Personnamnspraxis i de nordiska länderna – likheter och skillnader

Enligt lag ska alla i Finland, Sverige, Norge och Danmark ha ett förnamn och ett efternamn. I Norge och Danmark kan man dessutom ha så kallade mellannamn. Islänningar använder patronymikon, som bildas utgående från faderns namn, och metronymikon, som bildas utgående från moderns namn, efter sina förnamn. En del islänningar har dessutom efternamn som går i arv.

I den här artikeln reder jag ut huvuddragen för hur förnamn, efternamn, mellannamn, patronymikon och metronymikon regleras i namnlagarna i de nordiska länderna. I lagarna beaktas också personer med utländsk bakgrund, transpersoner och adoptivbarn, men här går jag inte närmare in på de aspekterna.

Minst ett förnamn

I alla de nordiska länderna ska var och en ha minst ett förnamn. I Sverige, Norge och Danmark begränsar lagen inte hur många förnamn man kan ha, men i Finland får man inte ha fler än fyra förnamn och på Island inte fler än tre.

I Danmark och på Island finns det listor över godkända förnamn att välja mellan. Det är ändå möjligt att ansöka om att ta ett namn som inte finns på listan. Om namnet godkänns läggs det sedan till listan. I Danmark är det familjedomstolen (familieretshuset) och på Island personnamnskommittén (Mannanafnanefnd) som beslutar om vilka namn som godkänns.

I alla de nordiska länderna ska var och en ha minst ett förnamn.

I de övriga nordiska länderna finns inga officiella förnamnslistor, men till exempel i Finland går namn till behandling hos Nämnden för namnärenden vid Justitieministeriet ifall Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata anser att det finns osäkerhet kring namnets lagenlighet. Nämnden för namnärenden kan föreslå att namnet ska eller inte ska godkännas, sedan fattar Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata ett beslut utgående från det utlåtandet.

Olika regler för förnamn

Enligt namnlagarna i Finland, Sverige, Danmark och på Island får förnamnet inte väcka anstöt eller orsaka olägenhet för namnbäraren. I Norge kan man för det mesta inte ta ett förnamn som används eller tidigare har använts som efternamn, om inte namnet ursprungligen har varit ett förnamn. Inte heller i Finland får man ta ett efternamn eller ett namn som liknar ett efternamn som förnamn (till exempel Korhonen, Björkhage). När det gäller isländska förnamn är det viktigt att det går att böja dem i genitiv på isländska, och att namnet över lag kan anpassas till isländskans struktur och stavning.

När det gäller isländska förnamn är det viktigt att det går att böja dem i genitiv på isländska.

I Finland, Norge och Danmark får män inte bära kvinnonamn och kvinnor inte mansnamn, även om det traditionellt också finns könsneutrala namn i Finland, som Kaino och Rauni. Sällsynta förnamn som ännu inte har etablerats för ett visst kön ses också som könsneutrala.

I Finland finns dessutom förnamn som har etablerats som kvinnonamn men som i sällsynta fall används som mansnamn, och vice versa. Ett typiskt kvinnonamn kan godkännas för en man och ett typiskt mansnamn för en kvinna, om namnet bärs av minst fem levande personer av samma kön som den som ansöker om namnet.

På den danska förnamnslistan finns ungefär 1 300 könsneutrala namn, och också i Norge finns det könsneutrala namn.

På den isländska listan över godkända förnamn gjorde man tidigare skillnad mellan kvinnonamn och mansnamn, och män fick inte bära kvinnonamn och kvinnor inte mansnamn. År 2019 gjorde man sig av med den distinktionen och numera är alla namn på listan tillåtna för alla. På motsvarande sätt som på Island nämner inte heller den svenska namnlagen kön som kriterium för vem som får ta ett förnamn.

Olika efternamnspraxis

I Finland, Sverige, Norge och Danmark ska alla enligt lag ha ett efternamn. På Island används ofta ett patronymikon eller metronymikon i stället för efternamn, men också efternamn som går i arv inom släkter förekommer. Sedan år 1925 har islänningarna ändå inte fått ta nya efternamn. Man har rätt att bära ett ärftligt efternamn bara om någon av ens föräldrar eller förfäder har haft namnet.

Eftersom patronymikon och metronymikon inte fungerar på samma sätt som efternamn kan ett gift par på Island inte ta ett gemensamt namn.

Eftersom patronymikon och metronymikon inte fungerar på samma sätt som efternamn kan ett gift par på Island inte ta ett gemensamt namn. Även om ens make har ett ärftligt efternamn kan man inte ta det som efternamn, utan endast som mellannamn. I alla de övriga nordiska länderna kan ett gift par däremot ta ett gemensamt efternamn, och det är också vanligast att barn får något av föräldrarnas namn, eller deras gemensamma namn. I Finland, Norge och Danmark kan också ett ogift par ta ett gemensamt efternamn, men då krävs det att de har barn tillsammans eller att de har bott ihop tillräckligt länge. I Finland ska paret ha bott tillsammans i minst fem år, i Norge och Danmark räcker det med två år.

