I den språkliga debatten kring det berättigade i finlandssvenskans egenheter brukar det framhållas att en överensstämmelse mellan finlandssvenska och sverigesvenska är ett krav i alla fall i fackspråkliga sammanhang, om inte olikheterna föranleds av olikheter i det underliggande samhällssystemet eller lagstiftningen officiellt knäsatt olika ord och uttryck i vartdera landet. Som ett led i detta kunde några frågor belysas kring ett ämnesområde som fått en allt större aktualitet i och med Finlands anslutning till EU. Det handlar om offentlig upphandling, och närmare bestämt ett av nyckelorden inom den offentliga upphandlingen, nämligen det som på finska vanligen återges med tarjouskilpailu.

Det här var ett aktuellt tema för språkfrågor i Reuters ruta, daterad den 14 april 2004. Den rutan inleddes med en fråga ”Hur ska man översätta det finska ordet tarjouskilpailu till svenska? Är det offerttävling, offerttävlan, anbudstävling, anbuds­tävlan, offertrunda eller möjligen något annat?”  Svaret bestod i ett konstaterande om att man i Sverige ”tydligen inte [ser] det hela som en tävling i lika hög grad som i Finland” och således inte återger det begrepp som innefattas i finskans  tarjouskilpailu med något sammansatt ord som slutar på -tävling eller -tävlan.

Ordet tarjouskilpailu med direkta svenska översättningar är däremot välbekant i Finland, också i lagspråket. Detta framgår redan av Lag om offentlig upphandling, 1992/1505, i vars 4 § 2 mom följande formulering ingår:

”I denna lag avses [...] med kandidat den som har begärt att få delta i en anbudstävling”.

Som ett annat exempel kan anföras förordningen 381/1998 om sådan upphandling som överstiger tröskelvärdena av enheter verksamma inom vatten-, energi-, transport- och telekommunikationssektorerna, där ordet tarjouskilpailu genomgående på svenska återgivits med anbudstävlan.

I  Sveriges lag (1992:1528) om offentlig upphandling står att läsa:

 ”I denna lag används följande termer [...] anbudssökande: den som ansöker om att få lämna anbud”.

Vi ser alltså att man i Sverige förbigått hela substantivet anbudstävling och omskrivit själva det sakförhållande som uttryckts med detta ord i finlandssvenskt språk. Det här framgår också av Europeiska unionens databas Celex, som i sin svenska version omfattar gemenskapens lagstiftning i dess helhet under åren 1995–2004 (och EG-domstolens rättsfall från samma period), samt valda delar i svensk översättning av gemenskapslagstiftning som tillkommit före Sveriges och Finlands anslutning till EU den 1 januari 1995. Medan vi i den finska versionen finner hela 2 071 träffar på tarjouskilpailu hittar vi i Celex’ svenska version endast 8 belägg för anbudstävlan och 5 för anbudstävling, och inte ett enda för vare sig offerttävlan eller offerttävling. Samma tendens verkar fortsätta inom senare gemenskapslagstiftning. Detta kan illustreras till exempel med inledningsorden till kommissionens förordning (EG) nr 115/2005, där artikel 1 på svenska inleds med följande ord:

”Härmed inleds ett anbudsförfarande för exportbidrag [...].”

 medan motsvarande lagrum på finska har denna lydelse

 ”Avataan vientitukea koskeva tarjouskilpailu [...].”

Utgående från en jämförelse mellan dessa båda textutdrag, där den svenska texten självfallet inte är översatt från finska, utan bäggedera översatts oberoende av varandra sannolikast från franska, kan det vara på sin plats att erinra sig en kommentar i den ovannämnda rutan av den 14 april 2004: ”Normalordet i Sverige – som ingalunda är främmande heller i Finland – är anbudsförfarande”. I texten framhålls sedan att det finns all anledning att uppmuntra användningen av bl.a. detta ord också i Finland, inte minst med tanke på hur viktigt det är i EU:s regelverk.

Här kunde någon tänka sig frestad att invända, att anbudstävlan eller anbudstävling trots allt fyller en lucka i språket, eftersom anbudsförfarande kan ses som en motsvarighet till finskans tarjousmenettely och således inte har samma betydelseomfång som de förment finlandsspecifika orden. Frågan är dock om invändningen har fog för sig. Givetvis kunde vi tänka oss en hårfin skillnad, där anbudsförfarande skulle ha en rent abstrakt betydelse av ’metod’, ’tillvägagångssätt’ eller liknande medan anbudstävlan/-tävling skulle hänvisa till ett rent konkret tillfälle då anbudsförfarandet tilllämpas i praktiken, alltså någonting i stil med:

Anbudsförfarandet går ut på att det ordnas en anbudstävling där olika intresserade får bidra med anbud.

