Svenska Akademiens ordlista har i höst kommit ut i ny upplaga. Det är tolv år sedan sist, ett litet steg för språkbrukaren, ett ännu mindre för en 124-årig ordlista, och ett mycket litet för språket. Ändå har en grundlig revision visat sig nödvändig, av språkliga skäl, av lexikografiska skäl och inte minst av pedagogiska skäl. Läsaren kommer att känna igen bokens yttre form men knappast ordlistans text som uppträder i ny skepnad.

I det följande skall nyheterna presenteras. För en mer detaljerad redovisning av den tolfte upplagan – särskilt speciella anvisningar för hur  texten skall läsas – hänvisas till ordlistans inledning.

Inför den tolfte upplagan har jag som medredaktör haft Sture Berg, Språkdatas specialist på böjningsmorfologi. Allt som gäller datorer, (Språkbanken, SAOL-databasen, den tekniska produktionen av SAOL), har skötts av Christian Sjögren.

Alfabetisk ordning

SAOL har sedan första upplagan på 1870-talet sett ut på ungefär samma sätt. Ord har kommit och gått men den yttre formen har förblivit tämligen oförändrad. Allteftersom ordförrådet har utökats har större krav ställts på en kompakt lexikografisk form där avledningar och sammansättningar på ett konstfärdigt men för läsaren alltmer komplicerat sätt har knutits samman med ordstammar.   

Bakom svårigheten för läsaren ligger samhörighetsprincipen som innebär att ord som går tillbaka på samma stam placeras tillsammans. Vän av ordning kan undra varför endräkt, enastående  och endera  placeras in som sammansättningar under en  medan enskild  och enslig  redovisas som självständiga ord?  Eller varför man för att hitta fram till ordet ledmotiv – som inte finns i ordlistans huvudbokstavsordning – skall behöva leta sig igenom fyra uppslagsord led och tre uppslagsord leda  för att till sist hitta ordet under 3leda. I värsta fall finns det alltså inte bara två olika bokstavsordningar utan en handfull. Det är inte underligt att folk inte hittar i ordlistan och att en av de oftast återkommande frågorna från allmänheten gäller ord som ”inte finns”.

 SAOL bryter nu med traditionen och inför absolut bokstavsordning. Detta sker inte utan komplikationer. Om man inte vill förlora explicita upplysningar om vart en viss sammansättning hör (t.ex. ledmotiv) så skulle man behöva komplettera den med en uppgift av typen  ”till  1leda”.  Denna typ av uppgift bevaras i databasen men har inte tagits med i ordlistan annat än i fall där tillhörigheten kan ställa till problem för läsaren. Detta är som synes ingen knivskarp distinktion utan ett praktiskt ställningstagande. Bakom beslutet ligger antagandet att de flesta svenskar vet att ledbesvär och ledmotiv innehåller olika instanser av led.  Samtidigt inser man att den traditionella samhörighetsprincipen kunde ha fog för sig.

Avvägningar av den här typen är i allmänhet okända i definitionsordböcker där varje ord är förklarat och absolut bokstavsordning självklar. Däremot är den inte lika självklar i en ordlista med många oförklarade sammansättningar där samhörighetsprincipen är ett slags ersättning för definitioner.

Till den absoluta bokstavsordningen hör att uppslagsorden uppträder i fullform, avledningar såväl som sammansättningar. Även om detta egentligen är en självklar följd av ordlistans nya organisation så bidrar det ytterligare till läsbarheten. Samtidigt ökar ordlistan i omfång, något som kompenseras av en annan papperskvalitet som håller ökningen inom acceptabla gränser.

Markering av ordled

Till de lätt igenkännbara förändringarna i SAOL12 hör markeringen av ordled i uppslagsorden. Denna nyhet bottnar egentligen i behovet av avstavningsmarkeringar i ordlistan (och ännu mer i den digitala versionen av ordlistan) men har under SAOL-arbetet förändrat karaktär och fått en vidare inriktning.

