Språkbruk är de offentligt finansierade språkbrukarnas tidskrift, har jag tänkt – knappast menad för dialog med populasen. Den som skriver detta är ovanlig för att vara en utomstående: uppsatsäss i skolan, proseminarist i generativ grammatik innan denna ens kommit till Finland, rutinerad screenwriter och redaktör. Dock en man på gatan.

Varför skulle en vanlig människa betala 28 euro per år för att läsa 4 nummer av Språkbruk – speciellt om innehållet visar sig vara vinvokabler i ändlösa listor, boknyheter och impressionistiskt tyckande. Språkbruk 3/2005 kom jag över gratis på en bokmässa.  Strax erinrade jag mig vad den nyss nämnda generativa grammatikens portalfigur Noam Chomsky skrivit om samhällsvetenskaperna och humaniora: ”Varenda lekman, som tagit sig mödan att tänka litet längre än näsan är lång, har samma kompetens som fackmannen.”

Mikael Reuter, chef för svenska språkbyrån, ger i Språkbruks ledare uttryck för ett tänkande som jag menar vara till förfång för språkvården. Reuter är inte ensam om sitt synsätt; han befinner sig i sällskap med alla publikt verksamma ”språkauktoriteter” jag känner till, i Sverige och i Svenskfinland. Den nya Språkriktighetsboken är av allt att döma deras kodifiering, en sorts ”book to end all books”.

Så sent som på 1970-talet gällde i ensamt majestät ”Riktig svenska” (1939, rev.uppl.1973). Den var författad av språklättjans store vedersakare Erik Wellander, som inte aktade för rov att ta resolut ställning i de normkonflikter språkvården i alla tider handlar om. Stilistiska särmärken och poetisk licens hade för Wellander sitt värde just i att de medvetet avvek från normerna. Vakthållning måste vara värdekonservatism.

De nutida auktoriteterna är extrema liberaler och gör sig gärna lustiga över den gamle. T.ex. skriver professor Sven-Göran Malmgren om Wellanders företal till ”Riktig svenska”:

Om man lyckas dechiffrera det ålderdomliga språket och överse med Wellanders lätt elitistiska attityd, så finner man en intressant programförklaring som kan omformuleras så här: ”Reglerna är till a) för att den genomsnittlige, icke-kreative skribenten ska få vägledning och b) för att effekten av den kreative författarens språkliga regelbrott ska bli alldeles tydlig.”

Malmgren och de många kollegerna har inte bara samtyckt till, utan rentav ställt sig i spetsen för, en utveckling där språket i en bok från 1900-talet måste DECHIFFRERAS, och till på köpet OMFORMULERAS, för att duga! Också utpekandet för ELITISM får mig att baxna. Wellander var en riktig folkbildare; jag garanterar att hans etos delades av lärdomsivrande demokratiska politiker som Ernst Wigforss och Olof Palme.

Det sentida ”universitetsupproret” mot historicitet i språkvården är paradoxalt: professor Malmgrens kolleger – en av dem är göteborgsprofessorn Lars-Gunnar Andersson, frekvent språkväktare i Sveriges radio – är trots sin modernitet snara att sabla ned oroade lekmän med argument som: ”Den regeln bröt ju redan Esaias Tegnér mot!”

Praktparadoxen är språknämndsordföranden Olle Josephsons annonserade klappjakt på anhängarna av konjunktiva verbformer som ”finge”. ”Det är du som bestämmer hur du skall skriva – men akta dig om du är det minsta gammalmodig!”

Mikael Reuter skriver – aningen nedlåtande – om dem som i förväg tar den nytryckta Språkriktighetsboken som åter ett bevis på ”svenskans förflackning och snara förfall”.

Tänk om Reuter kunde förmå Svenska språknämnden att publicera ens ”det viktiga och intressanta inledningskapitlet” på nätet! Det skulle, om inte annat, bekräfta att jag som här skriver är ett ärkespecimen av s.k. inlärd irritation.