En sådan distinktion förefaller inte vara relevant i alla fall för sverigesvensk språksyn, för vilken anbudsförfarande verkar fungera utmärkt både som benämning på ett tillvägagångssätt överlag och på ett enskilt tillfälle då detta kommer till bruk i praktiken. – Men det här betyder väl inte att man kan säga:

Anbudsförfarandet innebär att det ordnas ett anbudsför­farande där olika intresserade får bidra med anbud?

– Uppenbarligen inte. I ett sådant fall skulle man troligen förtydliga med att säga något i stil med

Anbudsförfarandet innebär att man går ut med en anbuds­infordran där olika intresserade får bidra med anbud.

I det här skedet kan det vara på sin plats med en precisering av de olika elementen som ingår i ett anbudsförfarande. Av omsorg om enkelheten väljer vi här den minst komplicerade typen av anbudsförfarande, nämligen öppet anbudsförfarande, där i princip vem som helst får ingå med anbud.

Anbudsförfarandet inleds med själva utannonseringen som innehåller vad som på finska betecknas med tarjouspyyntö. Detta begrepp har flera motsvarigheter på svenska. I språkrutan av 2004 nämndes två, nämligen anbudsförfrågan och anbudsbegäran, med ett påpekande om att det senare ordet var ”nästan enbart finlandssvenskt”. Vid en genomgång av exempelvis de tio första sidorna med Google-belägg på detta ord (utgående från förhållandena i början av oktober 2006) finner man att påpekandet utan vidare är riktigt. Till dessa två ord bör ytterligare ett fogas, nämligen det i en av exempelfraserna ovan ingående anbudsinfordran. Att döma av beläggen på Google är detta ord mer än tredubbelt så vanligt än anbudsförfrågan (ca 141 000 belägg för anbudsinfordran jämfört med ca 42 500 belägg för anbudsförfrågan, återigen utgående från förhållandena i början av oktober 2006). Till detta kommer att anbudsinfordran är praktiskt taget allenarådande i EU:s texter på svenska (6 477 belägg, jämfört med endast 8 för anbudsförfrågan och, kuriöst nog, 6 för det framför allt finlandssvenska anbudsbegäran).

Efter att anbud infordrats följer tarjousten jättäminen, ett språkligt sett oproblematiskt begrepp som på svenska återges med anbudsgivning. Därefter följer valet mellan de anbud som inlämnats och när valet en gång gjorts får den anbudsgivare som blivit vald möjlighet att leverera den vara eller tjänst som varit föremål för förfarandet. Då är man framme vid den fas som på finska brukar kallas sopimuksen tekeminen/teko, och på svenska tilldelning av kontrakt (jfr t.ex. rubriken till artikel 10 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/17/EG av den 31 mars 2004 om samordning av förfarandena vid upphandling på områdena vatten, energi, transporter och posttjänster). – Här kan det påpekas en viss nyansskillnad i ordvalet på svenska respektive finska. Det svenska uttrycket antyder ett slags ”ojämlikhet”: den upphandlande myndigheten ’ger’ eller ’beviljar’ den anbudsgivare som blivit vald någonting, medan orden på finska kunde antyda ett avtal mellan likar. Engelskans motsvarande awarding contracts står här på samma linje som svenskan (award i betydelsen ’tilldela’ förknippas främst med medaljer, priser etc.), liksom också både tyskans Vergabe (ungefär ’givande’, ’beviljande), och franskans passation des marchés  (’tilldelning av avtal’).

Men om en gång anbudstävlan/-tävling är finlandsspecifikt: hur kan man då allmänsvenskt acceptabelt uttrycka att någon ”vunnit” i samband med en sådan, såsom det ju heter i finskans voittaa tarjouskilpailu. Man kan väl knappast vinna ett anbudsförfarande? Nej, men detta hindrar inte att sverigesvenskan har motsvarande uttryck. Vid närmare eftertanke inser man snabbt att så ju måste vara fallet, mot bakgrund av den stora roll anbudsförfaranden spelar i dagens samhälle, med åtföljande intresse för dem i press och andra massmedier. Frågan skall belysas med några exempel nedan. Vi tar som utgångspunkt en finsk exempelfras

X-niminen yritys voitti tarjouskilpailun

Att döma av beläggen på Google i början av oktober 2006 skulle den vanligaste konstruktionen i ett sådant sammanhang i Sverige vara:

Företaget X vann upphandlingen

Vid första påseende kan man tycka konstruktionen haltar. Hur kan man vinna en upphandling? Borde där inte finnas åtminstone en preposition, till exempel ”vann vid upphandlingen”? Likväl är det just i den ovan angivna formen som konstruktionen oftast förekommit. – Relativt vanlig är också en konstruktion av typen

Företaget X gav det vinnande budet

Alternativt kan vi också ha

Vinnande anbudsgivare blev företaget X

Så finns ytterligare en ytligt sett radikalt avvikande formulering, som dock är mycket vanlig i sverige­svenska texter, den med.

