Språkbruks miniserie: Samordning och negation

Att negera en sats eller ett uttryck innebär att göra dess innebörd nekande, och ofta blir betydelsen då raka motsatsen till betydelsen hos en icke-negerad sats eller annan icke-negerad konstruktion.

Satsen Vädret är inte vackert är motsatsen till satsen Vädret är vackert. En negerad sats eller konstruktion innehåller ett nekande ord eller uttryck, en så kallad negation. I exemplet ovan används satsadverbialet inte, som är den vanligaste negationen i svenskan.

Flera andra adverb än inte har negerande innebörd, till exempel ingalunda, knappast, aldrig, sällan, ingenstans.

Flera andra adverb än inte har negerande innebörd, till exempel ingalunda, knappast, aldrig, sällan, ingenstans. Också ord ur andra ordklasser kan fungera nekande. Här kan nämnas pronomen som ingen, intet, ingenting, prepositioner som utom, verb som hindra, vägra och adjektiv som ovillig.

Negationsberoende uttryck och samordning

Vissa uttryck förekommer främst i negerad sats och kallas därför negationsberoende uttryck. Det gäller till exempel adverben alls (Det regnade inte alls) och ens (Hon har inte ens ringt honom). Det gäller också adverbet heller, som jag skrivit om i en tidigare artikel (Språkbruk 1/2020). I det följande tar jag upp två specifika negationsberoende uttryck, adverbet vare sig och konjunktionen utan.

De uttryck jag ska behandla används vid samordning, det vill säga i konstruktioner där två eller flera element av samma slag binds samman. Exempel på samordning: Han har en katt och en hund. Här binds leden en katt och en hund samman av konjunktionen och. I exemplet är det fråga om en enkel additiv samordning där båda ledens betydelse gäller samtidigt och leden kombineras till en helhet. Andra slag av samordning är bland annat disjunktiv samordning, där leden är alternativ till varandra (Huset var gult eller rött), och adversativ samordning, där det som sägs i det ena ledet står i motsättning till det som sägs i det andra (Det regnade men solen sken).

Adverbet vare sig

Adverbet vare sig används vid disjunktiv samordning, och här är det inget av de samordnade leden som gäller i förhållande till resten av kontexten. Adverbet används tillsammans med konjunktionen eller, och det används i nekande sammanhang. Eftersom vare sig inte i sig självt är nekande kräver det traditionellt en negation, som står tidigare i satsen än vare sig. Exempel: Jag har inte vare sig en hund eller en katt. Här kan vi jämföra med adverbet varken, som i sig självt är nekande och som därför inte kräver någon ytterligare negation: Jag har varken en hund eller en katt.

Användningen av vare sig och varken är en klassisk språkriktighetsfråga som stötts och blötts i många sammanhang. I praktiken är det nämligen många språkbrukare som inte gör skillnad mellan adverben utan använder dem bägge såväl med som utan negation. Språkvården anser också numera att alla varianter kan användas i de flesta sammanhang. Det går alltså att säga både Jag har inte varken en hund eller en katt och Jag har vare sig en hund eller en katt.

Användningen av vare sig och varken är en klassisk språkriktighetsfråga som stötts och blötts i många sammanhang.

Det intressanta är emellertid att det finns meningar där både vare sig och varken sedan länge har accepterats i kombination med en negation. Det handlar om fall där vare sig eller varken inleder en inskjuten fras eller ett förklarande tillägg: Hon ville inte resa till Paris, vare sig/varken på sommaren eller på hösten. Tillägget markeras i skrift med ett komma eller ett tankstreck. Orsaken till att varken sedan gammalt anses gångbart i sådana fall är att negationens räckvidd kan sägas vara försvagad när den står före den inskjutna frasen.

Räckvidd, som jag har skrivit om i Språkbruk 10.11.2022, innebär ett slags styrkerelation mellan två uttryck där det uttryck som har större räckvidd anger en tolkningsram för det andra uttrycket. Ofta är det ena av uttrycken en negation. I exemplet ovan är det alltså fråga om en styrkerelation mellan negationen inte och adverbet vare sig eller varken. I vanliga fall har negationen större räckvidd än adverbet och anger en tolkningsram för detta, men negationens räckvidd är försvagad när adverbet finns i ett inskjutet, fristående tillägg, och därför går det bra att använda varken i sådana fall utan att det upplevs som dubbel negation.

Konjunktionen utan

Konjunktionen utan används vid adversativ samordning för att ange en motsättning mellan det första och det andra ledet: Huset är inte rött utan det är blått. Utmärkande för samordning med utan är att det första ledet är negerat (inte rött), medan det andra ledet inte omfattas av negationen. Ytterligare ett krav för att utan ska kunna användas är att det första ledet (utan sin negation) och det andra ledet utesluter varandra. Endast ledet efter utan gäller i sammanhanget. I exemplet ovan utesluter alternativen huset är rött och huset är blått alltså varandra. De kan inte gälla samtidigt. När det första ledet är negerat men leden inte utesluter varandra används konjunktionen men: Vi såg inte något rött hus men vi såg ett blått hus. Här skulle sakförhållandena vi såg ett rött hus och vi såg ett blått hus mycket väl kunna gälla samtidigt.

Han skrev inte dikter, men väl noveller.

Ibland är det inte så enkelt att avgöra om utan eller men ska användas. Svenska Akademiens grammatik (SAG) ger följande exempel där två huvudsatser samordnas:

1. Sigvard har inte någon häst utan han har en ko. Här är den givna förutsättningen att Sigvard har antingen en häst eller en ko. De två leden Sigvard har en häst och Sigvard har en ko utesluter då varandra. Man kan ofta förtydliga motsättningen i en samordning med utan genom att lägga till i stället i det andra ledet: Sigvard har inte någon häst utan han har en ko i stället.

2. Sigvard har inte någon häst men han har en ko. Här är förutsättningen att Sigvard skulle kunna tänkas ha både häst och ko, varken häst eller ko etc. De två leden Sigvard har en häst och Sigvard har en ko skulle alltså kunna gälla samtidigt.

Enligt Svenska Akademiens ordbok (SAOB) har konjunktionen men tidigare använts på samma sätt som utan, det vill säga för att binda samman ett negerat led med ett annat led som utesluter det första. Exempel ur SAOB: Fråga ej mig, men henne; De sista orden äro ej längre Scheherazads, men sultanens. Numera används men sällan på detta sätt. I dagens språkbruk skulle det vara naturligt att använda utan.

SAG påpekar att förbindelsen men väl i skriftspråk kan användas på ett sätt som påminner om utan, men då bara framför ett led som inte utgörs av en huvudsats: Han skrev inte dikter, men väl noveller.

Källor

Svenska Akademiens grammatik (SAG)
Svenska Akademiens ordbok (SAOB)
Språkriktighetsboken