Sedan den 1 maj har Svenska språkbyrån en ny språkvårdare för Rundradion, Mia Falk. Hon säger sig ha ett brinnande intresse för språkvård, vilket antagligen kommer hemifrån – hemma hos familjen Falk har man alltid diskuterat språk och ansett det vara viktigt att kunna tala vårdat. Mia kommer från Sibbo och känner sig hemma i Sibbodialekten, även om hon inte har dialekten som modersmål.
Mia har läst svenska vid Åbo Akademi, och litteraturvetenskap som biämne. Just nu väntar hon bara på att de byråkratiska kvarnarna skall mala färdigt och räknar med att få kalla sig filosofie magister om några veckor. Hennes språkvårdarkarriär är ganska kort, hon var sommarpraktikant på Svenska språkbyrån i somras, men hon har till följd av sitt stora intresse för språkvård redan hunnit bli riktigt beläst på området.
Mia började sitt jobb i maj med en riktig rivstart; efter bara fyra dagar i huset skulle hon fara till Trondheim på nordiskt möte för radiospråkvårdare. Det kändes naturligtvis lite nervöst, men hon blev väldigt väl emottagen av de andra språkvårdarna och lärde sig en hel del nytt om radiospråkvård. Hon tror att man ibland kanske stirrar sig blind på den finska påverkan på svenskan i Finland, trots att också journalister i enspråkiga länder ofta har problem med språket.
Språkvård är viktigt, anser Mia, och är inte rädd för att plötsligt förvandlas till en språkpolis. Däremot är hon rädd att folk kommer att tro att hon är det och undrar vad man borde göra för att de inte skall uppleva språkvårdarna som prickskyttar som siktar på alla språkfel de hittar. Hon påpekar att språk är kommunikation och att språkvård därigenom kunde definieras som hjälp till friktionsfri kommunikation.
Radiospråket kräver ofta omedelbara reaktioner, något som radiospråkvården inte varit speciellt bra på hittills. Det vill Mia råda bot på, t.ex. genom att upprätta e-postsändlistor som hon kan nå journalisterna med direkt. Idén fick hon i Trondheim, där den isländska radiospråkvårdaren berättade att i stort sett all kommunikation mellan journalisterna och radiospråkvårdaren sker per e-post. De klassiska radiospråkbreven fyller naturligtvis sin uppgift, men det är dags att börja utnyttja den nya tekniken effektivare! Mia kommer också att vara mera i Böle än hennes föregångare. Om radiospråkvårdaren konfronteras öga mot öga med journalisterna torde kommunikationen fungera bättre, vilket kunde ge upphov till intressanta och givande diskussioner för båda parter.
Mia tror att hon lämpar sig för sitt jobb. Hon är läraraktig. Hon säger att hon inte har ett perfekt språköra, men eftersom hon är så intresserad av språkvård har hon goda förväntningar att utveckla det till ett mycket effektivt arbetsredskap. Dessutom har hon, eftersom hon är uppväxt i en väldigt svensk miljö, en svensk tankevärld och her ett mycket naturligt och sjävklart förhållande till svenskan, också den som talas i Sverige.