Bland de fasor jag senast retat mig på finns SvT:s förstärkningsklyscha ”rejäl”: en bilbomb åstadkommer en ”rejäl” explosion i Bagdad, livsmedlen är ”rejält” dyrare i Norge än i Sverige, det blir ”rejält” kallare under natten, riksdagsmännen får ett ”rejält” lönepåslag, ministern Ringholm har hållits ”rejält” okunnig om Enskede IK:s tränaravtal. Och så vidare.

Hundratals fenomen som detta är för mig liktydiga med – just – förflackning. Möjligen ännu värre än förflackning är lömska skiften i ordens innebörd, en form av ”kreativitet” som inte just underlättar kommunikation. Vet någon idag vad någon annan avser med ”chauvinism”?

När jag på 60-talet studerade inte bara svenska utan också svensk litteratur, var ”40-talister”, ”20-talister”, ”90-talister” konstnärer/tänkare/författare som hade trätt fram under respektive decennium och rentav blivit emblematiska därför. De stora proletärförfattarna sades vara 30-talister. 40-talister för mig var Lars Ahlin och Karl Vennberg, ja också politiker vilkas ideal och praktik hade formats av 1940-talet.  Men absolut inte sådana som bara råkat födas året 1945, som jag… När bruket vräks över ända, upphör vi som talar svenska att förstå varann.

Språkvårdarna har frivilligt avstått från varje faktiskt inflytande över språkbruket i etermedia, enkannerligen i de situationer där någon språklig konstighet griper vilt omkring sig. Språkets första uppgift vore att främja kommunikation. Men när språkvården säger: ”Det är du själv som bestämmer”, då proklamerar den: VI BEHÖVER INTE FÖRSTÅ VARANDRA.

Föreställningen att ”formbarhet” är allt, stringens och riktighet intet, emanerar ur en sviklig och destruktiv demokratiuppfattning. 

Med en sådan grunduppfattning är det bara klåfingrigt att söka förmå mediemedarbetarna att uttala t.ex. ”euro” på ett enhetligt sätt. Det skall väl uttalas i ett oregisserat fritt flöde? Så sker för all del i finlandssvenska etermedia, där flertalet journalister uttalar ”euro” på finska!  (Finlandssvenskarnas troskyldiga världsbild innebär ju att allt som inte är nedärvt på barnbördshuset måste vara finska. Nyligen sade en journalist ”formola-ett” pro ”formel-ett”; en annan uttalade Yucatán som vore det ett ställe i inlands-Finland.)

 Dessa halvspråkiga ”coachas” av språkvårdare som tror att missuppfattningar är berikande! Det är ”du som bestämmer”. Språkvården bara små­snickrar litet.

Inkonsekvent och halvt ber vårdarna om förbarmande med historiskt riktiga, men redan obsoleta former som ”medium” och ”medier”.  Makten finns hos de s.k. kreativa, och de säger ”median” eller ”mediat” om de inte redan hittat på värre.

Den stora obesvarade frågan är nu: Vad har vi alla språkbyråkraterna till, om dessa i samlad tropp bestämt sig för att passivt åse och registrera neologismer, missförstånd och vulgärspråklighet?

Det minsta man har rätt att begära är att även ”vårdarna” blir färre – och inte, som det tycks, hela tiden fler – nu när ”vården” minimerats.

Kim Peter Johansson
(hum.kand., fri publicist)
bosatt i Esbo

 

Svar till Kim Peter Johansson:

Det man läser och hör kan man uppenbarligen uppfatta på mycket olika sätt.  Jag hoppas verkligen att Språkbruks läsare har fått en annan bild av de språkvårdsprinciper som dagens språkvårdare följer än det som Kim Peter Johansson har läst in i våra och våra kollegers texter. Och det är kanske inte helt rättvist att skylla allt dåligt språkbruk på den offentligt finansierade språkvården.

Hur Johansson har fått för sig att språkvårdarna passivt åser och registrerar missförstånd och vulgärspråklighet och ”coachar” dem som gör uttalsfel etc. vet jag inte. Jag tror inte att till exempel journalisterna som vi samarbetar med har samma erfarenhet. I fråga om medium och medier har vi i varje fall varit konsekventa och tydliga: det är de formerna som ska användas. Den osvenska form­en ”etermedia” som Johansson använder avråder vi bestämt från.

 Mikael Reuter