Orden markeras antingen med stor ordledsgräns (vid sammansättningar) eller med liten (för att avskilja ordled i enkla ord). Alla uppslagsord i ordlistan med mer än en stavelse kan ha högst en stor gränsmarkering och ett varierande antal små gränsmarkeringar – eller ingen alls (se provsidan ur SAOL12).

Ordledsmarkeringarna har flera funktioner. För det första handlar det om praktisk hjälp med tolkningen av texten i ordlistan. Eftersom orden normalt inte är förklarade ger ordledsmarkeringen ett bidrag till ordens betydelse. Den kanske viktigaste funktionen av stor ordledsgräns är en direkt upplysning till läsaren: vill man veta mer om det senare ordet i sammansättningen kan man gå till den plats där efterleden förekommer som självständigt ord. Vidare kan distinktionen mellan stor och liten gränsmarkering hjälpa till vid läsningen av par som dag-is  och konst-is  där det senare fallet är en sammansättning.  Slutligen vet läsaren rent allmänt i sträckor av ord som emalj, e-man-cip-at-ion, em-bark-era, e-mot vilka klasser av ord som hänger ihop utan att behöva göra den undermedvetna uppdelning som ligger bakom en identifikation.

För det andra är markeringen av ordled tänkt som ett stöd för läsarens egen tolkning av hur ord är bildade. I sin allra enklaste form fanns detta pedagogiska grepp i äldre läseböcker där barnen fick hjälp med att identifiera delarna i en sammansättning (träd-gård). Ordlistan går djupare in i svensk ordbildning och talar om att tål-ig har med tåla att göra medan ro-lig  innehåller stammen ro  osv. Lite större krav på läsaren ställer uppdelning-en pro-duc-era, dock inte större än att läsaren vid eftertanke känner igen pro  som förled i en hel del svenska ord, att -era  är efterled i tusentals svenska verb och att ”restprodukten” duc/duk  finns i flera andra svenska ord (produkt, induktiv, reducera osv.). Den här informationen om svensk ordbildning finns där för den som vill ha den, men är tämligen diskret inlagd i uppslagsorden så att den inte stör den läsare som inte är intresserad. Det är viktigt att påpeka att ordledsuppdelningen inte skall uppfattas som etymologisk information. Den är snarare avsedd att spegla den medvetne läsarens kunskap om sitt eget språk.

För det tredje är ordledsuppdelningen tänkt som en rekommendation för den som vill avstava ord efter hur delarna hänger samman snarare än genom s.k. mekanisk avstavning. Denna senare avstavningsprincip har fördelen att den i allmänhet är lätt att tillämpa. Men eftersom den vanligen kombineras med regeln att sammansatta ord skall avstavas där huvudgränsen går (alltså tvål-ask snarare än två-lask) så blir orden olika avstavade i sammansättning och avledningar (tvål-ask  men två-lig). Detta är ett av skälen till att ordledsavstavning har kommit upp som ett alternativ till rådande praxis. Den nya metoden har visserligen också sina brister.  Framför allt är det inte okontroversiellt att dela upp hela ordförrådet, med lånord och allt, i bitar som i någon mening har stöd i språkbrukarens egen kunskap om ordförrådet.  Men om den vanlige läsaren föredrar  avstavningen  tvål-ask så är det rimligt att tänka sig att också tvål-ig  skulle kännas mest naturligt (liksom tvål-en, tvål-ar osv.). Mot önskemålet om att avstavning – som trots allt är en världslig sak – skall vara så enkel som möjligt för användaren står alltså ett pedagogiskt önskemål om att igenkännbara bitar i ordförrådet inte skall uppträda i helt annan och slumpstyrd form vid avstavning. (Om reglerna för ordledsuppdelning, se vidare Inledningen till tolfte upplagan, moment 5.7.)

