Referensbindning

”Referensbindning kan sägas vara den allra viktigaste bindningsmekanismen i en text, den bindning som ingen text klarar sig utan” säger Catharina Nyström i sin bok Hur hänger det ihop? En bok om textbindning. Referensbindningen bygger på ett slags upprepning som innebär att samma eller besläktade begrepp, så kallade referenter, återkommer i en text. Ibland används samma ord för en referent på flera ställen, ibland omtalas referenten med olika ord eller uttryck på olika ställen. För att ta ett enkelt exempel: Kalle har flyttat till Helsingfors. Han trivs bra där, för han har många vänner i staden. I exemplet finns två referenter, Kalle och Helsingfors, som introduceras i den första meningen. I den andra meningen finns flera ord som syftar på dessa referenter: han som syftar på Kalle och där och staden som syftar på Helsingfors. På detta sätt uppstår en bindning mellan meningarna.

Det finns flera olika slag av referensbindningar. En huvudgrupp är enligt Catharina Nyström identitetsbindningarna, som innebär att en och samma referent omtalas på olika sätt. Det kan handla om direkt upprepning, som när namnet på en person upprepas i en text.  Det kan handla om pronomensyftning, som i exemplet ovan där han syftar på Kalle och det pronominella adverbet där på Helsingfors. Det kan också handla om synonymi; i exemplet är Helsingfors och staden synonyma begrepp.

En annan huvudgrupp är enligt Nyström bindningar som bygger på semantiskt släktskap. Det kan till exempel vara fråga om en motsatsrelation, som i följande exempel, där uttrycken på natten och på dagen bildar ett motsatspar: 

Hon arbetar bäst på natten. Därför sover hon ofta på dagen.

 

Referensbindning kan skapa sammanhangskedjor genom en hel text, när det finns återkommande referenser till samma eller besläktade begrepp. De här sammanhangskedjorna brukar kallas ledfamiljer för att de består av sambandsled som hör ihop. En ledfamilj kan till exempel bestå av referenser till en och samma person genom en hel text. Leden kan då vara upprepningar av personens namn eller pronomen som syftar på personen. En ledfamilj kan också bestå av referenser till ett överordnat begrepp. I exemplet ovan kan vi tänka oss att sambandsleden på natten och på dagen hör till ledfamiljen dygnstider. Detta är ett kort och enkelt exempel, men i praktiken kan en sammanhangskedja gå genom en hel lång text.

I mitt arbete med att språkgranska läromedel stöter jag ibland på texter där referensbindningen inte fungerar som den borde. Jag ska ta upp några problemkategorier.

Monoton upprepning

Ibland upprepas identiska uttryck för referenten i så stor utsträckning i en text att texten gör ett monotont intryck. Så är det i följande exempel (min kursivering):

Predikativet är också en del av predikatsledet i satsen. Predikativets uppgift är att beskriva subjektet eller objektet i satsen. Predikativet kongruensböjs enligt det satsled som det syftar på.

 

I denna korta passus förekommer ordet predikativet två gånger och predikativets en gång. Prepositionsuttrycket i satsen avslutar två satser efter varandra. Skribenten har kanske velat göra texten tydlig för de högstadieelever som den riktar sig till, men i mitt tycke blir den monotona upprepningen störande. Det är naturligt att ersätta genitiven predikativets i den andra satsen med pronomenet dess och att stryka det andra i satsen:

Predikativet är också en del av predikatsledet i satsen. Dessuppgift är att beskriva subjektet eller objektet. Predikativet kongruensböjs enligt det satsled som det syftar på.

 

En vanlig form av referensbindning är att ersätta ord med pronomen. Även i sådana fall lurar faran för monoton upprepning:

Hans Christian Andersen föddes år 1805 i Odense och dog i Köpenhamn 70 år gammal. Han växte upp under fattiga förhållanden och misslyckades i skolan. Han drömde om en karriär som skådespelare men klarade inte av att förverkliga sin dröm. Han tog ändå studentexamen och började resa mycket. Han skrev romaner och reseskildringar, men det som gjorde honom världsberömd var hans sagor.

 

I denna passus inleds alla meningar utom den första med han. Här skulle det behövas mer variation.

Oklar syftning

När referensbindningen sker genom att pronomen används som ersättningsord är det viktigt att det blir helt klart vilket ord ett pronomen syftar på. I följande exempel är pronomensyftningen oklar:

De som flyttat till Vasa län spred sig till flera orter. Bland dem fanns både landskommuner och städer, både kusttrakter och inlandskommuner.

 

Avsikten är här att dem i den andra meningen ska syfta på ordet orter i den första meningen, men detta är inte utan vidare klart för läsaren. Spontant skulle åtminstone jag kombinera pronomenet dem med subjektet de i den första meningen. För att göra innebörden klar för läsaren skulle man kunna skriva

De som flyttat till Vasa län spred sig till flera orter. Bland dessa orter fanns både landskommuner och städer, både kusttrakter och inlandskommuner.

eller

De som flyttat till Vasa län spred sig till flera orter, både till landskommuner och städer, både till kusttrakter och inlandskommuner.

 

Ett exempel till:

Språket i en stad skiljer sig ofta från de dialekter som talas i kommunerna runt omkring, även om de också har gemensamma drag.

