Inom Europeiska unionen arbetar hundratals översättare dagligen med att översätta olika texter från och till de i dag elva officiella språken inom EU. Varför? Vad gör de egentligen och vilka problem stöter de på i sitt arbete? Och varför i hela fridens namn måste vi i Finland på svenska och finska kunna läsa ett direktiv om olivodling? Dessa och liknande frågor besvaras i boken Translation for the European union institutions som är skriven av Emma Wagner, Svend Bech och Jésus M. Martínez, samtliga verksamma som översättare vid Europeiska kommissionen. Boken riktar sig till frilansöversättare och studerande med inriktning på översättning men även till läsare med ett allmänt intresse för EU-översättning.

Den klara innehållsförteckningen gör det lätt för läsaren att skapa sig en bild av bokens innehåll och uppläggning. Kapitlen kan mycket väl läsas ett och ett och de kan behandlas separat under t.ex. översättningskurser. Att boken redigt och enkelt behandlar många olika områden gör den till en ypperlig kursbok. Dessutom hittar man det mesta man söker i indexet i slutet av boken. Om man däremot redan har goda baskunskaper om EU och EU-översättning kan boken kännas aningen tunn. Men författarna strävar inte heller efter att ge fördjupade kunskaper i ämnet, utan boken är tänkt som en första, grundläggande bok.

Basinformation om EU

I de två inledande kapitlen ges bra basinformation om EU. Det första kapitlet koncentrerar sig på att förklara varför EU i sin språkpolitik förespråkar ett aktivt bruk av medlemsländernas officiella språk och varför rätten att använda och erhålla information på sitt eget språk också i fortsättningen skall utgöra en grundrättighet för EU-medborgarna. Här betonas bland annat tanken om att EU inte bara är ett förbund så som t.ex. FN, UNESCO och NATO, som alla klarar sig på ett färre antal arbetsspråk än EU, utan att man inom EU strävar efter att verkligen skapa en union, en union som består av medborgarna i de olika EU-länderna. Men kanske det mer övertygande argumentet för ett mångspråkigt EU ligger i dess juridiska förankring och tanken på likhet inför lagen. Alla medborgare inom EU skall vara likställda inför lagen.

Författarna beskriver kort de främsta juridiska dokumenten inom EG-lagstiftningen – direktiv, beslut och förordningar – och förklarar skillnaderna mellan dem. De flesta av dessa dokument är bindande åtminstone till någon del och därför måste de även översättas. För att unionen skall vara demokratisk måste de personer som berörs av unionens juridiska dokument kunna ta del av dem på sina egna språk. Finska studenter, tyska industriarbetare, brittiska jurister, franska vinodlare – alla måste de ha tillgång till lagstiftning som gäller dem på deras eget språk. Men även juridiska dokument som alla medborgare inte berörs av direkt måste översättas till de officiella språken. Att översätta ett direktiv om olivodling till finska och svenska kan visserligen skapa terminologiska problem för översättare eftersom olivodling som bekant inte existerar i vårt land. Men som författarna skriver, för att demokrati och öppenhet skall råda inom unionen skall också jordbrukare i de nordiska länderna ha rätt och möjlighet att kunna läsa om vilka förmåner, subventioner eller dylikt deras kolleger i Medelhavsländerna får (eller inte får). Av samma orsak är det väl motiverat att översätta dokument som tar upp t.ex. fiske i Östersjön till spanska och italienska.

För att göra det lättare för medlemsländernas medborgare att ta del av lagstiftningen så finns den även i elektronisk form bl.a. på adressen http://europa.eu.int/eur-lex. Andra webbplatser, som dock är avgiftsbelagda, är databaserna CELEX och EUDOR. Lagstiftningen finns naturligtvis även i vanligt pappersformat och som cd-rom och kan beställas från unionen.

EU-institutioner

I bokens andra kapitel presenteras de olika institutioner som utgör EU i dag. Utöver de institutioner som många av oss redan känner till, åtminstone till namnet, som den redan nämnda Europeiska kommissionen, Europaparlamenetet och Europeiska unionens råd, presenteras även övriga mer obekanta institutioner och organ. Bland annat presenteras Europeiska gemenskapernas domstol, revisionsrätten, Europeiska centralbanken, olika kommittéer och översättningstjänsten. I boken nämns även hur många översättare som arbetar vid varje enskild institution. Alla institutioner har nämligen egna översättare; det största antalet står dock kommissionen för med ca 1 300 översättare. Sammanlagt arbetar ca en femtedel av alla anställda vid EU:s institutioner med översättning och tolkning. Myten att översättningen inom EU kostar en massa pengar för medlemsländerna slår man snabbt hål på när man konstaterar att de sammanlagda kostnaderna för översättnings- och tolkarbetet utgör mindre än 1 % av EU:s totala budget. Och myten om att alla dokument alltid översätts till alla officiella spåk är inte heller sann – all lagstiftning och alla dokument som når medlemsländerna översätts visserligen till alla officiella språk, men en stor del av de dokument som skrivs är sådana som aldrig når utanför institutionerna. Dessa översätts, om de över huvud taget översätts, till endast ett officiellt språk, t.ex. engelska eller franska, så att de som arbetar inom unionen skall kunna ta del av dem.

