Massmediespråk var huvudtema för mötet, och syftet var att diskutera vad en förändrad medieverklighet har för återverkningar på språkbruket och hur språkvården ska möta eventuella förändringar. Många föredragshållare underströk att massmediespråket har en central roll. Till dem hörde Sigrún Stefansdóttir, som påpekade att massmedierna tillsammans med familjen har stort inflytande på en individs språk. Att massmediernas utrymme i den moderna människans vardag har vuxit var ett faktum som låg på ytan under hela mötet. Expansionens omfattning kan illustreras med ett par metaforer som användes frekvent under mötesdagarna, nämligen massmedieexplosion och offentlighetens Big Bang.

Medietillväxten i siffror

Den föredragshållare som mest konkret visade vad massmedieexplosionen innebär var Eva Harrie, som talade om nordiska medievanor i förändring. Hon sammanfattade några resultat från en kvantitativ studie utförd av Nordiskt informationscenter för medie- och kommunikationsforskning. Bland annat visade hon att expansionen innebär både att medierna har blivit fler och att de har vuxit i betydelse.

Under en genomsnittlig mediedag ägnar den svenska befolkningen 5 timmar och 41 minuter åt mediekonsumtion. Även om medierna har blivit fler står sig ändå de traditionella medierna radio, tv och dagspress i konkurrensen. En jämförelse mellan en typisk mediedag 1979 och 2005 visar att cirka tre fjärdedelar av befolkningen fortfarande läser morgontidningar och lyssnar på radio. Förändringen jämfört med 1979 är mycket liten. Att dagspressen fortsätter hålla ställningen som ett av de vanligaste medierna beror till en del på att många numera läser sin tidning på internet. Samtidigt har gratistidningarna bidragit till att tidningarnas popularitet är stabil. Tv-tittandet har däremot ökat från 77 till 86 procent under perioden, vilket delvis kan förklaras med att televisionen i högre grad har utvecklats till ett bakgrundsmedium, i likhet med radion. Att det är pensionärerna som är de flitigaste tv-tittarna kan eventuellt inverka på att tv-tittandet har ökat, eftersom de blir fler. Ett relativt nytt fenomen som bidrar till ökningen är det växande kanalutbudet.

Nya medier får överlag allt fler användare, men listan toppas av internet och mobiltelefonen. Under perioden 1993–2005 har 90 procent av de svenska hushållen fått tillgång till mobiltelefon. Vidare har tillgången till internet i hushållen vuxit under en tioårsperiod från noll procent år 1995 till nästan 70 procent år 2005. Hela 42 procent av befolkning mellan 9 och 79 år använder internet dagligen. Något över hälften av befolkningen använder privat e-post åtminstone någon gång i veckan. Föga förvånande är ungdomar i åldern 15–19 år de flitigaste internetanvändarna. Däremot verkar de unga överge e-posten till förmån för t.ex. chatt, som tillåter kommunikation i realtid.

Att tala om medieexplosion är med andra ord inte överdrivet. Språkbruket påverkas genom att såväl tillgången till det offentliga språket som möjlighet­erna att bidra till det offentliga språket är så gott som obegränsade i dagens läge.

Hur påverkas det offentliga språket?

Ur språkligt perspektiv har en så här dramatisk utveckling ett givet intresse. Det är därför mer än rimligt att anta att utvecklingen har betydelse för språkbruket, dvs. att det offentliga språket påverkas av att allt fler skriver allt mer i offentligheten. Mycket riktigt kretsade också en stor del av anförandena och diskussionerna under språkmötet kring följderna av medietillväxten och kring språkvårdens uppgift i en förändrad medievärld. Vad händer med det offentliga språket? Vad ska språkvården göra? Och vad ska språkvården inte blanda sig i? De här frågorna dök upp ett flertal gånger under språkmötet.