Lexikografiska förändringar

Ordlistans principer för vad som är homografi och polysemi har tidigare följt SAOB:s praxis. Orden stamma-de  ”vara avkomling av” och stamma-de ”tala hackigt” är med detta synsätt två olika ord med olika etymologisk bakgrund (alltså homografi).  SAOL12 har nu anslutit sig till den lexikografiska praxis som utvecklats i arbeten som Nusvensk frekvensordbok, Svensk ordbok och Nationalencyklopedins ordbok, alla framsprungna ur verksamheten vid Språkdata (numera Institutionen för svenska språket i Göteborg) och alla med inriktning på dagens språk. Enligt denna senare modell är stamma-de  ett lemma med två olika lexem (alltså polysemi). Ändringen kan ses som ett praktiskt sätt att lösa en gammal tvistefråga genom att i beskrivningen av samtidsspråket låta formella egenskaper (böjning) vara avgörande för uppdelningen.

En annan konsekvens av samma ställningstagande är att två (böjda) ord som formellt tillhör två ordklasser men betydelsemässigt ligger mycket nära varandra, inte längre redovisas under ett huvudord utan splittras upp på två ord. Ett exempel är ordet ljus – tidigare enligt samhörighetsprincipen sammanhållet som substantiv och adjektiv – som nu delas upp på respektive ordklasser. En bidragande orsak till den tidigare sammanhållningen kan ha varit att raden av sammansättningar tidigare har kunnat kopplas ihop med antingen substantivet eller adjektivet (så att ljusröd  och ljussken har kunnat förekomma utan att förleden har preciserats).

Uttalsbeteckningarna har ändrats på flera punkter och anpassats till modern lexikografisk praxis. De viktigaste förändringarna gäller tecken för sje-ljud, tje-ljud och äng-ljud. En annan ändring gäller accentens placering vid konsonantgrupper: i normalfallet ligger den nu efter första konsonanten.

Ordböjning

Alla ord i ordlistan förses med ordklassbeteckning, en nyhet i jämförelse med tidigare upplagor. Ordklassbeteckningen följer direkt efter uppslagsordet: bokhylla  s., småvissla  v.  etc.  I många fall är ordklassangivelsen ett led i metoden att särskilja homografer.  Antalet olika ordklasser är mindre än tidigare. Några nya typer representeras dock t.ex. av diktatorsfasoner s. pl., bättringsväg-en s. best. och försorg s. oböjl.

För substantiven gäller att ord på -are  (fiskare, snickare osv.) samt på betonad slutvokal inte längre har utsatt variation i bestämd form singular (med några få särskilda undantag). Om det tidigare har stått å ena sidan fiskar(e)n, bi(e)t och å andra sidan byråkrati(e)n så står det nu bara fiskaren, biet  och byråkratin. Orsaken är dels att variation i dessa fall överhuvudtaget är ovanlig i skrift, dels att utelämnandet av vokalen i t.ex. typen seglarn snarast handlar om en generell möjlighet till fonetisk förenkling med åtföljande sänkning av stilnivån (man kan vid behov också säga och skriva t.ex. affärn utan att detta anges i ordböcker). I fallet byråkratin är språkbruket idag tämligen entydigt: vokalen faller utom i stelnade användningar, särskilt namn (Svenska Akademien).

För  adjektiven gälleratt komparativformen -are (som också antyder superlativformen -ast) har utelämnats också vid de adjektiv som i tidigare upplagor försetts med en sådan form. Orsaken är främst den stora svårigheten att upprätthålla en gräns mellan sådana ord som av betydelseskäl är möjliga att komparera och sådana som inte är det. Gränsen går inte bara mellan olika adjektiv utan också inom ett och samma ord. Ett ägg kan kanske vara lösare  än ett annat men ett löst skott, lös vikt  och lös egendom kan knappast vara lösare. Att i ordböjningen redogöra för sådana betydelseskillnader leder långt utöver gränsen för ordlistans uppgift.