Mycket givande för alla som kanske tänkt sig att EU kunde vara en framtida arbetsplats är de kapitel som behandlar hur man blir översättare inom EU och vad man ska tänka på när man väl fått ett jobb vid någon institution som översättare. Boken ger även en bra inblick i hur översättningsarbetet vid de olika institutionerna går till och vilka problem man som översättare kan stöta på. Utöver uppdragsgivare som inte reserverar tillräckligt med tid för översättning och inte visar förståelse för att översättning verkligen tar tid, nämns bl.a. dåliga originaltexter och en utpräglad byråkratisk stil som går under benämningen Eurospeak. Men även kulturella skillnader kan ställa till med problem för översättare. Ett så enkelt ord som grön (eng. green) visar sig inte alltid vara lätt att översätta om originaltextens betydelse skall bibehållas. En fransman associerar L´Europe verte (Grönt Europa) med jordbruk, för en tysk är Grünes Europa något som har med miljö och miljöskydd att göra. En engelsman däremot associerar kanske Green Europe med trädgårdsarbete eller politik.

Nya medlemsländer och översättning

I samband med att utvidgningen av EU diskuteras ges även tips om vad nya medlemsländer skall tänka på i fråga om översättning långt innan de blivit medlemmar. Ett mycket drygt översättningsarbete är när EG-lagstiftningen skall översättas till det nationella språket. Det poängteras att de nya medlemskandidaterna i detta skede inte kan vänta sig någon hjälp av EU:s institutioner ifråga om översättningen av oklara begrepp och termer, för även om EU:s översättare tidigt börjar lära sig de nya språken, så har de i detta tidiga skede ännu inga uppgifter om översättningen av EU-termer och begrepp till det nya medlemslandets språk. Det är något som medlemsländerna själva beslutar om. Här måste översättarna i de nya medlemsländerna i samarbete med såväl juridiska experter som experter inom andra fackområden utarbeta lämpliga översättningar.

Att boken är en lärobok som väl kan användas i undervisningen inom översättarutbildningen förstärks av att varje kapitel avslutas med några praktiska uppgifter för läsaren eller studenterna. Uppgifterna kan antingen göras på egen hand eller under lektionstid tillsammans med en lärare och andra studenter. Studenterna kan utgående från uppgifterna prova på att översätta kortare texter, söka fram information med hjälp av hjälpmedel som Internet och olika typer av ordböcker och lexikon. Studenterna ges även ämnen som de i grupp kan diskutera eller debattera. Uppgifterna fungerar därmed dels som en repetition av det som behandlats i kapitlet, dels som praktiska uppgifter som aktiverar studenterna.

En översättares vardag

I den del av boken där författarna berättar om vad deras dagliga arbete går ut på redogörs även för hur nya översättare förs in i sitt nya arbete bl.a. med hjälp av en mentor som vanligen är en översättare med längre erfarenhet av översättningsyrket vid institutionen. Utöver denna mentor får en översättare naturligtvis feedback på sina texter av de personer som granskar översättningarna. Praktiska tips ges för hur den nya översättaren kan hjälpa granskaren och samtidigt ge en bra bild av sig själv. Här nämns att översättaren skall komma ihåg att reservera tillräckligt mycket tid för granskningen av översättningen och därtill gärna ange vilka källor som använts i arbetet. Författarna konstaterar att de första översättningarna vanligen är fulla med rättelser när de kommer tillbaka från granskaren, vilket är helt normalt. Nya översättare skall också vara medvetna om att alla granskare inte följer samma linje i fråga om rättelser – det en granskare ändrar låter en annan stå kvar och vice versa.

Boken avslutas med några personintervjuer med översättare som arbetar eller har arbetat som antingen fastanställda översättare eller frilansöversättare på olika institutioner inom unionen, men även med personer som använder sig av översättningstjänster. Bland översättarna finns också en finländare, Jyrki Lappi-Seppälä, som är översättare och språkkoordinator vid Europeiska kommissionen. Också om man som läsare vet att bokens författare arbetar som översättare inom EU, så ger de avslutande intervjuerna boken en behaglig avrundning. Som läsare får man en personlig bild av de personer som gömmer sig bakom den verksamhet som beskrivits och förklarats. Det här förstärks ytterligare av att intervjuerna som skett via e-post tryckts näst intill oredigerade och därför har kvar en personlig prägel. Slutintervjuerna bidrar därtill till att den enorma EU-massan inte känns riktigt lika främmande och avlägsen; man inser att de väldiga institutionerna som för många av oss hittills endast varit vaga begrepp faktiskt utgörs av vanliga människor som du och jag.

 

Emma Wagner, Svend Bech and Jésus M. Martinez: Translating for the European Institutions. St. Jerome Publishing. Manchester & Northampton. 2002. ISBN 1-900650-48-7. 150 sidor.