Otålig nordist som älskar svenska och gillar finska

Birgitta Lindgren är för den stora allmänheten i Sverige känd som nyordsredaktör. Redan 1974 när hon när hon blev anställd på dåvarande Svenska språknämnden fick hon börja med det som skulle bli språknämndens nyordsbok. Arbetet med boken gjordes vid sidan av allt annat, och det gick långsamt framåt. När hon 1982 blev barnledig hade de kommit till bokstaven G, och Birgitta sade att hon skulle bli vansinnig om inte ordboken hade tagit ett ordentligt steg framåt när hon kommer tillbaka. När hon följande år kom
tillbaka hade den framskridit till bokstaven H. Då tog hon på sig att bli redaktör och satte igång på allvar, och år 1986 utkom äntligen ordboken. Birgitta är en handlingens kvinna, det vet alla som någon gång jobbat med henne. Eller ”jag är lite otålig”, som hon själv beskriver det.

Birgitta har alltså samlat på nyord från år 1974, men sedan 1987 har den svenska språkvården gett ut listor med årets nyord. Det gör man fortfarande i dag, och det är förmodligen en av de synligaste delarna av Språkrådets verksamhet i dag. I januari i år fick hon sitta i tre tv-soffor och en nyhetsstudio och prata nyord. Det har varit roligt, tycker Birgitta, som njutit av sin stund i rampljuset. Dessutom är nyordsarbetet så givande. Med det tvingas man följa med i språkutvecklingen, inte bara titta på nya ord utan också se nya ordbildningstendenser. Det ger en naturlig inblick i språkutvecklingen, och man känner att man är del av en lång process.

I fjol fick särskilt tre ord – tjejsamla, terja och juholtare – mycket uppmärksamhet, men i motsats till tidigare år var den uppmärksamheten negativ. Många ställde sig kritiska till att Språkrådet med att publicera ordet tjejsamla ’ägna sig åt samlande, men inte så intensivt utan bara så att man nöjer sig med några stycken av det man samlar på’ bidrog till att sätta kvinnor och män i fack och motverka jämställdhet. Detta var inte alls avsikten. Birgitta misstänker att kritiken hade ett samband med den hätska hen-debatten som pågått i Sverige under det gångna året.

Ordet terja ’manipulera ett foto i bedrägligt syfte’ (efter naturfotografen Terje Hellesø, som manipulerat djurbilder) kritiserades av Hellesøs vänner, medan ordet juholtare ’förhastat uttalande som man snart tvingas backa på’ (efter den socialdemokratiska politikern Håkan Juholt, som gjort flera sådana utspel) upprörde folk inom den politiska vänstern.

Trots att Birgitta Lindgren gått i pension den 1 september kommer hon inte att ge upp nyordsarbetet. Även om hon som nyordsredaktör på Språkrådet ersätts av Per-Anders Jande kommer hon att vara redaktör för den tredje nyordsboken. Hon räknar med att manuskriptet blir färdigt under år 2013.

Gillar finska

Är det någon som brinner för det nordiska språksamarbetet, så är det Birgitta. Hon är nordist sedan barnsben. Det började med att hennes klass när hon gick i trean fick besök av en ”glad dansk” som talade om dansk kultur och grannspråksförståelse. Han väckte Birgittas sympatier direkt. Även hennes morfar hade mycket kontakt med Danmark. I gymnasiet fick hon ett resestipendium till Danmark, där hon reste runt i en månad med ungdomar från hela Norden. Det var ett minne för livet. Hon gick 1969 en sex veckors intensiv kurs i isländska, och kunde då isländska väl.

Men det är inte bara de skandinaviska grannspråken som har intresserat henne. Hon har  även läst finska, först kurser på Finlandsinstitutet i Stockholm, senare på Hanaholmen i Esbo och vid Vasa universitet. Till slut blev hon så biten av finskan att hon läste 40 poäng på Stockholms universitet. Men i motsats till de skandinaviska språken, som är lättare att lära sig på ett mer intuitivt sätt, läste hon finska som en språkvetare, på samma sätt som hon i tiden läste latin. Det var som att lägga pussel, säger hon. Hon nystade sig långsamt igenom meningarna, analyserade vad som var verbet, funderade på kasus och uppfattade slutligen vad texten handlade om. Det låter tungt, men det var roligt.