Vid oregelbundna adjektiv ges fortfarande full information om såväl komparativ som superlativ (se t.ex. hög, låg).

Inskränkningar i böjningsangivelser gäller främst de många sammansättningarna. Därtill kommer de stora grupperna av substantiv på -het, -ing och -ning (med bestämd singularform på  -en) som liksom tidigare fått utsatt böjning endast i fall där orden är ”räknebara”. Denna avgränsning är i sig ett inte helt enkelt problem.

Genomgången av böjningsklasser har i en del fall lett till förenkling av böjningar som tidigare uppvisat stor variation.  Exempel på sådana förenklingar är ord på -um som tidigare uppvisat ett brett spektrum av former (se Sandqvist 1987) alltifrån helt försvenskad böjning (som i album) till starkt latinpåverkad böjning (i ord som spektrum och det mer frekventa och svårhanterliga centrum).

Nya ord

Ordförrådet hinner ändras en del på tolv år.  Nykomlingarna är lättast att känna igen, särskilt de som för med sig nya morfem in i svenskan: dojo, fibromyalgi, konsensus, perkussionist,  pastrami, serotonin, server, webben  osv. Men även om man möjligen kan plocka ut något hundratal sådana nya ord så är de en mycket liten grupp i jämförelse med de nybildningar som baseras på inhemskt ordmaterial, i all synnerhet sammansättningar. När dessa ord väl har introducerats är de så självklara och väcker så lite uppseende att man undrar om de verkligen är nya ord.

Tolfte upplagan har utökats med ca 5 000 ord, de flesta av det här mindre uppseendeväckande slaget. Många av dessa ord är inte ens nya i den meningen att de för första gången använts sedan förra upplagan utan har tagits med eftersom de kompletterar ett fält som redan finns i SAOL. Går man till de nya sammansättningarna med stor  (stordator, storfilm, storform, storförlust, storförpackning, storkap, storklubb, storkonsument, storlag, storlandsting, storlopp, storlän, stororder, storpublik, storspel, storstjärna, storvinst  och storägare) så är de mer eller mindre nya: samtliga finns faktiskt i de senaste häftena av SAOB (från början av 90-talet), flera av dem med förstabelägg långt tillbaka på 1900-talet.

Ser man på sammansättningar i ordlistan med affär så hittar man ord som affärsetik, affärsförhandling, affärshandling, affärsområde, affärsprojekt, affärssed  (god a.) och affärstidning.  Allt man kan säga om dessa ord är att de inte finns i förra upplagan. SAOB kan här inte vara till någon hjälp (artikeln skrevs för hundra år sedan) mensamtliga ord har belägg under 80- och 90-talen (men inte tidigare) i Språkbanken.

Så här kan en grupp nyord se ut (handplockade från en bit av alfabetet):

De nya ordens fördelning på ämnesområden uppvisar inga tydliga tendenser. Orsakerna till detta är många. För det första avspeglar inte tilläggen något statistiskt stickprov av alla nyord i svenskan – detta trots att de nya orden till största delen hämtats ur en stor textdatabas som Språkbanken. För det andra avsätter ett nytt område av betydelse (som t.ex. genteknik) åtminstone i början termer inom fackområdet snarare än i allmänspråket, för det tredje är det svårt att värdera mer eller mindre synomyma ord (börsras, börskrasch, börsfall, börsnedgång osv.) och deras tyngd vid en jämförelse med andra ämnesområden.

Med dessa reservationer kan man ändå säga något allmänt om nyorden. Liksom tidigare är engelskan den viktigaste leverantören av nya morfem i språket, exempelvis från datateknikens område:  cd, hacker, mejla, server, surfa, webbsida  osv.  Ekonomi levererar fortfarande en hel del ord (som kanske inte är nya men som har blivit vanligare): aktiemäklare, bankkris, bokslutsdisposition, bostadslåneinstitut, budgetnedskärningar, börsras, ekobrottslighet, finansnetto, fåmansföretag osv. Miljöområdet har inte riktigt samma genomslag i ordförrådet som i förra upplagan då det fanns ett uppdämt behov av att redovisa miljöord. Här är några exempel på ord som inte fanns med i förra upplagan: alternativodlad, bioenergi, deponi, ekoturism, glasiglo osv.

