Ska vi forska i de svenska dialekterna i Finland?

Ska vi forska i de svenska dialekterna i Finland? Det är en fråga jag ställer mot bakgrund av det ringa intresse för dialekter som råder i den akademiska världen i dag. Nedgången i intresset går tillbaka till 1970-talet, som förde med sig en stark reaktion mot både undervisning och forskning i dialekter. Säkert fanns det ett behov av reformer i undervisningen just då, men så här efteråt undrar jag om inte motståndet var större än vad den krävede. Jag har rent av för mig att motståndet hos oss har varit häftigare och debatten här mer emotionellt färgad än på annat håll i Norden.

Det är nämligen inte bara i Finland som tillväxten inom dialektologin är svag. Det bristande intresset är en internationell företeelse och har till en del sin förklaring i den rådande situationen för dialekter i traditionell mening. Dialekterna försvinner eller måste omdefinieras från levande talspråk till arkivmaterial, men inte bara dialekterna utan också dialektologerna är ett släkte i utdöende, konstaterade Inge Lise Pedersen från dialektinstitutet i Köpenhamn i sitt plenarföredrag på den sjätte nordiska dialektologkonferensen i Karis 1998. Vill vi hålla fast vid kravet att dialektologin ska syssla med levande talspråk, då blir nutidens dialektala talspråk svårt att få grepp om och beskriva. Variationen är så komplex att det blir metodproblem för den som vill beskriva en dialekt som en helhet.

Vi befinner oss alltså i en situation som kräver att inte bara dialekterna utan också själva dialektbegreppet måste omdefinieras. Begreppet dialekt kan inte längre begränsas till de gamla bygdemålen utan måste omfatta också regionalspråk på olika nivåer. Den snäva betydelse vardagsspråket i det gamla bondesamhället som tidigare gavs ordet dialekt är inte gångbar längre, framhöll Inge Lise Pedersen.

Norge kan ses som ett föregångsland genom att man där av gammalt gett dialektbegreppet en vidare tolkning än på annat håll i Norden. Också utjämnad dialekt och stadsmål har där kunnat gå under benämningen dialekt. Denna breda syn på begreppet dialekt sätter sin prägel också på Helge Sandys böcker om norska dialekter (t.ex. Talemål, 1993). Dialektstudiet måste vara ett studium av både den geografiska och den sociala variationen i språket, menar Sandy.

Sociolingvistikens som en väg till förnyelse
Språkets sociala variation kom i förgrunden när sociolingvistikens gjorde sitt intåg på 1960-talet. Intresset försköts då från äldre tid till nutid, från landsbygd till stad, och riktades mot det mer eller mindre dialektpräglade språk som flertalet människor i Norden talar. Det var en process som skedde mer eller mindre smärtfritt, för på en del håll kom sociolingvistikens mera att uppfattas som ett brott mot än som en fortsättning på traditionen. Det finns säkert olika förklaringar till detta, menar Pedersen, som också anser att det nu kunde vara på tiden att de två besläktade formerna för forskning i talspråk blev integrerade med varandra.

Det är nämligen så att det sociolingvistiska hållet en förnyelse av dialektologin måste gå, det framhöll också den schweiziske språkforskaren Oskar Bandle i sitt plenarföredrag på den nordiska dialektologkonferensen i Sigtuna 1994. Sociolingvistikens ger nya insikter i språkens nuvarande situation, och den tillåter också prognoser om framtiden. Den förfogar dessutom över metoder som bättre än tidigare forskning belyser det språkliga kontinuum där dialekten så småningom avlöses av ett standardorienterat regionalspråk.

Traditionell historisk dialektologi behöver ändå inte vara förlegad och värdelös, menar Bandle. Även i modern dialektforskning finns det oftast en historisk dimension som talar för att den historiska synpunkten fortfarande är aktuell. Att den traditionella dialekten alltjämt kan vara ett viktigt led i analysen kom fram bl.a. när samhällena som Sele och Burtrsk undersöktes på 1970-talet. På båda orterna var talspråket fördelat på en rad olika varianter, och i båda fallen kunde det lägsta skiktet identifieras med den gamla dialekten som utgjorde den ena ändan av en lång varietetsskala. Dialektutjämning leder paradoxalt nog inte till ett mer förenklat utan till ett mer komplext språkligt landskap.

