Ulla Börestam Uhlmann disputerade för doktorsgraden vid Uppsala universitet i oktober 1994 med en avhandling om språkliga och interaktionella strategier i samtal mellan danskar, norrmän och svenskar. De problem som språkmöten och kommunikationen vid nordiska sammankomster skapar har länge varit föremål för Ulla Börestam Uhlmanns intresse. Redan 1984 gav hon ut en rapport om språkförståelse och språkpreferenser i internordisk kommunikation på Island. Denna följdes av ett par rapporter med tonvikten på den dansk-svenska språkförståelsen, och 1991 gav författaren sedan ut rapporten Språkmöten och mötesspråk i Norden (se Språkbruk 4/1991). I den rapporten, som blev upptakten till doktorsavhand­lingen, redogjordes för en på uppdrag av Nordiska språksekretariatet utförd enkätundersökning om den språkliga kommunikationen på nordiska möten i branschorganisationer, frivilliga sammanslutningar, officiella nordiska organ o.dyl. Här rapporterar närmare 1 000 nordbor från olika nordiska länder om sina språkliga upplevelser vid ett urval internordiska möten under 1989. Enkät-undersökningen ger författaren en viktig utgångspunkt för avhandlingen. Hon tar metodiskt till vara nordbors språkliga erfarenheter av samspråk med varandra och beskriver hur sådana samtal går till. Författaren har alltså en gedigen forskningserfarenhet att bygga på för sin avhandling.

I avhandlingen, som utgör en detaljstudie av hur interaktionen förlöper i ett antal videoinspelade samtal från 1991, har spektret begränsats till att gälla danskars, norrmäns och svenskars för­ståelse av varandras språk i samtal som försökspersonerna fört i grupper om två eller tre personer i de tre möjliga språkliga kombinationerna. I undersökningen deltog sammanlagt 18 personer, jämnt fördelade på vart och ett av språken. Det inspelade materialet omfattar närmare 15 timmar. Många av deltagarna var s.k. nordjobbare, unga kvinnor och män som feriearbetade i Köpenhamn, Oslo och Stockholm i arbeten förmedlade av föreningarna Norden. Deras medelålder var 22 år. De flesta uppges ha varit relativt orutinerade i fråga om kontakter med andra skandinaver.

Fungerar språkförståelsen?

En av hörnstenarna i det nordiska samarbetet – såväl det officiella som det frivilliga – anses allmänt vara den ömsesidiga språkförståelsen. Samtidigt som den utgör fundamentet för sam­arbetet, utgör den i praktiken också nyckeln till detta samarbete. Där som danskar, norrmän och svenskar inklusive finlandssvenskar kan an­vända sitt modersmål i kommunikationen, där förväntas finnar, färingar, grönlänningar, islänningar och samer delta i samarbetet på något av språken danska, norska och svenska. Dessa skall alltså för egen del ge avkall på användningen av sitt modersmål i kommunikationen. Denna filosofi har inte på allvar ifrågasatts, framför allt inte sedan Nordiska rådets och Nordiska minister­rådets organ från slutet av 1970-talet vid nordiska möten började tillhandahålla simultan/konsekutiv tolkning till och från finska. Till frågan om de icke-skandinaviska språkens ställning i det fortsatta nordiska samarbetet skall jag återkomma senare.

Trots stora språkliga likheter mellan danska, norska och svenska kan man dock inte förvänta sig att kommunikationen fungerar problemfritt när skandinaver samtalar. I själva verket är Börestam på den punkten mer pessimistisk än så. Hon pekar på att svenska försökspersoner i testsituationer nått så dåliga resultat att det finns anledning att fråga sig om de förstår danska över huvud taget. Samtidigt framhåller hon att ett verkligt samtal kan ses som en slags förhandling, i vilken existerande språkliga oklarheter kan lösas på det ena eller andra sättet, förutsatt att parterna har som mål att verkligen förstå var­andra och därigenom skapa en gemenskap. Det framkommer också skillnader i språkförståelsen mellan verkliga och artificiella samtalssituationer.

Vad är skandinavisk språkgemenskap?

