Om man i dag frågar folk varför vi firar midsommar, svarar de flesta att det är för att det är årets ljusaste tid. Men det är inte den ljusa sommarnatten som är orsaken till att midsommaren finns i vår kalender. Midsommar är en kyrklig helg, Johannes Döparens dag. Johannes Döparen fick sin dag jämnt sex månader tidigare än Jesu födelsedag. Den borde alltså vara sex månader före juldagen 25.12, men på grund av olika invecklade kalendersystem varierar det på en dag och 24.6 blev Johannes Döparens dag.
Sedan 1955 är Johannes Döparens dag en rörlig helg och firas i Finland lördagen närmast 24.6. Också midsommaraftonen är i dag en ledig dag. Så har det alltså varit sedan 1955. Man hade då diskuterat saken i över 30 år utan att nå en lösning. 1954 enades i alla fall arbetsgivarna, arbetstagarna och kyrkan om att flytta dagen till en lördag men då skulle också fredagen vara en arbetsfri dag.
Ordet midsommar hänvisar ju till sommarens mitt, medan Johannes gav namn åt dagen på finska, juhannus. Men så skedde också på svenska. Enligt min uppfattning var uttrycken midsommar och johanne så gott som lika vanliga i tidningspressen i Finland under 1800-talet, också i sammansättningar som johanneeld och johanneafton. Utifrån Folkkultursarkivets bandinspelningar ser det ut som om johanne t.o.m. skulle ha varit vanligare i talspråket fram till 1950-, 60-talet. Sedan har midsommar tagit över.
Majstång handlade om rang och status.
Däremot har uttrycket johannestång inte förekommit. Det övergripande ordet för olika slag av prydda feststänger var under hela 1800-talet majstång. Majstängerna var raka avbarkade trädstammar, omlindade med girlander, utan rår men ofta med horisontalt hängande kransar. Detta var en överklasstradition och en stadstradition, men också på landsbygden fanns majstänger på fester anordnade av borgarskapet. Majstång handlade om rang och status.
Då ägaren till Forsby såg i Pernå fick en namnsdagsstång på Johannedagen 1889 fick han lov att bjuda alla arbetare med familjer, 175 personer, på middag!
Majstänger restes under hela sommarhalvåret. De fanns i städernas parker för att visa var festplatsen fanns, majstänger placerades på var sida om talarstolen (också inomhus) eller höll upp äreportar. Majstänger förekom vid bröllop, och kallades då ofta bröllopsstänger, och på midsommaraftonen, då man också kunde kalla dem midsommarstänger. Majstänger hade också funktion som gratulationsstänger, vilka restes för att hedra en speciell person. Men då ville man ha en motprestation och belöning i form av fest! Då ägaren till Forsby såg i Pernå, Johan Askolin, fick en namnsdagsstång på Johannedagen 1889, fick han lov att bjuda alla arbetare med familjer, 175 personer, på middag! Också de underlydande på herrgårdarna fordrade en fest om de reste en stång på midsommaraftonen.
Majstängerna försvann med ståndssamhället men då hade redan de råförsedda midsommarstängerna, dvs. midsommarstänger med tre eller fyra tvärslåar, kommit till Åland. Också här var de tidigaste midsommarstängerna privata statussymboler, resta av stora gårdar, men blev så småningom en bytradition.
På Åland är man i dag mycket noga med att kalla ”sin” stång midsommarstång, inte majstång. Majstång används ofta i Sverige som beteckning för midsommarstången och på Åland vill man inte likställa sin känslomässigt viktiga identitetssymbol med den svenska.