Det enda hon ångrar är att hon inte började läsa finska när hon var yngre, för med stigande ålder är det svårt att hålla kvar det man lär. Det är spännande med våra två samhällen som är så lika (Finland är mer likt Sverige än vad Norge är, anser Birgitta) och språken samtidigt är så olika rent grammatiskt.

Optimist

I fråga om det nordiska samarbetet är hon optimistisk, trots att undersökningar visar att den nordiska språkförståelsen minskar. Politikerna har t.ex. inte förstått det man redan vet i företagsvärlden: samarbetet är intensivt över gränserna. Birgitta säger att det t.ex.  inte finns en enda svensk kommun där inte någon ungdom har åkt till Norge för att arbeta. Och i fråga om språkförståelse handlar det om motivation. Det finns en attityd hos svenskar att speciellt danska är svårt att förstå. Men hur kommer det sig då att invandrare i Öresundsregionen som tvingas flytta till andra sidan för att få jobb och som inte ens kan sin svenska eller danska perfekt, ändå klarar av att arbeta på det andra språket? Jo, de är motiverade. Man kan, om man vill. Det är därför hon nu har gett ut en bok om språkförståelse ”Snacka skandinaviska”(avautuu uuteen ikkunaan). 

Tidskriften Språkvård in memoriam

Språkbruks systertidskrift Språkvård, som både innehållsmässigt och utseendemässigt var väldigt lik Språkbruk, lades ner år 2007 när redaktören för Forskning och Framsteg beslöt att ge ut den nya tidskriften Språktidningen. De svenska språkvårdarna hade lagt ner en massa tid på arbetet med Språkvård – orimligt mycket tid säger Birgitta – men hur mycket de än jobbade med att göra både innehåll och utseende mer lockande lyckades de aldrig få mer än 6 000 prenumeranter. Inte ens svensklärarna visade det intresse man kunde ha förväntat sig. Så när man lade ner Språkvård ”testamenterades”  prenumeranterna till Språktidningen och man kom överens om att ha vissa stående inslag i tindingen, var det ett bra  beslut. Det tycker Birgitta fortfarande.

Men eftersom Språktidningen har en lättare och ytligare stil än Språkvård känner nu en del svenska forskare sig hemlösa. De vill inte publicera sig i Språktidningen, och Språktidningen vill kanske inte heller publicera dem. Lena Ekberg, tidigare chef på Språkrådet, har därför lagt fram en idé om en nedbantad version av Språkvård som rapporterar om pågående forskning inom området och informerar om Språkrådets verksamhet. Den idén finns kvar, trots att Ekberg inte längre är på Språkrådet.

Språkvården från 1974 till i dag 

Om man sitter i Språkrådets telefonjour känns det inte så annorlunda nu än vad det gjorde på 1970-talet när Birgitta började som språkvårdare. Folk är fortfarande lika tacksamma som förr över hjälpen de får. Men i bloggar och sociala medier ser man mer en kritisk inställning. Birgitta säger ändå att hon tror att språkvården, och särskilt Språkrådet, fortfarande har ett mycket gott rykte.

Under de gångna 38 åren har hon sett hur myndighetsspråkvården, som nu kallas klarspråksarbete, blivit en riktig framgångssaga. Fortfarande är Sverige föregångslandet inom klarspråk.

Birgitta gillar inte onödig engelska och åtminstone på den punkten lever hon som hon lär. Hon skulle aldrig använda t.ex. outstanding i stället för enastående, fantastiskt!

Våga älska svenskan

Jag frågar om Birgitta räknar sig som liberal eller konservativ i språkvårdsfrågor. Men hon säger sig vara liberalkonservativ. Hon är inte konservativ för konservatismens egen skull, utan för att språkvården måste värna om de band som finns bakåt i tiden. Om det kommer ett nytt språkdrag, måste man värdera det ordentligt innan man glatt säger ok till det. Frekvens är en överskattad bedömningsgrund, och massan har inte alltid rätt, säger Birgitta. Trender kan vända. Det visar formen media, som var dominerande i medierna ännu för en tid sedan. Nu har det nu blivit vanligare med medier, som är den form som passar bättre i böjningssystemet.

I framtiden hoppas Birgitta att svenskar i högre grad ska våga säga att de älskar sitt språk. Och älskar svenskan, det gör Birgitta Lindgren.
 

Birgitta Lindgren deltog i årets svensk-finska översättarseminarium på Hanaholmen med föredraget "Från adda till öråd. En exposé över nyordstillväxten i svenskan".