Om vad som skall förstås med språkgemenskap, skandinavisk eller t.o.m. nordisk språkgemen-skap råder oenighet bland forskarna. Att t.ex. de officiella nordiska samarbetsorganen betraktar hela Norden som en enda språkgemenskap har givetvis politiska bevekelsegrunder. Börestam väljer – mycket förtjänstfullt –  att problematisera begreppet och vill se detta ur tre infallsvinklar. I fråga om de skandinaviska språken handlar det om a) språkgemenskap grundad på språklig likhet, b) språkgemenskap grundad på tät inbördes interaktion och c) språkgemenskap baserad på symbolisk integration i en kulturell enhet.

Börestam påpekar att ingen av de tre infallsvinklarna för sig kan sägas utgöra en tillräcklig grund för att definiera språkgemenskapen och att de i själva verket är olika aspekter av ett och samma fenomen. Hon drar slutsatsen att det är i det direkta eller medierade umgänget (främst TV) som språkgemenskapen skapas, i mötet mellan människor och inte i mötet mellan språk. (Jfr också nordesternas goda kunskaper i finska som ett resultat av flitigt TV-tittande i en politisk bristsituation.)

Av det här följer en annan slutsats som varje vaken deltagare i nordiskt samarbete har kunnat dra: det är inte nödvändigtvis språket i sig som är svårt att förstå, det är talaren själv som gör det talade språket svårt! Ett av resultaten av Börestams undersökningar är att det inte är några större skillnader mellan interskandinaviska och nationella samtal i fråga om missförstånd. Den som är otydlig och oklar – råddig – på sitt eget språk i ett nationellt sammanhang är självfallet svår eller rentav betydligt svårare att förstå i ett nordiskt sammanhang. Och detta kan ju vara trösterikt för dem som tycker sig ha svårt att förstå grannspråkstalaren, men det borde ännu hellre vara ett memento för den oklare talaren själv!

Börestams betoning av interaktionens och integrationens betydelse för språkgemenskapen är välkommen, inte minst för att den nordiska gemenskapskänslan – som obestridligen existerar –  därigenom låter sig tillfredsställande förklara, trots problem i språkförståelsen inte bara mellan skandinaver, utan också och framför allt mellan skandinaver och icke-skandinaver.

Försökspersonerna i Börestams undersökning använder två typer av strategier för att eliminera svårigheterna i språkförståelsen. Den ena är att söka efter en språklig minsta gemensamma nämnare (SMGN i Börestams terminologi) och den andra är att utnyttja interaktiva drag för att förebygga och lösa missförstånd. Det skulle föra för långt att här redogöra för resultaten, men var och en med minsta erfarenhet av nordiskt samarbete har själv ägnat sig åt detta i praktiken.

Norrmännen anpassar sig

Intressant att notera är att det i en samtalssituation är norrmännen som står för den största anpassningen, medan danskarna och svenskarna i första hand närmar sig varandra, snarare än norrmännen. Allra mest anpassar sig norrmännen vid samtal med svenskar. Därtill bekräftar Börestams försök det man från tidigare forskning vet, nämligen att norrmännen har den överlägset bästa förståelsen av grannspråk.

En annan intressant iakttagelse är att danskar, men även norrmän, hjälper svenskarna genom att anpassa sig språkligt i svensk riktning. I allmänhet förefaller man ju att ha den uppfattningen att tvärtom just danskarna inte anstränger sig alls för att göra sig och sitt språk mer begripliga.

I fråga om norrmännen framhåller Börestam att dessa (tack vare eller på grund av) den norska språksituationen med många norska språkvarianter har den största vanan vid språklig variation, vilket gör dem särskilt väl skickade att förstå och göra sig förstådda i nordiska sammanhang. Är det mot denna bakgrund berättigat att fråga sig om det är bristen på vana vid språkvariation som är orsaken till den språkliga stelbenthet som så ­många rikssvenskar visar? Hur skall man t.ex. förklara att just dessa så ofta påstår sig ha svårt att förstå finlandssvenska eller i värsta fall inte erkänner den varianten som svenska över huvud taget?

Engelska i nordiska sammanhang

Börestam finner att hennes försökspersoner har använt engelska bara vid enstaka tillfällen och i regel i form av sporadiska inslag. Hon noterar att engelska använts i syfte att rätta till missförstånd. Men hon tycker sig också märka uppfattningar hos försökspersonerna som tyder på att det uppfattas som mindre ansträngande att använda engelska, än att lyssna och försöka göra sig förstådd i ett grannspråkssammanhang. Här får man dock akta sig för den ofta anförda men lika fullt oriktiga slutsatsen att det vore generellt sett mindre ansträngande att tala engelska, vilket Börestam också påpekar, särskilt om hela samtal skall föras på det språket.