En följd av medieexplosionen är till exempel att mediespråket tenderar att förtunnas. Förklaringarna kan kopplas till specifika villkor för de olika medierna. Tv:n är ett medium som inte tål långsamhet medan texterna kantänka måste vara lätta att ta till sig för att de ska kunna konkurrera med allt som finns tillgängligt i informationsflödet. Det förklarar kanske varför tidningstexter har utvecklats i riktning mot telegramtexter. Utvecklingen går mot korta notiser som kopierats direkt ur telegramtext, något som Sigrún Stefansdóttir hade noterat. Lars Hedman lyfte fram ett problem som förändringen lett till när han konstaterade att det redan börjar vara svårt att hitta journalister som kan skriva längre analyserande texter. Det är möjligt att journalistiken har varit för fokuserad på nyhetstexter, men en motreaktion är redan på gång. Morgontidningarna ger, enligt Olle Josephson, på nytt plats för analyserande texter på bekostnad av korta nyhetstexter.

En annan följd av expansionen är att det offentliga språket blir allt mer differentierat. Jan Svensson talade om offentlighetens arenor, där inte minst webben är ett publiceringsställe som tillåter många att komma till tals. Tidigare dominerades offentligheten av en kritisk massa som förde en kritisk diskussion. Som motvikt fanns en passiv, konsumerande massa. Den gränsen suddas nu ut, och en växande skara aktörer deltar i olika typer av offentlig kommunikation. Även gränsen mellan den offentliga och privata sfären har blivit oklar, och vi har fått en slags semioffentlighet. Webbdagböcker är ett typexempel på att det högst privata läggs ut i offentligheten.

Kombinationen av alla de förändringskrafter som är verksamma resulterar i mångfald. Och allt är ingalunda föredömligt språk. En given följdfråga blir då: Vad ska språkvården vårda?

Vad är språkvårdens uppgift?

På det principiella planet måste språkvården välja fokus i sitt arbetssätt. Det vidgade offentlighetsbegreppet innebär inte att språkvården ska arbeta med språknormering över hela linjen. I någon mån måste språkvården till och med välja att inte blanda sig i, men det är viktigt att den visar intresse för och följer hela språket. Språkvården ska observera, registrera och analysera språkbruket så att den kan informera allmänheten och svara på eventuella frågor som ställs också om det språkbruk som faller utanför normeringsansvaret.

Språknormering är däremot en aktivitet som gäller enbart vissa områden, där man tar ställning till vad som är bra och vad som är mindre bra.

Den stora mängden skriven text i offentligheten leder till att skriftspråkskulturen förstärks ytterligare. En viktig konkret uppgift för språkvården är att ordna riktade skrivkurser för olika grupper i arbetslivet. Efterfrågan på skrivkurser är redan stor men kan komma att öka i framtiden. Den som under sin uppväxt har omgivits av förtunnad information ställs lättare inför svåröverstigliga hinder när den möter arbetslivets krav att skriva utredande och argumenterande, så kallade diskursiva, texter. Den som vill vara med och påverka i samhället måste emellertid kunna skriva diskursivt. Jan Svensson menade att det därför kan bli språkvårdens uppgift att lära ut konsten att skriva diskursivt.

Det ligger trots allt ingen större dramatik i en sådan uppgift, inte heller i behovet. Språkvårdens uppgift är att hjälpa folk uttrycka både enkla och komplicerade tankar på ett enkelt sätt, vilket Birgitta Lindgren poängterade. Det är visserligen troligt att det kommer att finnas behov för undervisning i en språkform som vi inte har med oss från början. Men att behöva lära sig skriva diskursivt i vuxen ålder är, som Jan Svensson påpekade, inte märkvärdigare än att vi har fått lära oss sms:a. Låt vara att det diskursiva skrivandet kan kräva en större satsning.

Vidare finns det ett behov av att utveckla de språkteknologiska hjälpmedlen. Catharina Grünbaum betonade att textkontrollprogrammen måste vara lätta att använda, för annars ställer de till mera besvär. Här gäller det att hitta en balans mellan program som har en stor täckning men ger många falsklarm och program som har liten täckning men släpper igenom vissa typer av fel. Det är också nödvändigt att utbilda användarna, så att de lär sig hur de ska använda programmet.

Skribentutbildningen verkar således vara den lösning som upprepas. Kontrollprogrammen har utvecklats och upptäcker många fel på ytan, men risken är i alla fall överhängande för att problem på andra, djupare nivåer förblir oupptäckta. För att sammanfatta med Karin Söderbergs ord: Det finns program för att förbättra texten men det behövs människor för att förbättra skribenten.