 

Här är det oklart vad pronomenet de i den andra satsen egentligen syftar på. Formellt syftar det snarast på de dialekter som talas i kommunerna runt omkring, men en sådan syftning är inte logisk. Troligen är tanken följande:

Språket i en stad skiljer sig ofta från de dialekter som talas i kommunerna runt omkring, även om stadsspråket och de omgivande dialekterna också har gemensamma drag.

Pronomenet ”man” med olika syftning

Ett slags oklar pronomensyftning är det också när pronomenet man används så att det syftar på olika referenter inom samma mening eller stycke, som i följande exempel:

Ibland hittar man inte korrelatet direkt i texten. Då måste man förstå vad man syftar på på något annat sätt.

 

Här gäller det att byta ut det man som syftar på en annan referent än de andra:

Ibland hittar man inte korrelatet direkt i texten. Då måste man förstå vad skribenten syftar på på något annat sätt.

 

Ett exempel till:

Man ställer fyra frågor till intervjuobjekten i en gallup. Man kan svara ”ja”, ”nej” eller ”vet inte” på frågorna.

 

Här syftar det första man på dem som ställer frågorna och det andra på dem som besvarar frågorna. Hur passusen ska skrivas om beror på sammanhanget. Här en tänkbar variant:

Vi ställer fyra frågor till intervjuobjekten i en gallup. De kan svara ”ja”, ”nej” eller ”vet inte” på frågorna.

Synonyma uttryck

Referensbindning innebär ofta att vi använder synonyma uttryck för samma referent, som i exemplet i början av artikeln med Helsingfors och staden. Det är naturligtvis också ett sätt att undvika monoton upprepning. Om till exempel ordet tillverka används mycket flitigt i en text kan det vara bra att försöka hitta synonymer; en som kan passa i vissa sammanhang är framställa. Användning av synonymer kan också vara ett sätt att lära läsarna (t.ex. skolelever) nya ord och termer. I synnerhet när det gäller termer måste man dock göra klart för läsarna att det är fråga om synonyma uttryck. Annars kan det bli svårt att förstå texten – det kan till exempel vara förvirrande om termerna sampel och stickprov eller amortera och betala av används omväxlande i en text för skolelever utan att de förklaras.

Oklar semantisk bindning

Också när det gäller referensbindningar som bygger på semantiskt släktskap måste man som skribent vara tydlig. I det följande exemplet är referensbindningen oklar:

Växterna bygger upp organiska föreningar av oorganiska ämnen som de tar upp från sin omgivning. I djurens celler bearbetas de organiska ämnen som de fått i sig med födan.

 

Passusen handlar om hur växter respektive djur hanterar organiska ämnen. Det är alltså frågan om ett slags motsatsförhållande mellan å ena sidan växter och å andra sidan djur. Detta kommer inte tydligt fram i texten eftersom skribenten valt att bädda in ordet djur i prepositionsuttrycket i djurens celler, där ordet celler snarare än djurens är huvudord. (Detta märks på att man lätt betonar ordet celler om man läser texten utan att reflektera över betydelsen.) En bättre referensbindning som klart ger uttryck för motsatsförhållandet blir det om man skriver:

Växterna bygger upp organiska föreningar av oorganiska ämnen som de tar upp från sin omgivning. Djuren bearbetar i sina celler de organiska ämnen som de fått i sig med födan.

 

Vill man vara extra tydlig kan man skriva:

Djuren å sin sida bearbetar i sina celler de organiska ämnen som de fått i sig med födan.

 

Referensbindningen i exemplet fungerar inte som den borde eftersom den inte tydligt ger uttryck för den semantiska bindning som finns. I det följande exemplet är det tvärtom så att läsaren kan uppfatta en semantisk bindning som inte alls finns i texten. Det är fråga om en översättning från finska till svenska, och jag återger för tydlighetens skull också den finska originaltexten:

Fotosynteesin lähtöaineina ovat vesi ja hiilidioksidi. Maakasvit ottavat veden juurillaan maaperästä. Vesi kulkee putkilokasveilla varren johtojänteiden puuosassa ja lehdissä lehtisuonissa, joista sitä siirtyy yhteyttämissolukon viherhiukkasiin.

Fotosyntesen utgår från vatten och koldioxid. Landväxterna tar upp vattnet ur jordmånen med hjälp av rötterna ochkärlväxterna transporterar det genom stammen i ledningssträngarnas veddel och genom bladens nerver till kloroplasterna i den assimilerande vävnaden.

 

Här har översättaren bundit ihop två satser med konnektiven och, dvs. den sats som börjar med landväxterna och den sats som börjar med kärlväxterna. Motsvarande bindning finns inte i den finska ursprungstexten.  Konnektivbindningen i den svenska texten leder till att läsaren också kan uppfatta en referensbindning mellan landväxterna och kärlväxterna – de uppfattassom två sambandsled på samma nivå inom ledfamiljen växter: å ena sidan landväxterna och å andra sidan kärlväxterna. På detta sätt kan tanken ledas in på fel bana, eftersom det inte innehållsmässigt finns någon sådan bindning. Landväxterna och kärlväxterna är i själva verket fenomen på olika nivå; kärlväxterna är en kategori bland landväxterna.

Exemplet visar också tydligt att en text är en väv av samband där allt hör ihop och där olika slags bindningar kan påverka varandra. I exemplet har den konnektivbindning med och som översättaren infört fått en avgörande betydelse för hur läsaren uppfattar referensbindningen i texten.