Ett område som är väl företrätt i dagstidningar – en viktig del av Språkbanken – är sporten. Här finns åtskilliga ord som inte behöver vara nya men som visar sig vara vanligt förekommande i sporttexter: andremålvalt, avbytarbänk, basketlag, bollhållare, bortalag, bottenstrid, breakboll osv.

Regionala ord skulle ha behövt en översyn (se Thelander 1994) men eftersom detta innebär en relativt stor redaktionell insats har detta fått stå tillbaka för andra stora förändringar av SAOL. Ett undantag utgör de finlandssvenska orden som har fått en särställning i SAOL genom finlandssvenskans officiella status. Här har svenska avdelningen vid Forskningscentralen för de inhemska språken i Finland gjort en genomgång av några hundra finlandssvenska ord som infogats i den nya upplagan. Det rör sig både om speciella betydelser av existerande svenska ord, t.ex. batong ”bagett”, bobba ”bacill”, bygel ”galge, klädhängare” osv., och om ord som bara förekommer i finlandssvenskan, t.ex. barbi (hoppa b. ”hoppa hage”), brandstake ”eldgaffel”, firabel ”extraknäck, svartjobb”, flytgas ”gasol”, huda ”underkänna, kugga”, kraba ”skolka”, latläxa ”bakläxa”, lekhäck ”barnhage”, länk ”motions- el. träningsrunda”.

De tillägg som här antytts (utom kanske de finlandssvenska) är till största delen sammansättningar av välkända ordled i svenskan. Detta aktualiserar återigen frågan om ”självklara” (dvs. icke lexikaliserade) sammansättningar och deras roll i ordlistan. Det finns viktiga skäl till att ordlistan tar upp även icke lexikaliserade ord. SAOL har historiskt sett haft en inrikting på att ge många ord, för att visa även sammansättningars bildning (hur fogen ser ut osv.). Klart lexikaliserade sammansättningar (typen trädgård) skall självklart redovisas men också ett urval vanliga icke lexikaliserade ord. Någon bra operationell metod att skilja det ena från det andra finns för övrigt inte (fundera på sammansättningar som bilbälte, bildäck, bilförare m.fl.). Vad som är ”självklart” för språkbrukaren som analyserar ordet är långt ifrån självklart för den som producerar ordet. Den som ser orden manskör och damkör har säkert lätt att identifiera orden. Men för den som vill komma åt rätt ord: varför heter det inte herrkör eller kvinnokör? Det som är självklart i analysis är inte alltid självklart i produktion.

Utmönstrade ord

Ord försvinner mer omärkligt och av många olika skäl. En grupp är sådana alternativformer som blivit alltmer ovanliga: i tolfte upplagan stryks t.ex.  sidoformerna asjett  ”assiett”, bömisk  ”böhmisk”, gutera ”goutera”, jos ”juice”, knöck ”knyckte”, milliard  ”miljard”, mussera  ”moussera”, portjé  ”portier”, rulett ”roulett”, syperb  ”superb”, visky  ”whisky”.  Ett genomgående drag är en fortsatt reträtt från försvenskningar av sådana främmande ord som inte av hävd haft en försvenskad form. I många franska ord gäller fortfarande den av Pelle Holm föreslagna regeln att uttalet bör följa skriften. Säger man [rula'der] så bör skriften ha rul(l)ader,  säger man [boleva'rd] så bör skriften ha boulevard. 

