Omhändertagande hör till de sista åtgärder som vidtas för att trygga en balanserad uppväxt och utveckling hos barn. Oftast får barnet en plats i ett familjehem (tidigare fosterfamilj). Även om placeringen görs med barnets bästa för ögonen är det inte alltid möjligt att ta hänsyn till barnets språkliga bakgrund, inte minst på grund av skriande brist på familjevårdare (tidigare fosterföräldrar). Frågan är vilka följderna blir om barnets förstaspråk inte tas i beaktande. Nedan lyfter jag fram några exempel som fyra redan vuxna fosterbarn födda till ett finskspråkigt hem men uppvuxna i ett svenskspråkigt familjehem har delgett mig i intervjuer jag gjorde för min magisteravhandling i nordiska språk.
Det är möjligt att glömma bort sitt förstaspråk
En av deltagarna beskriver sin språkutveckling efter omplaceringen genom att referera till händelser som liknar språklig attrition, det vill säga avlärning. Abrahamsson och Bylund skriver i sin bok Andraspråksinlärning och förstaspråksutveckling i en andraspråkskontext att de som tillfälligt glömmer eller permanent förlorar ett språk oftast gör det under sina första år, på grund av förändringar i möjligheterna att vara i kontakt med språket i fråga. Detta är de facto beskrivande för alla de fyra undersökningsdeltagarnas språkliga situation i barndomen. De framhäver att andraspråket svenska har ersatt finskans plats i livet som huvudsakligt kommunikationsspråk eftersom svenska är det språk som de har använt mest i barndomen.
Deltagaren som upplevde en viss språklig attrition i barndomen gick genom omplaceringsprocessen när han var tre år gammal. De två deltagarna som var bara ett och två år gamla vid omplaceringen hade inte hunnit skaffa sig så mycket kunskaper i finska att glömma bort. Deltagaren som kom till sin fosterfamilj redan som ettåring uppger att han lärde sig svenska först eftersom han inte kunde finska när han omplacerades. Den deltagaren som var äldst vid omplaceringen, fem år, hade i sin tur möjligen redan så starka baskunskaper i finska att han kunde upprätthålla språket också under de år då han hade färre möjligheter att använda det.
Senare tog deltagaren som glömt bort finskan tillbaka sina kunskaper i språket tack vare skolans obligatoriska finskundervisning och finskspråkig hobbyverksamhet. Idag använder alla deltagarna dagligen både finska och svenska. För dem spelar det ingen roll vilketdera språk de talar, utan de är vana vid att anpassa sin språkanvändning enligt samtalssituationen.
Tvåspråkighet som positiv språklig identitet
Identitetsskapande är en livslång process som innehåller också den språkliga sidan. När individen identifierar sig med en grupp för att det talas ett visst språk inom gruppen talar vi om en språkgrupp och en språklig identitet. Så stora livsförändringar som omhändertagande och omplacering har enligt resultaten i magisteravhandlingen påverkat deltagarnas språkliga identitetsskapande. Som resultat av detta har de skapat språkliga identiteter som sinsemellan är olika.
Två deltagare identifierar sig starkt som tvåspråkiga och de har en dubbel språklig identitet, det vill säga en identitet där både finska och svenska spelar en betydelsefull roll. Det intressanta är att den ena upplever båda språken som lika viktiga, medan den andra anser att han är mer svensk- än finskspråkig i sin tvåspråkighet. Trots att den förstnämnda deltagaren tillfälligt glömde sina kunskaper i finska i barndomen har han alltid uppfattat det finskspråkiga ursprunget som en del av sin identitet. Den svenskspråkiga delen har växt fram senare men aldrig utgjort hela identiteten.
Den andra deltagaren konstaterar sig ha större svårigheter med finskan än med svenskan, vilket kan förklara den svenskspråkiga betoningen i hans identitet. Dessutom förnekades hans finskspråkiga ursprung från skolans sida. Han hade velat läsa modersmålsinriktad finska men var i stället tvungen att välja nybörjarfinska. Skolan utgick inte från hans språkliga bakgrund utan indelningen i undervisningsgrupper gjordes enbart enligt hemspråk. Detta har också möjligen fått honom att utveckla ett starkare förhållande till svenskan.
Trots skillnader i deltagarnas resonemang uttrycker de båda att de identifierar sig starkt med en viss språkgrupp, den tvåspråkiga. Dessa deltagare har tagit fosterfamiljens språk som sitt nya modersmål och lyckats tillägna sig den tvåspråkiga identiteten som sin egen. För dem förefaller det ge trygghet att de med hjälp av språket konkret kan beskriva vem eller vad de är.
En person utan språklig identitet är rotlös
De två andra deltagarna delar inte uppfattningen om språket som en grundläggande beståndsdel i sin identitet. De upplever sig inte alls ha språkliga identiteter. Den ena upplever sig ha blivit definierad som en utomstående såväl av sina svenskspråkiga skolkamrater som av sina finskspråkiga kompisar, vilket kan förklara hans språkliga rotlöshet. Han verkar identifiera sig med och höra hemma i den finskspråkiga gruppen men vill inte kalla sig finskspråkig, möjligen på grund av den språkliga diskriminering han upplevde i barndomen. Han har aldrig lämnat sitt förstaspråk finska utan tillägnat sig svenskan som ett andra modersmål.
Vad gäller den andra deltagarens resonemang verkar han identifiera sig mest som tvåspråkig, men samtidigt vill han inte explicit definiera sig som sådan. När han som femåring omplacerades var finskan hans starkt etablerade förstaspråk men i fosterfamiljen blev svenskan hans huvudsakliga kommunikationsspråk. Till skillnad från de tre andra anser han att finskan fortfarande är hans enda modersmål. Även om han är tacksam för de två språken och möjligheten att kommunicera med både svenskspråkiga och finskspråkiga är han också den enda deltagaren som inte ser tvåspråkigheten som ett enbart positivt och berikande fenomen i livet. Han definierar tvåspråkighet med det finska adjektivet kielivammainen som på svenska kunde översättas som en person med språkhinder. Ibland ser han tvåspråkigheten som en belastning och att glömma ett ord eller blanda språk uppfattar han som ett misslyckande. Han ser alla tvåspråkiga som bristfälliga språkanvändare och definierar också sig själv som en sådan.
Viktigt att uppmärksamma språk vid omplacering
Även om omhändertagande är en åtgärd som vidtas för att trygga en balanserad uppväxt och som ofta förbättrar barnets omständigheter, är det samtidigt en stor och krävande livsförändring och en möjlig riskfaktor för barnets språkutveckling, påminner Genesee i boken Starting over: the language development in internationally-adopted children. Utifrån de intervjuer jag gjorde för magisteravhandlingen har omplaceringen i en familj med ett annat språk än barnets förstaspråk resulterat i att två av fyra deltagare upplever sig ha förlorat den språkliga identiteten helt och hållet. De vill inte längre bygga sin identitet på faktorer som de upplever kan tas ifrån dem, som språket. Detta kan anses vara en möjlig belastning och ett hinder för deltagarnas välbefinnande även i vuxen ålder.
Att ta barnets språkliga bakgrund i beaktande kan ha större och mer avgörande betydelse för barnets bästa än vad forskare och socialarbetare tidigare varit medvetna om. Det behövs flera studier för att medvetandegöra familjevårdare om åtgärder de kan vidta för att stödja barnets utveckling av både sitt förstaspråk och familjehemmets språk. Det kan i sin tur främja ett gynnsamt identitetsskapande.