Finlandssvensk sociodialektologi
Inom finlandssvensk dialektologi har vi strikt taget inte fört någon diskussion kring dialektbegreppet, vad allt som ska inrymmas i detta begrepp. Men utan att frågan desto mera har diskuterats har dialektbegreppet också hos oss kommit att vidgas till att gälla andra former av språk än dialekten i det förmoderna bondesamhället. Min egen vetenskapliga verksamhet till exempel har i hög grad varit inriktad på blandformer mellan dialekt och standard. Den problemställning som intresserat mig allra mest är vad som händer när dialekt möter standard eller andra språk och andra dialekter i en ny omgivning. Vad blir resultatet av sådana språk- och dialektmöten, i stadsmiljö eller i emigrantmiljö i Amerika och Sverige?

Det är ett intresse som har sina rötter i uppväxttiden i 1940- och 1950-talets Österbotten. Jag växte upp i ett bondesamhälle som utifrån sett kunde te sig nog så statiskt men som i själva verket präglades av en stark inre dynamik. Det var sverigeemigrationens årtionden; den stora utvandringen till Sverige inleddes samtidigt med min skolstart i slutet av 1940-talet. Närpesdialekten omplanterad i urban miljö i industristaden Eskilstuna i västra Mälardalen blev mot den bakgrunden ett naturligt ämne för min doktorsavhandling, Från Österbotten till Södermanland (1986).

Utvandringen till Amerika och den rika muntliga tradition som utbildats kring den väckte i sin tur ett intresse som kom till uttryck i licentiatavhandlingen Dialekter i förskingringen (1980). Mitt intresse för ständernas språk grundlades i sin tur under skoltiden i 1950-talets Kristinestad. Det är ett intresse som har konkretiserats i projektet Finlandssvenska stadsmål och boken Stad och bygd (1996).

I min egen forskning har jag således i hög grad följt grv där du str-principen. Den sociolingvistiska modellen råkade finnas lagom till hands när jag behövde den för studier av den språkliga variation som möter i emigrant- och stadsmiljö. Mitt forskarintresse har så att säga legat rätt i tiden, utan att jag för den skull har känt något behov av att göra upp med den forskning som bedrivits enligt traditionella mönster. Tidigare forskning har gett en fast grund att bygga vidare på, men dialektologi av traditionellt snitt har jag också sysslat med själv. Under många år var jag knuten till Ordbok över Finlands svenska folkmål, och för Närpesdialekten på 1980-talet (1988) valde jag en traditionell beskrivning framför en sociolingvistisk. För tjugo år sedan var Närpesdialekten ännu så pass enhetlig att det inte skulle ha varit någon idé att beskriva den kvantitativt med avseende på ett urval variabler. Den variation som fanns valde jag att behandla kvalitativt.

Nuläge
Det var Bengt Loman som introducerade sociolingvistikens och det var också han som förde in den strukturalistiska metoden i finlandssvensk dialektforskning. Dialektlitteraturen för ett värdefullt tillskott enligt den modellen, när Barbro Wiik våren 2002 lägger fram sin avhandling om de österbottniska dialekternas fonologi och morfologi.

Så visst händer det saker och ting även inom finlandssvensk dialektologi. När jag riktigt tänker efter finns det rent av skäl att revidera den pessimistiska syn jag gav uttryck för i början av artikeln. Våren 2000 ventilerades till exempel Lars Nyströms doktorsavhandling Alg, pytare och skridstäng om släktfestens och slaktens terminologi i finlandssvenska folkmål. Projektet Finlandssvenska stadsmål har gett ny kunskap om språket i Jakobstad, Kristinestad, Ekenäs och Lovisa. I det projektet har dialektologiska, sociolingvistiska och strukturalistiska metoder i förening bidragit till en helhetsbild som inte varit möjlig om bara någon enda av dessa metoder hade kommit till användning.