En annan typ som försvinner eller åtminstone får ny form är fast sammansatta verb som antingen idag är döda (avbedja) eller enbart är löst sammansatta (fasttaga – ta fast, hemtaga – ta hem) eller huvudsakligen förekommer i particip (påpälsa – påpälsad, uppjaga – uppjagad). Många sammansatta verb har tidigare varit ett slags platshållare för löst sammansatta verb (som av lexikografiska skäl inte redovisades som uppslagsord).  SAOL12 fortsätter på samma linje som i förra upplagan att städa bland dessa verb, dock så att löst sammansatta verb snarare redovisas som ett syntaktiskt exempel än som eget uppslagord.

Vissa ord har uteslutits av vad man kan kalla för ideologiska skäl. Så har exempelvis negerby och negersång strukits, inte för att begreppet som sådant är föråldrat utan för att ordet neger blivit stilistiskt markerat.

Vissa strukna ord kan ha gemensamma ordbildningsmässiga drag, t.ex. beteckning på kvinnoyrken på -erska och -inna. Suffixen visar sig dock vara fullt levande och produktiva: vi kan fortfarande tala om simhopperskan och världsmästarinnan. De som fallit för åldersstrecket gör snarare detta eftersom den verksamhet de utövar är inaktuell.

Den stora majoriteten ord som strukits har annars det gemensamt att de helt enkelt inte förekommer i dagens texter: dit hör kaffesurr (känt från ransoneringstiden), merbemälde, själaspis, struntkarl, synnerligast, ämbarsvis, äreförgäten och många andra.

Normering i ordlistan

SAOL har kommit att betraktas som norm för svensk stavning, ordböjning och ordbildning. I kraft av denna roll har ordlistan därutöver ibland betraktats som rättesnöre för vilka ord som skall anses finnas i svenskan, en felaktig föreställning som kanske bland annat bottnar i att ordlistan används som ”facit” i allehanda spel. I ett sammansättningsspråk som svenskan är ordlistan ett visserligen grundläggande men dock urval av det svenska ordförrådet.

Men vari ligger det normativa? Ligger det hos användaren som helt enkelt ser på ordlistan som en norm i de angivna avseendena – till skillnad från andra svenska presentationer av ordförrådet – eller ligger det hos den som utarbetar ordlistan? Eftersom den första tolkningen av norm är ett faktum skall vi i stället se lite på den aktiva normeringen från redaktionen sida.

Man brukar skilja mellan en beskrivande och en normerande ordbok. I det första fallet rör det sig om en beskrivning av språkbruket just som det ser ut, utan sneglingar till vad som skulle kunna vara lämpligt språkbruk. En normerande ordbok talar om vad som är lämpligt språkbruk, lite på samma sätt som en terminologisk ordbok, där poängen är att språkbrukaren skall använda de föreslagna termerna. I praktiken är skillnaden mellan normering och beskrivning av allmänspråket inte särskilt stor. En normering som inte har stöd i språkbruket leder förr eller senare till ett språk utan användare. Ett ofta citerat exempel är Svenska Akademiens ställningstagande för att behålla participformer som kastadt långt efter det att skolan och allmänheten följt stavningsändringen från 1906. Å andra sidan kan en ensidig beskrivning av språkbruket leda till osäkerhet hos språkbrukaren, särskilt i fall där språkbruket vacklar och normering är nödvändig. Här följer några fall där SAOL medvetet försöker normera till skillnad från rent beskrivande publikationer.

1) Engelska lånord

Ord från engelskan kan uppträda i svenska texter utan att vara anpassade till svenskan och snarast i en användning som påminner om kodskifte. Det kan röra sig om allt från engelska ord som importeras som de går och står, t.ex. loser ”förlorare”, healing ”botande” till hälsningsfraser och svordomar (shit). SAOL är restriktiv med att införa denna typ av engelskt lånegods.

Till denna restriktivitet hör också böjningsformer från engelskan (särskilt s-pluralen) som om möjligt ges en svensk motsvarighet: containrar, reportrar och partner föredras framför motsvarande former med -s  i engelskan.