Efternamnskombinationer och dubbla efternamn

I Finland kan man bilda en efternamnskombination av två efternamn. Namnen kan skrivas i sär eller kombineras med ett bindestreck (till exempel Berg Eriksson, Pesonen-Lindkvist). Efternamnskombinationen kan bestå av vilka två efternamn som helst som den som tar kombinationen har rätt att använda. Till exempel kan ett barn få en efternamnskombination som består av båda föräldrarnas efternamn, ett äkta par kan ta en efternamnskombination som består av deras två efternamn och en vuxen kan lägga till en mor- eller farförälders efternamn till sitt eget.

I Sverige, Norge och Danmark kan man ha ett så kallat dubbelt efternamn som påminner om efternamnskombinationen i Finland. Det finns ändå en viss skillnad: En efternamnskombination anses bestå av två självständiga efternamn medan ett dubbelt efternamn ses som ett enda namn, även om det har bildats av två olika namn. I Sverige kan namnen i ett dubbelt efternamn antingen skrivas i sär eller kombineras med ett bindestreck, men i Norge och Danmark används alltid bindestreck.

En efternamnskombination anses bestå av två självständiga efternamn medan ett dubbelt efternamn ses som ett enda namn

För en dansk är efternamnet alltid det sista namnet i namnkombinationen. Skådespelaren Nikolaj Coster-Waldau har till exempel ett dubbelt efternamn som består av hans mors efternamn Coster och hans fars efternamn Waldau, därmed blir hans efternamn just Coster-Waldau. Han kunde också ha valt att ta sin mors namn som mellannamn, då hade det inte skrivits ut något bindestreck (Coster Waldau) och endast Waldau hade varit hans efternamn.

Skyddade efternamn

I Finland är alla efternamn skyddade, man kan alltså inte fritt byta till ett efternamn som någon annan redan bär. I Sverige, Norge och Danmark är det däremot bara ovanliga efternamn som är skyddade. I Sverige och Danmark kan man fritt ta ett efternamn om det bärs av minst 2 000 personer i landet och i Norge är motsvarande antal 200. I Norge och Danmark kan man också ta ett ovanligare namn än så, men då måste alla som bär namnet i fråga ge sitt godkännande.  I alla fyra länder kan man dessutom ta ett skyddat efternamn om ens egen förälder eller förfader inom högst fem generationer har burit namnet. I Norge och Danmark kan man också ändra ett mellannamn till ett efternamn, och i Norge kan man i vissa fall ta namnet på sin gård som efternamn.

Nybildade efternamn

Det är möjligt att ta ett nybildat efternamn, det vill säga ett efternamn som ingen annan i landet bär, i Finland, Sverige, Norge och Danmark. Också för nybildade efternamn finns vissa kriterier. Namnet får inte vara ett företagsnamn, registrerat varumärke eller motsvarande, eller kunna förväxlas med ett sådant. I Sverige, Norge och Danmark får det nybildade efternamnet inte heller kunna förväxlas med ett skyddat efternamn. I Finland finns ingen sådan regel utan det är tillräckligt att en enda bokstav skiljer namnen åt, till exempel kan man ta namnet Karhunkallio som efternamn även om Karhukallio redan används.

I Finland måste dessutom alla nybildade efternamn motsvara det etablerade inhemska efternamnsskicket när det gäller form, innehåll och stavning.

I Sverige, Norge och Danmark kan man i allmänhet inte heller ta ett namn som efternamn om det redan används som förnamn och i Finland kan man inte ta ett efternamn som är av uppenbar förnamnstyp. I Finland måste dessutom alla nybildade efternamn motsvara det etablerade inhemska efternamnsskicket när det gäller form, innehåll och stavning. Med inhemskt efternamnsskick menas efternamn på finska, svenska och samiska samt de efternamn som romerna använder i Finland. Nämnden för namnärenden vid Justitieministeriet granskar från fall till fall att kriterierna uppfylls.

Mellannamn

I Norge och Danmark och i någon mån även på Island förekommer mellannamn. Precis som förnamn och efternamn är mellannamn officiella namn, och de regleras i lag.

Mellannamnet placeras mellan förnamnet och efternamnet och påminner ofta om ett efternamn. I både Norge och Danmark kan man nämligen som mellannamn ta ett sådant namn som man har rätt att använda som efternamn. Det kan vara ett helt nytt namn, eller till exempel ens förälders, förfaders eller makes efternamn eller mellannamn. I Danmark kan man också ta ett förnamn som mellannamn.

