Funktionalitet är ett starkt argument i traditionell språkvård. Språkvårdsrekommendationer ges i hög grad utgående från hur väl något språkdrag fungerar i språkbruket, vilket innebär att så många som möjligt ska kunna kommunicera så effektivt som möjligt.

Även t.ex. logiska argument har använts av språkvårdare, och inom finlandssvensk språkvård har man dessutom ofta hänvisat till språkbruket i Sverige. Det finlandssvenska argumentet kan kallas ett överlevnadsargument, eftersom man hävdar att finlandssvenskan måste vara tillräckligt lik standardsvenskan för att kunna överleva. Olika argument används ofta parallellt för att motivera samma språkvårdsrekommendation.

Men en allt vanligare argumentation i dag är den normkritiska. När dagens språkvårdare diskuterar om man ska använda uttryck som person med funktionsnedsättning eller funktionsvariant i stället för t.ex. utvecklingsstörd, baserar det sig inte på funktionalitet, dvs. att så många som möjligt ska kunna använda och förstå uttrycket utan svårighet. Då handlar det om hur en grupp utsatta personer vill benämnas, och om att språkvården håller med om att de bör få bemötas och benämnas på ett respektfullt sätt, trots att man samtidigt frångår tidigare etablerade uttryckssätt. Jag vill tro att de flesta språkbrukare accepterar detta synsätt, och att de som upprörs över den något mer invecklade terminologin är få. I varje fall har inte jag sett någon större debatt om detta.

Jag misstänker att hen använt med syfte att göra vårt samhälle mer jämställt irriterar många.

Däremot väcker ordet hen fortfarande känslor. Hen har kommit in i SAOL 14 med två betydelser: 1. ’könsneutral benämning på person som är omtalad i sammanhanget’ 2. ’benämning på person som inte vill el. kan kategorisera sig som vare sig man eller kvinna’. I den mindre frekventa andra betydelsen är situationen densamma som för personer med funktionsnedsättning: det gäller en utsatt grupp som vill bemötas med respekt. Varför upprör detta? Jag misstänker att hen på ett tredje sätt använt som generellt pronomen med syfte att göra vårt samhälle mer jämställt irriterar många. Irritationen mot detta hen har förmodligen smittat av sig på de övriga användningarna av hen. (Därtill kommer att det i Sverige finns en partipolitisk aspekt i debatterna om hen, något vi i Finland till all lycka sluppit.)

I detta nummer kan du läsa en intressant artikel av Olle Josephson, där han jämför den normkritiska språkvårdssynen med den funktionella – och bl.a. diskuterar hen. Missa den inte!

Här avslutar jag, inte utan vemod i hjärtat, min ledare i Språkbruk. Från hösten kommer jag att en tid framöver ägna mig åt finlandssvensk språkhistoria på heltid, medan nuvarande redaktionssekreteraren Pia Westerberg tar över som chefredaktör för Språkbruk. Jag önskar henne lycka till, och hoppas också att ni läsare är Språkbruk trogna, för utan er blir det ingen tidning!