En källa till glädje är också tredje bandet av Ordbok över Finlands svenska folkmål (2000) och projektet De svenska dialekternas fonetik och fonologi (SweDia 2000), som ger draghjälp från Sverige för studiet av bl.a. accentförhållandena som det inte går att komma åt med traditionellt dialektologiska metoder.

Ska vi forska i dialekterna?
När allt kommer omkring finns det slutna skäl att ändra en aning på frågan jag ställde i början, så att den istället kommer att lyda: Ska vi fortsätta att forska i de svenska dialekterna i Finland? Mitt eget svar på frågan är: Ja visst ska vi det. Men vad ska vi forska i? Det är en fråga som kan diskuteras, för uppgifter för forskningen finns det gott om.

Fonologi och morfologi, lexikon och syntax
Jag har redan nämnt Barbro Wiiks avhandling om de österbottniska dialekterna. För helhetens skull vore det välkommet med motsvarande studier över de ländska, bondska och nyländska dialekterna, deras fonologiska och morfologiska struktur.

Lexikonet, alltså ordförrådet, är strängt taget väl beskrivet, tack vare Ordbok över Finlands svenska folkmål och de stora samlingar som ordboken bygger på. För lexikonets del ville jag ändå efterlysa en modern beskrivning av de finska påverkanerna på dialekterna. Här är källget nu ett annat än för drygt hundra år sedan, när Ralf Saxén publicerade sin undersökning Finska lånord i svenska dialekter (1895-1898).

Vi skulle också behöva mer kunskap om provinsialismerna, alltså om ord och fraser med räckvidd utanför de rena dialekterna. Det finns vidare olika slag av begreppsområden som väntar på att beskrivas. En rad begreppsområden har behandlats i avhandlingar från senare år, men det finns utrymme för fler. Utöver Lars Nyströms avhandling om släktfester kan nämnas Kristina Nikulas Dialektal väderleksterminologi (1979), Maj-Len Rönks Termer för slåtter- och skrädredskap (1993) och Sonja Vidjeskogs Väderterminologin i en österbottnisk dialekt (1993).

Syntaxen här generellt sett till de försummade områdena inom dialektologin. Ett rikt talspråksmaterial står nu till förfogande för studier som kan ge nya upptäckter och bli ett värdefullt komplement till Gudrun Lundströms Nyländsk syntax (1939), som kom till före bandinspelningarnas tid och är baserad på uppteckningar.

Sociodialektologi
Projektet Finlandssvenska stadsmål som startade 1990 har som sagt gett ny kunskap om den språkliga vardagen i Jakobstad, Kristinestad, Ekenäs och Lovisa, men det finns fler städer och fler aspekter att beskriva för att bilden av ständernas språk ska bli fullständig. Den stilistiska variationen saknar vi till exempel kunskap om. Hur stilistiskt medveten är man och i vilken mån ställs det krav på ett bredare register än det språk man använder till vardags?

En första rangens uppgift för dialektforskningen vore ändå regionaliseringen av dialekterna: Finns det fog för påståendet att språkbrukarna är i färd med att överge de ortsbundna dialekterna till förmån för dialekter som är gångbara över större områden? Att en regionalisering kan vara på gång antyds åtminstone för södra Finlands del genom benämningar som ländska, bondska, västnyländska, stnyländska. Ett specifikt namn brukar ju vara ett kriterium på att vi har att göra med en specifik språkart.

Så visst ska vi forska i dialekterna. Bäst vore om vi kunde hålla något så när jämna steg med forskningen i de andra nordiska länderna, i en tid som denna när urbana livsformer och livsstilar sprids till alla delar av landet och den gamla skillnaden mellan landsbygd och stad bryts ner. Det är en utveckling som hos oss sker långsammare än i Danmark och Sverige, men en utveckling som förutsätter ett brett dialektbegrepp och en uppmjukning av gränsen mellan dialektologer och sociolingvister.