvudsakliga arbete.

Den finlandssvenska användningen av ord som hämta och ännu är så rotad i oss finlandssvenskar att jag inte alltid reagerar på dem i texter.

Arbetet är frustrerande ibland när min egen språkkänsla sviktar och jag tycker något låter fel eller underligt men inte riktigt kan formulera varför. Till all lycka är min man också språkvetare och därtill sverigesvensk, så jag har någon på nära håll som jag kan fråga. Jag är ofta strängare än han och reagerar på sådant som han skulle låta passera, men han håller ofta med mig när jag har förklarat varför jag tycker något låter osmidigt. Vi har också lite olika inställning till finlandismer: han är tolerantare mot somliga samtidigt som han hittade flera finlandismer som jag hade låtit passera när han en gång korrekturläste samma manus som jag hade språkgranskat. Den finlandssvenska användningen av ord som hämta och ännu är så rotad i oss finlandssvenskar att jag inte alltid reagerar på dem i texter, ens när jag anstränger mig för att hitta dem.

Personkemin är viktig

När jag har lämnat in det granskade manuset brukar jag få in frågor från författarna, i allmänhet per e-post. Oftast vill de kolla att de förstått mina kommentarer rätt eller be om en specificering, och de brukar verka nöjda med mina kommentarer och tacksamma över vissa språkfel jag har hittat. Av förlagsredaktörerna har jag fått höra att författarna tycker jag är hård, pedagogisk och extremt noggrann och det verkar passa en del författare bättre än andra. Jag tror inte att någon har uppfattat mig som ovänlig i min kritik men jag vet att de förhåller sig olika till mina rekommendationer och det är som det ska vara – jag har ju som sagt ofta en känsla av att jag överskrider mina befogenheter. En del författare har jag bara granskat en gång men några har explicit frågat om jag kan åta mig deras manus igen och det gläder ju mig oerhört mycket. Som så ofta har det att göra med personkemi och jag tror att personkemin är viktig när det gäller kommunikation om någons sätt att skriva.

Jag tror att personkemin är viktig när det gäller kommunikation om någons sätt att skriva.

Att läsa är det bästa sättet för mig att hålla mitt eget språk i trim. Lite yrkesskadad har jag förstås blivit och reagerar ibland på att en del böcker som jag läser på fritiden skulle ha mått bra av ytterligare språkgranskning, men jag kan inte påstå att det skulle ha förstört läsnöjet för mig i någon större utsträckning. Det har hänt ett par gånger att jag läst om en bok som jag först har språkgranskat, och även om jag sällan minns exakt vilka diskussioner jag hade med författaren i samband med språkgranskningen har jag känt mig nöjd och kunnat konstatera att det blev bra. Att det blev ännu bättre.