Som helsingforsare får jag ibland höra att jag uttalar för mycket konsonanter i vissa ord (”tomaatter”, ”roossor” osv.) och av sverigesvenskar får jag höra att jag låter som ett ”moomintroll” (om det nu är något att skämmas för?). Min finska är för svensk, och min engelska låter finlandssvensk. Tyskan och franskan inte att förglömma. Dessutom är väl mina s-ljud lite konstiga. Kanske någon dessutom ogillar min röst, vad vet jag. Ändå skulle jag inte tro att jag har det värre ställt än andra.
Forskaren Leila Mattfolk har undersökt (2009) finlandssvenskars undermedvetna attityder till regionala språkdrag hos radioreportrar. Resultatet visar att helsingforsare verkar gilla att höra reportrar från Helsingfors, medan österbottniska lyssnare tycks föredra att reportern inte är från helsingforstrakten.
Vi människor är inte alltid så liberala i fråga om andras språk som vi kanske vill inbilla oss själva och andra. Det handlar troligen för det mesta inte heller bara om språket, utan om attityder, storebrorskomplex och lillebrorskomplex. Vi gillar ofta ett språk som låter som vårt eget, medan vi kan reagera mot sådant som vi tycker låter t.ex. obildat eller snobbigt. Ofta ligger attityderna långt under ytan. Varför tycker britter generellt sett illa om språket i de stora industristäderna? Jo, för det avslöjar att talaren hör till arbetarklassen, säger forskare. Fast de tror ju att det beror på att språket helt enkelt är fult.
När vi reagerar negativt mot något språkligt drag, det må då gälla uttal eller något annat, kan det vara på sin plats att fundera på varför vi inte tycker om det. Det kanske inte är så lätt att ändra djupt liggande attityder, men man kan ju gärna åtminstone vara medveten om varför man egentligen tycker som man gör.
Det är bra att gilla sitt eget språk, men nästa steg är att låta bli att förakta andras. Och lyckas man inte trycka ner sina subjektiva åsikter om någons sätt att tala kan man i varje fall låta bli att visa dem för andra!