Företaget X tog hem anbudet

En sådan fras skulle troligen vara svårförståelig för en som inte är väl förtrogen med svenskt talspråk, där uttrycket ”ta hem” ju kan användas också i betydelser som ’vinna’, till exempel i sammanhang som ”ta hem spelet” och liknande. Ur strikt logisk synvinkel lämnar formuleringen också en hel del övrigt att önska. Det är väl inte sitt eget anbud som ett företag vinner, utan det är företaget självt som, med stöd av sitt anbud, går ut som vinnare i konkurrensen med andra anbudsgivare! En sådan invändning skulle dock sannolikt kvitteras med en protest av typ ”det är väl ingen mening med att märka ord på det där viset – alla som vet vad själva saken handlar om förstå också vad som menas!”. Uppenbart en protest som har fog för sig, med tanke på hur vanlig denna formulering är i sverige­svenskan. Vill man sedan hålla fast vid kraven på formell logik finns det alltid, enligt Google-beläggen, möjlighet att uttrycka sakförhållandet med:

Företaget X tog hem kontraktet

Och till sist, naturligtvis, kort och koncist:

Företaget X:s anbud antogs

ett gångbart uttryck, gängse i både Sverige och Finland.

Och hur uttrycker man då allmänsvenskt det som döljer sig bakom frasen järjestää tarjouskilpailu, en högst vanligt fras med över 20 000 belägg på Google? Ordna ett anbudsförfarande har åtminstone ett allmänsvenskt ord som centralt begrepp, men finns belagt endast drygt 500 gånger på Google. Betydligt vanligare är däremot uttrycket gå ut med en anbudsinfordran, där Google gav drygt 12 000 träffar. – I det här sammanhanget kan en intressant detalj påpekas. Ordet anbudsinford­ran är ju egentligen bara en del av helhetsbegreppet anbudsförfarande, vilket ju, som vi sett ovan, också omfattar valet bland anbud och tilldelningen av kontraktet. I det här sammanhanget kunde vi dock säga att delen fått stå för helheten. Det är ju givet att en upphandlande myndighet som går ut med en anbudsinfordran inte låter förfarandet stanna vid själva infordran av anbud, utan också går vidare med att välja ut bland anbuden och tilldela någon kontraktet. Det visar sig i själva verket vid en genomgång av de ställen i EU-databasen Celex, där det finska ordet tarjouskilpailu förekommer, att det nästan genomgående återgivits med anbudsinfordran på svenska i stället för med anbudsförfarande. Orsaken är väl den, att själva infordran av anbud upplevs som den tyngst vägande delen av detta förfarande och därför alltså kommer att  hur formellt inexakt det än må vara  få beteckna förfarandet som helhet taget.

Det finns emellertid också ett helt annat sätt att uttrycka det finska järjestää tarjouskilpailu jostakin. Det består i frasen lägga ut något på anbud. Vi kan ju för övrigt också erinra oss uttrycket lägga ut på underleverantörer, en utmärkt motsvarighet till finskans teettää alihankkijoilla (eng. outsourcing).

Sammanfattningsvis kan alltså följande sägas om tarjouskilpailu:

1. Undvik anbudstävling och anbudstävlan utom i direkta hänvisningar till svensk lagtext i Finland (eller till något av de ytterligt få lagrum i gemenskapslagstiftningen där någotdera ordet förekommer).

2. Använd i första hand anbudsinfordran eller, om tydligheten kräver att anbudsinfordran förbehålls som motsvarighet till finskans tarjouspyyntö, det likaså gångbara anbudsförfarande.

3. För tarjouspyyntö kan i första hand anbuds­infordran användas, därefter anbudsförfrågan. Observera att anbudsbegäran är nära nog genomgående finlandsspecifikt.

4. För svenska motsvarigheter till ordet tarjouskilpailu i olika fraser hänvisas till resonemanget strax ovan.

Offentlig upphandling, och således också anbudsförfaranden, handlar i dag ofta om tjänster snarare än varor och detta har givetvis också kommit till uttryck i EU:s lagstiftning. I anslutning till detta kunde det finnas skäl att kort nämna något om den terminologi som inom svenska språket i EU:s texter används vid hänvisningar till tjänstesektorn.

Till att börja med det grundläggande uttrycket palvelujen tarjoaminen vilket på svenska motsvaras av tillhandahållande av tjänster. Den som utför denna handling, alltså palvelujen tarjoaja heter på svenska (också officiellt i EU:s texter i dag) tjänsteleverantör (omkring 250 belägg på Google), någon gång tjänstetillhandahållare (ett trettiotal Google-belägg).

