Bland alla språkets många egenheter
finns en som inför jul ger mig fobi.
Du kan ju prova själv på lämplig meter
att skriva onomatopoesi!
Vad säger skinkan när den möter kniven?
Hur låter all den lutfisk ingen tar?
En mandels färd i gröt är svårbeskriven,
och tänk på alla ljud som magen har!
För ljusord saknas också lärosäte
och ingen forskning har dem som sitt kall.
Ja särskilt svårt är allt som saknar läte
men kräver egna ord i alla fall.
Skall granen glittra, skimra eller tindra?
Är slingan ljus, natura eller vit?
I juletid kan ingen riktigt lindra
poetens kamp och oavbrutna nit.
För mig som vill en språklig stress förhindra
är ljudlös, kolsvart jul en favorit.