Ytterligare ett exempel är behandlingen av engelska ord med -ingform: doping, jogging  osv.  Problemet med dessa bildningar är att alternativet inte bara har -ning utan också annan accent och  -s-  i sammansättningsfogen. Med tanke på att det finns åtskilliga ord som redan hamnat i svenskan i sin engelska form (dressing, hearing, petting, shopping osv.) så handlar det kanske mer om uppehållande försvar än aktiv normering. Svårigheten att sälja gympningsskor är uppenbar.

2) Försvenskade alternativ

I alternativa stavningar av ord från främmande språk har åtminstone tidigare ofta det ena alternativet varit försvenskat: vid sidan av boulevard har tidigare stått det försvenskade bulevard, vid sidan av pop från engelskan har stått popp osv. Denna försvenskning fortsätter där så är möjligt: flopp är idag faktiskt den enda formen av ordet. Framgången för den försvenskade formen har i vissa andra ord varit begränsad – språkbrukare har erbjudits både hitt ”hit-låt” och cupp ”cup” men varit kallsinniga till förslaget.

3) Vacklande språkbruk

En typ av normering – kanske den allra viktigaste – är att ge förslag till norm där språkbruket vacklar. Ett sådant fall är sammansättningar med eller utan s-fog. I den nya upplagan har sammansättningar med chef- fått en långtgående normering: alla sammansättningar med chef-  skall ha -s- i fogen utom chefredaktör (och det finlandssvenska chefdirektör). Orsaken är ett mer eller mindre kaotiskt språkbruk där fogen växlar mellan -s- och ingenting utan antydan till regler. Tidigare har SAOL anfört att orden chefsekreterare och chefssekreterare skulle kunna innebära två olika yrkesroller, ett förhållande som dock knappast går att överföra till chefsläkare och chefsjurist. Även om det kan finnas försök att skapa distinktioner mellan olika yrkesroller på det här sättet så är en långtgående förenkling förmodligen det enda sättet att bringa lite reda i språkbruket.

Ett annat exempel på normering gäller det vacklande bruket av jäm- och jämn- (heter det jämtjock eller jämntjock?).  Svaret finns i SAOL12.

Språkbruket och ordlistan

Språkbruket är trots allt det fundament som ordlistan bygger på – till stor del i form av moderna texter från Språkbanken. Men också Mediearkivet har använts, en stor textdatabas med texter från några stora dagstidningar, TT-material och utskrifter från Dagens eko.

Dessa källor till språkbruket  har utnyttjats för i stort sett all information (utom uttal): ordförråd, stavning, ordböjning, betydelse, bruklighet osv. Så länge det rör sig om språkbruk som inte berörs av normeringssynpunkter (se ovan) så kan man i stort sett sätta likhetstecken mellan bruk och norm. Om det visar sig att verbet strypa normalt heter ströp i imperfekt och inte strypte som ges som förstahandsval i SAOL11, så finns det all anledning att ändra i överensstämmelse med språkbruket.

Det finns bara en hake: språkbruket bör vara så representativt att man inte riskerar att bygga på enbart en delmängd av svenskt allmänspråk.  En kommande uppgift för SAOL-arbetet skulle kunna vara att ytterligare förstärka representativiteten i det språkliga material som ligger till grund för ordlistan genom uppbyggnaden av en både stor, väl balanserad och successivt förnyad korpus över allmänspråket.

 

Litteraturhänvisningar

Nationalencyklopedins ordbok  (1995–96). Utarbetad vid Språkdata, Göteborgs universitet.

Sandqvist, Carin (1987): Några synpunkter på den nya upplagan av SAOL. (I: Språkvård  1987:3).

Thelander, Mats (1994): prov. utan värde. Om provinsialismer i ordböcker – och i verkligheten. (I: Språkbruk, grammatik och språkförändring. En festskrift till Ulf Teleman 13.1.1994).