Frågan om användning av engelska vid nordiska möten med andra än skandinaviska deltagare ingår inte i Börestams undersökning. Krav på att göra engelska till gemensamt nordiskt mötesspråk reses då och då framför allt på finskt håll, men också i någon mån på isländskt. Börestams tidigare nämnda enkäter visar att det är vanligare att ta till engelska vid större och längre möten än vid små och kortare. Hennes slutsats är att ju större och anonymare ett möte blir, desto större är benägenheten att tala engelska, men att användningen av engelska avtar med ökad erfarenhet av nordiska sammankomster. Übung macht den Meister, alltså.

På möten och andra sammankomster anordnade av de officiella nordiska samarbetsorganen har frågan lösts genom införande av simultan/konsekutiv tolkning från finska till svenska och från skandinaviska språk till finska. Finskans och de övriga icke-skandinaviska språkens ställning i det nordiska samarbetet har fått förnyad aktualitet i och med Finlands och Sveriges inträde i EU. Av Nordens språk utgör därigenom inte bara danska, utan numera också svenska och finska unionens språk på jämställd fot med de övriga EU-språken. Det gäller nu för de nordiska länderna att stärka de icke-skandinaviska språkens, inte minst finskans ställning i det nordiska samarbetet, för att detta samarbete inte för Finlands del av praktiskt-ideologiska skäl skall konkurreras ut av EU-samarbetet.

Talaren i nyckelposition

I en samtalssituation är det alltid fråga om möten mellan människor och inte i första hand om möten mellan språk. Det är därför inte nödvändigtvis språket som är svårt att förstå, utan det är i själva verket den som talar språket som är lätt eller svår att förstå! Den tillnärmning som kommer till synes i en samtalssituation är självfallet ett sätt att säkra begripandet. Men lika mycket är det fråga om ett sätt att stärka de sociala banden mellan deltagarna. Börestam rapporterar att hennes försökspersoner ansett samtalandet mycket lättare än vad man från början antagit. Detta tolkar hon som ett eventuellt utslag för magra förväntningar, men också som ett utslag av verklig samhörighetskänsla och därmed delaktighet i en skandinavisk språkgemenskap. Det är detta som avses med symbolisk integration.

Det är lätt att ansluta sig till författarens slutsats att det i interskandinavisk kommunikation är ”inter­aktionella normer och inte i första hand språkliga /som/ blir den sammanhållande kraften, på samma sätt som det är kulturella likheter och delad kommunikativ kompetens som blir det verkligt utslagsgivande, inte nödvändigtvis ett delat språk”. För mig framstår slutsatsen därtill som giltig också i ett utvidgat, nordiskt sammanhang och som en av förklaringarna till att ännu mer komplicerade språkliga konstellationer trots allt har kunnat bemästras.

Grund för fortsatt debatt

Ulla Börestam Uhlmann framlägger resultaten av sina undersökningar i form av en akademisk avhandling för avläggande av doktorsexamen. Jag har inte kompetens att bedöma avhandlingen utifrån den synpunkten. Däremot har jag studerat och bedömt den från allmänna utgångspunkter. Den gör ett välunderbyggt och ett i allo gediget intryck, och att den därtill är lättläst – helt i enlighet med de krav som själva avhandlingsämnet, språkförståelsen, ställer – förhöjer ytterligare dess värde.

Den nordiska språkförståelsen har genom Nordiska rådets historia varit ett återkommande tema på rådets sessioner. Börestams avhandling kommer att utgöra en fast grund för den fortsatta debatten om de språkliga förutsättningarna för nordiskt samarbete över huvud taget och om möjligheterna att ytterligare utveckla dessa. Detta gäller inte minst mot bakgrund av de stora satsningar som Nordiska ministerrådet gör på det nordiska språksamarbetet. Ministerrådet godkände i början av mars 1995 en fortsättning på handlingsprogrammet för det nordiska språksamarbetet, NORDMÅL 1996–2000. Vid detaljutformningen av detta program borde resultaten av Böre-stams samlade undersökningar absolut kunna utnyttjas.

 

Ulla Börestam Uhlmann, Skandinaver samtalar. Språkliga och interaktionella strategier i samtal mellan danskar, norrmän och svenskar. Skrifter utgivna av Institutionen för nordiska språk vid Uppsala universitet 38. Uppsala 1994. 222 sidor.