I EU:s samhällsdebatt har man ofta oroat sig för att friheten att tillhandahålla tjänster över nationsgränserna skulle leda till överdriven privatisering och nedläggande av ekonomiskt olönsamma tjänster. För att bemöta dessa farhågor gav Europeiska gemenskapernas kommission ut en grönbok med dokumentnumret KOM(2003)270, där det bland annat ingick en redogörelse för vilka tjänster som skulle anses som så pass väsentliga att ingen EU-medborgare skulle kunna undanhållas dem. Där förtecknades olika typer av tjänster och terminologin för dem har ofta återkommit i EU-sammanhang. Det kan vara av intresse att återge några av beteckningarna, inte minst därför att de i finlandssvenska massmedier riskerar att förekomma som direkta översättningar från finskan, och inte i sin officiella svenska form.

Först har vi universal service (märk för övrigt singularformen i engelskan), som på finska motsvaras av yleispalvelut. På svenska heter motsvarande samhällsomfattande tjänster. Definitionen är följande:

”Begreppet samhällsomfattande tjänster omfattar en rad förpliktelser i allmänhetens intresse som skall garantera att vissa tjänster av en bestämd kvalitet tillhandahålls för alla konsumenter och användare inom en medlemsstats territorium oavsett geografiskt läge samt, med hänsyn till särskilda nationella förutsättningar, till ett överkomligt pris.” KOM(2003)270, punkt 50.

Sedan det innehållsligt mycket liknande begreppet general interest services.För detta används på finska yleishyödylliset palvelut och på svenska hittills vanligen tjänster i allmänhetens intresse. Att den svenska termen tillkommit oberoende av den finska är här uppenbart. Ett *allmännyttiga tjänster vore självfallet utmärkt svenska (och har rentav, om än felaktigt, använts av en svensk ledamot av Europaparlamentet i diskussionen om tjänster av det här slaget inom EU!). Nämnas i det här sammanhanget kan också att det föreslagits en annan benämning, nämligen tjänster av allmänt intresse. Detta nyare begrepp får indirekt stöd bland annat från titeln på ett annat kommissionsdokument, nämligen KOM(2006)0177 ”Sociala tjänster av allmänt intresse i Europeiska unionen”. Begreppet innefattar följande underavdelningar:

1. services of general economic interest, på finska yleisiin taloudellisiin tarkoituksiin liittyvät palvelut. Därmed avses till exempel energi och kommunikationer och den motsvarande svenska termen är tjänster av allmänt ekonomiskt intresse. Märk för övrigt skillnaden i fråga om preposition: tjänster i allmänhetens intresse men tjänster av allmänt ekonomiskt intresse.

2. non-market services, på finska voittoa tavoittelemattomat palvelut. Med detta avses sådant som den obligatoriska skolundervisningen och socialskyddet. Den motsvarande svenska termen är tjänster utförda på icke-affärsmässiga grunder. Märk verbet utföra, medan EU-svenskan annars i samband med tjänster använder verben tillhandahålla eller leverera.

3.  Slutligen state obligations, som inte har något med statsobligationer att göra, utan i stället handlar om uppgifter som kommer an på en stat att tillhandahålla just därför att den är en suverän stat. Hit hör framför allt frågor som har med inre och yttre säkerhet att göra (polis, rättsväsende, försvar). Finskan har här skapat ett fyndigt nyord, nämligen yhteiskunnan määrätehtävät. – Dessvärre måste konstateras att den svenska EU-termen är minst sagt missvisande, nämligen statliga tjänster. Ställda inför detta begrepp torde flertalet läsare komma att associera till statstjänstemän (i motsats till exempelvis kommunala och kyrkliga tjänster!). – Frågan är om man inte vid tillskapandet av den svenska termen hade kunnat utgå från det motsvarande franska uttrycket fonctions regaliennes för att bilda ett regala uppgifter eller liknande, i medvetenhet om att adjektivet regal historiskt sett haft betydelsen ”ankommande på Kungl. Maj:t” och fungerat i sammansättningar som regala skogar (= kronoskogar).

Tjänstesektorn och EU-lagstiftningen kring den utvecklas raskt och nya begrepp uppstår hela tiden i takt därmed. Viktigt är i alla fall att konstatera att svenska språket inom EU:s förvaltning lever sitt eget liv, helt fristående från finskan, och att de ord och uttryck som därför präglas för att motsvara språkutvecklingen på franskt eller engelskt håll (dessa två språk är de huvudsakliga lagstiftningsspråken inom EU) till det yttre inte behöver ha något att göra med de finska motsvarigheterna, liksom heller inte vårt inledningsvis behandlade tarjouskilpailu har någon bokstavlig motsvarighet på sverigesvenskt håll.