Mellannamnet placeras mellan förnamnet och efternamnet och påminner ofta om ett efternamn.

Förut använde man också mellannamn i Sverige, men de övergavs vid uppdateringen av personnamnslagen år 2017. Personer som använde mellannamn kunde då välja att ändra dem till delar av dubbelnamn eller att helt stryka dem.

Även om mellannamn används på Island är de inte särskilt vanliga. De avviker också en del från mellannamnen i andra nordiska länder. Isländska mellannamn går ofta i arv inom en släkt eller berättar varifrån namnbäraren kommer. Det finns en lista över tillåtna mellannamn.

Patronymikon och metronymikon

Patronymikon är namn som bildas av faderns förnamn och ett ord med betydelsen son eller dotter (till exempel Johansson/-dotter, Jussinpoika/-tytär, Jónsson/-dóttir). Metronymikon bildas på motsvarande sätt av moderns namn. Patronymikon och metronymikon används i alla nordiska länder, men på olika sätt.

Patronymikon och metronymikon används i alla nordiska länder, men på olika sätt.

Alla isländska barn får ett patronymikon eller metronymikon som placeras efter förnamnet. Det är också möjligt att använda både patronymikon och metronymikon (till exempel Bergþóruson Eggertsson, där namnbärarens mors namn är Bergþóra och hans fars namn Eggert). Patronymikon och metronymikon går inte i arv, utan de bildas alltid av ett barns föräldrars namn. De kan inte heller överföras till en make. De islänningar som har rätt att bära ett efternamn kan välja att använda det antingen vid sidan av eller i stället för ett patronymikon eller metronymikon.

Könsneutral efterled

Sedan år 2019 har islänningar kunnat registrera sitt kön som neutralt (varken kvinna eller man) i befolkningsregistret. En person kan då välja att använda den könsneutrala efterleden bur i sitt patronymikon eller metronymikon (till exempel Jónsbur, Guðrúnarbur). Ordet bur har sitt ursprung i det poetiska ordet bur som betyder son, men när det i dag används i könsneutrala namn har det betydelsen barn (till någon).

Även om de flesta islänningar har ett patronymikon eller metronymikon i stället för ett ärftligt efternamn används de inte på samma sätt som efternamn används i de övriga nordiska länderna. Till exempel hänvisar man inte till personer med endast patronymikon eller metronymikon i media, och i isländska sammanhang alfabetiseras namn enligt förnamnet.

På svenska, norska och danska har man historiskt använt patronymikon och metronymikon vid sidan av förnamn för att identifiera enskilda personer. Senare har patronymikonen blivit etablerade som efternamn som går i arv (till exempel Andersson, Jensen, Nilsen). I Sverige, Norge och Danmark är det ändå möjligt att ta ett patronymikon eller metronymikon utgående från sin egen förälders namn som efternamn (också ett sådant som slutar på ett ord med betydelsen dotter). I Norge och Danmark kan patronymikon och metronymikon också tas som mellannamn.

På finska har patronymikon och metronymikon inte traditionellt använts av allmänheten, men eftersom folkbokföringen i Finland grundar sig på svensk praxis har man till exempel i kyrkböcker ofta lagt till ett patronymikon efter förnamnet. Barn födda utanför äktenskapet har fått ett metronymikon. De finska patronymikonen har inte etablerats som efternamn på samma sätt som de svenska, men några efternamn som slutar på -poika förekommer (till exempel Ollinpoika). Enligt den nuvarande lagen om för- och efternamn kan ett patronymikon eller metronymikon tas som förnamn, men det får inte vara det första eller det enda namnet.

Likheter och skillnader

Mellan namnlagstiftningen i Finland, Sverige, Norge och Danmark finns det alltså små skillnader, till exempel i fråga om antalet förnamn och synen på kön, men huvuddragen i ländernas namnpraxis är mycket lika. I alla länder ska var och en ha ett eller flera förnamn och ett efternamn. Dessutom använder man mellannamn i Norge och Danmark.

Isländsk namnpraxis skiljer sig klart från den i de övriga nordiska länderna.

Isländsk namnpraxis skiljer sig däremot klart från den i de övriga nordiska länderna. En persons förnamn är hens primära namn, det är det som islänningarna använder till exempel när de hänvisar till någon offentlig person. Förutom förnamn använder islänningarna ett patronymikon eller metronymikon. Bara ett fåtal har ett efternamn.

Artikeln på finska: Pohjoismaiset henkilönnimikäytännöt - Kielikello(siirryt toiseen palveluun) 2/2022

Läs mera

Finlands lag om för- och efternamn(siirryt toiseen palveluun) 

Sirkka Paikkala: Uusi etu- ja sukunimilaki voimaan(siirryt toiseen palveluun)