Ofta får jag frågan varför språkvården motarbetar finlandismer, kunde vi inte utveckla vårt eget finlandssvenska språk i stället? Det låter kanske som en bra idé, men det finns orsaker till varför språkvården arbetar för att svenskan i Finland inte ska distanseras från svenskan i Sverige. Jag går här in på några av de språkliga aspekterna.
En övergripande orsak är helt enkelt att finlandssvenskarna för att inte marginaliseras behöver stöd från svenskarna i sin språkutveckling. Med svenskarna som flankstöd (se där en trevlig finlandism som betyder ungefär ’uppbackning’) kan vårt språk utvecklas och därmed förbli ett fungerande språk inom alla samhällsområden, till exempel med termer inom alla samhällsområden. Fullständiga terminologier och ordböcker vore mycket svårare för finlandssvenskarna att åstadkomma på egen hand, och troligt är att vi då i mycket högre grad skulle använda finska på många områden.
Om vi vill ha ett eget språk, innebär det att vi ska motarbeta det som är gemensamt med svenskan i Sverige? Måste vi då ersätta i mitten av med det finlandssvenska i medlet av? Ska det räknas som ett fel om man utelämnar att i en satsfläta som denna: En sak som jag tror (att) kan intressera er? (Det är bara finlandssvenskar som lägger in ett att framför det böjda verbet i en satsfläta av det här slaget.)
Och hur är det med regionala skillnader inom finlandssvenskan: ska vi tala för sydfinlandssvenskan (Nyland och Åboland), eller är det österbottningarna som talar den bästa finlandssvenskan? Eller kanske ålänningarna? Ska vi säga att man måste söka sina barn från dagis, i stället för det för de flesta finlandssvenskar naturliga hämta? Får julgubben, julbisin eller jultomten komma med julklappar eller ska han hämta dem? Måste också nylänningar lämna kvar eller får de bli kvar? Borde alla finlandssvenska föräldrar skutta sina barnvagnar som österbottningarna, och ska vi alla ta i bruk det åländska okvädningsordet jålvant ’pratmakare, barnslig person’?
Nej, även om ett eget finlandssvenskt språk på ytan ser ut som en enkel lösning, är det inte det. Därför tycker jag faktiskt att den hävdvunna språkvårdsprincipen, att vi accepterar det finlandssvenska uttalet, men rekommenderar att man undviker finlandismer i seriösa sammanhang fortfarande är den förnuftigaste lösningen på detta problem. Vi språkvårdare är ju ändå ganska liberala, eftersom vi naturligtvis accepterar vardagliga finlandismer i vardagliga sammanhang. Och språkvården godkänner också officiella finlandismer och så kallade oegentliga finlandismer, dvs. ord som betecknar företeelser som bara finns i Finland (t.ex. realprov). Språkvårdarna är inga språkpoliser, utan ägnar sig snarare åt upplysande verksamhet.
Mera om finlandismer kan du läsa på s. 19–21(avautuu uuteen ikkunaan). Därtill har vi glädjen att i detta nummer bland annat kunna erbjuda en lång, men mycket intressant artikel om engelskans starka position globalt sett. Varsågod, ta för dig!