airikʀ auk biarnulfʀ auk ingi þaiʀ letu raisa stain at helga faþur sin auk at þorulf broþur sin guþ hialpi þaim
Den avslutande förbönen är inte alltid med, och ofta har det lagts till information om vilken ristare man anlitat eller något om den dödes bedrifter eller förträffliga egenskaper, men ovanstående är i princip obligatoriskt på en runsten.
Språket på majoriteten av Sveriges stenar brukar kallas för runsvenska eller rundanska, men det går också bra att tänka på det som fornnordiska, eftersom skillnaderna mellan de nordiska dialekterna vid den här tiden inte var speciellt stora. Under vikingatiden hade man 16 grundläggande runor till sitt förfogande, och ett par av dem kunde bli ”stungna”, på så sätt att exempelvis en u-runa kunde få en prick i sig och då stå för ett y- eller ö-ljud. Detta räckte inte särskilt bra för att återge tidens ljudsystem, så man får vara beredd att speciellt namn kan vara lite svårdechiffrerade, medan de övriga orden lättare låter sig tolkas med hjälp av sammanhanget.
(Ett mindre antal runtexter är författade på urnordiska, språket som talades mellan sisådär 200 och 800 e. Kr. Där krävs det mer förberedelser för att förstå något. Det skrevs också med en annan runuppsättning.)
Jag har här använt latinska bokstäver, med några specialtecken, för att kunna fokusera på dagens ämne: grammatiken. (Diftongen ai gick från [ai] i början av perioden över [æi] mot [ei] för att mot slutet ställvis uttalas [eː].) Jag har inte för avsikt att gå igenom hela den runsvenska språkläran, utan väljer att lyfta fram ett par godbitar som återkommer i flertalet inskrifter.
Då sätter vi igång med den påhittade, men fullt sannolika, inskriptionen.
airikʀ auk biarnulfʀ auk ingi
En inskrift börjar så gott som alltid med ett eller flera personnamn. Ofta, men inte alltid, rör det sig om mansnamn, så deras genus är följaktligen typiskt maskulinum. Så här i början av en ristning står namnen i princip uteslutande i nominativ (subjektskasuset, som markerar vem som utför meningens handling). På många namn, som här airikʀ och biarnulfʀ, markeras detta med ett ʀ (vilket förmodligen stod för ett frikativt – ”surrande” – r, medan det ”vanliga” r var mer rullande). I modern standardsvenska har vi rationaliserat bort denna maskulinum nominativ singularis-ändelse, men i nyisländskan lever den kvar i úlfur, och på Island och Färöarna kan man heta Eiríkur respektive Eirikur. (Det händer förstås att vi kan säga saker som trötter och dummer, men där har ändelsen förlorat sin gamla grammatiska funktion.)
De två första namnen tillhör en grupp namn (och substantiv) som brukar sägas ha stark böjning. Här ser man relativt lätt vilket kasus det rör sig om: ulfʀ (nominativ), ulf (ackusativ), ulfi (dativ), ulfs (genitiv). Det är dock inte alla namn som är så grammatiskt tydliga; ingi tillhör en grupp som kallas svaga maskuliner, där kasusbestämningen är lite knepigare. Vi får anledning att återkomma till dem.
þaiʀ
Efter namnuppräkningen kommer det sedan ofta ett lite överflödigt pronomen þaiʀ, som motsvarar vårt de. Det spännande med detta är att det fanns tre varianter att välja på. När de inblandade stenresarna var män användes den maskulina varianten þaiʀ. Stenar med en grupp kvinnor som avsändare har i stället formen þæʀ. Ett antal inskrifter med könsblandade skribenter har åter pronomenet i neutrum: þau.
letu raisa
Hade airikʀ varit ensam beställare av stenen hade det stått let raisa, men eftersom det här var fler än en efterlevande inblandade kunde det inte heta något annat än letu raisa. Även om vi inte skriver så längre känns böjningen inte så våldsamt avlägsen; så sent som på 1950-talet var läto resa fullt gångbart (i skrift). Sedan dess har vi övergivit numerusböjningen av våra verb, så att det numera inte spelar någon roll för verbets form huruvida subjektet står i singularis eller pluralis. Former som (þaiʀ) foru/varu/gafu och (de) foro/voro/gåvo hängde sålunda kvar från förhistorisk tid till första halvan av 1900-talet, men nu förväntas vi skriva (de) for/var/gav, som alltså historiskt sett är singularisformer.
I presens, då? Det finns bara en handfull runbelägg, men det är ingen tvekan om att det hetat han raisiʀ och þaiʀ raisa, vilket motsvarar han reser och de resa under första halvan av 1900-talet. Vidare finns det ett tiotal belägg för ett pluralt (þaiʀ) lata raisa, vilket åter motsvarar ett gammaldags (de) låta resa. Det finns ingen bevarad inristning med (han) latʀ raisa, men så bör man ha sagt när det begav sig.
På grund av runstensgenrens ganska snäva ramar är det en mängd former vi måste gissa oss till med ledning av medeltida skrifter (från den period vi kallar fornsvenska) och jämförelser med de övriga nordiska språken. En sådan form som i stort sett saknas i runskrift är imperativ (uppmaningsformen), som vi dock kan anta har varit rais (om uppmaningen var riktad till en person) eller raisin (om det var flera som blev beordrade).
Andra vanliga verb som kan stå i stället för raisa är göra och hugga, som båda har ovanligt varierande stavning, även med vikingatida mått mätt.
stain
Ett mycket vanligt ord på våra runstenar är just stain, och det står oftast i ackusativ, det direkta objektets kasus (som markerar vem eller vad som blir utsatt för en handling). Man kan anta att att forntidens svear och götar hörde skillnaden mellan stain i nominativ och ackusativ, men för att uttrycka den skillnaden i skrift hade de behövt kunna markera att nominativets n hade ett mer utdraget uttal. Dubbelteckning förekom inte på den här tiden, men läsarna hade hjälp av ordföljden för att lista ut vilken kasusform de hade framför sig. (På isländska skrivs de två formerna steinn (nominativ) respektive stein (ackusativ), vilket speglar det gemensamma fornnordiska uttalet väl, även om dagens isländska också har glidit iväg en hel del i fråga om uttalet.)
Hade det i stället rört sig om två eller flera stenar, vilket ibland är fallet, hade kasusskillnaden varit tydligare. Då hade det hetat þaiʀ letu raisa staina, med en otvetydig ackusativform. Nominativens pluralform saknar nästan belägg i runmaterialet, men ska ha hetat stainaʀ.
Här kan också nämnas att substantiven ännu inte skilde på obestämd och bestämd form. I nusvenska öron låter (lät resa) stenen bra, och detta skulle motsvara ett runsvenskt hypotetiskt stainin, men det skulle dröja några sekel innan den formen slog igenom. På just denna punkt, men knappt på några andra, har alltså böjningen faktiskt blivit mer komplicerad sedan vikingatiden.
I stället för stain är det inte helt ovanligt att finna mærki, vilket väl bäst översätts till ’minnesmärke’.
at helga ... at þorulf
Är stenen månne rest efter en kvinna vid namn helga? Det verkar inte stämma så bra med fortsättningen (faþur). Namnet i fråga tillhör den tidigare nämnda grupp som brukar kallas svaga maskuliner, vilka utmärks av två saker: de slutar på vokal och de har inte så invecklad böjning. Vår vän ingi från början av inskriften heter så i nominativ, men i övriga kasus – genitiv, ackusativ, dativ – blir det inga. Vi brukar kalla detta för den oblika formen.
Och här är det då fråga om helgi, som i sin böjda skepnad blir helga. Man skulle förstås kunna nöja sig med att säga att namnet står i oblik form eftersom de två objektskasusen ackusativ och dativ ändå ser likadana ut för detta namn, men tittar vi på þorulf får vi hjälp. Här ser vi att det är ackusativ (annars hade det hetat þorulfi), och då kan vi tryggt analysera även helga som ackusativ.
Fanns det inga kvinnor som hette helga, då? Jodå, och detta namn, som räknas till de svaga femininerna, böjdes helgu i oblik form. Och inga (kvinnonamnet, alltså) böjdes ingu.
Prepositionen at översätts lämpligen till ’efter’ eller ’till minne av’. Faktum är att valet mellan ackusativ och dativ på våra stenar ofta mer eller mindre automatiskt bestäms av prepositioner. Både at och dess alternativ æftiʀ styr här ackusativ.
faþur sin ... broþur sin
Även faþur och broþur är ackusativformer, men det vi lär oss här är att pronomenet står efter substantivet. Vi kan för all del fortfarande säga mor din och gossen min, men på vikingatiden var efterställt genitivattribut (som vi tycker om att kalla konstruktionen) mer eller mindre obligatoriskt, och inte som nu ett valfritt stilgrepp.
guþ hialpi þaim
Mot slutet kommer gärna en förbön, där verbet nästan alltid står i önskeformen (fackterm: optativ eller presens konjunktiv) hialpi, som är en direkt föregångare till dagens hjälpe. Denna böjningsform har sett sina bästa dagar, men hänger kvar i några mer eller mindre fasta uttryck som rädde sig den som kan, snattare göre sig ej besvär, det vete fan och han leve!
Slutligen finner vi þaim, som står i dativ (det kasus som markerar indirekt objekt, vilket typiskt handlar om den som på något sätt blir gynnad av en handling – snarare än direkt utsatt för den). Det är förstås denna form som givit upphov till det moderna dem, men i dagens (skrivna) svenska används denna böjningsform för alla typer av objekt.
Då återstår att lära sig själva runorna och kanske ett par uttalsförändringar, och eftersom en stor del av ordförrådet går att känna igen från nusvenskan är du sedan redo att tyda en hel del av det som står på våra runstenar. Annars kan du roa dig med att datera stenarna med hjälp av två konsthistoriska tumregler. Ser du drakhuvudet ovanifrån är stenen förmodligen äldre än om det uppträder i profil. Titta sedan på hela drakslingan. Ju mer flätor, öglor och andra krumbukter den innehåller, desto senare kan man anta att den är huggen.
Avslutningsvis får vi väl ta och översätta inristningens innehåll till nusvenska:
Erik och Bjarnulv och Inge, de lät resa (denna) sten efter Helge, sin far, och Torulv, sin bror. Gud hjälpe dem.