Benämningarna är förvisso befogade, men jag och många med mig skulle gärna ha sett också andra epitet, t.ex. språkvetaren, dialektforskaren, ortnamnsforskaren. Lasses stora insatser som filolog har i stort sett förbigåtts i mediernas rapportering. Därför kan det vara på sin plats att, särskilt i en publikation som Språkbruk, berätta lite mer om hans livslånga gärning som dialekt- och ortnamnsforskare. Dessutom ger jag en del personliga minnen.
Ortnamn och dialekt
Lasses och mina vägar korsades redan år 1956. Då var han sedan några år tillbaka föreståndare för Arbetarinstitutet i Gamlakarleby. Själv var jag var medlem i institutets filmklubb där Lasse varje söndagsförmiddag presenterade veckans film, mestadels någon minnesvärd italiensk eller tysk klassiker. Jobbet som arbisrektor var något av en sinekur, och enligt egen utsago skulle Lasse ”ha fortsatt där, om jag hade varit klok” (så enligt ”Strövtåg i ordskogen”, 2002). Hustrun Bojen arbetade vid stadens läroverk och kunde se fram mot en tryggad ställning som lärare i sin gamla skola. Lasse hade goda förutsättningar att fortsätta som föreståndare för Arbetarinstitutet och att med tiden få en hygglig placering i småstadens kulturella hierarki. Klokt nog var han ändå inte riktigt klok utan återvände till det som ända sedan barndomen hade intresserat honom allra mest: ortnamn och dialekt.
Klokt nog var han ändå inte riktigt klok.
Lasse var fil.kand. under åren i Gamlakarleby. I bakgrunden fanns en lovande upptakt till en språkvetenskaplig karriär. Hans kandidatavhandling om ortnamnen i hemsocknen Munsala hade nämligen befunnits ha sådana kvaliteter att den var värd att utges i tryckt form. Starkt förkortad publicerades den sedan i serien Studier i nordisk filologi 1952. ”Ortnamnen i Munsala” är den första tryckta monografin om ortnamnen i en finlandssvensk socken. Arbetet byggde på hans egna uppteckningar från och med 1945 – ett ”underbart roligt” arbete.
Detta underbart roliga fortsatte under 1950-talet, men nu med fokus på dialekterna eftersom de lokala ortnamnen inte ansågs vara ett tillräckligt vägande ämne för den doktorsavhandling som Lasse planerade. Kursändringen tycks han ha funnit sig i, så han satte genast i gång. Starten skedde i grannsocknen Esse; Lasse hade fått ett stipendium av Folkmålskommissionen för att åstadkomma en s.k. storsamling av sockenmålet. Familjen hyrde in sig i Esse 1950–51, så informanterna fanns på bekvämt avstånd. Samtidigt samlade han material för en doktorsavhandling om österbottnisk verbböjning, ett projekt som mestadels per tåg och cykel förde honom kors och tvärs genom det 300 kilometer långa Österbotten.
Docent, lektor och professor
År 1957 disputerade Lasse sedan på de österbottniska starka verben. De övriga verben fick inte plats i avhandlingen, så redovisningen för dem blev en del II av ”Verbböjningen i Österbottens svenska folkmål” (1959). Materialet hade Lasse samlat in under fem år i början av 1950-talet, ett enormt och motspänstigt material som slutligen kom att omfatta 21 000 belägg för 700 verb. Det mastiga arbetet har blivit ett standardverk inom svensk dialektologi.
Lasse blev docent på avhandlingen och fick nu anställningar som var mer lämpade för hans uppslagsrika forskartemperament och övriga kvalifikationer. Han började som tf lektor i Helsingfors och tf professor i Jyväskylä och Helsingfors. 1964 blev han biträdande professor i Helsingfors, och sedermera professor. Vid uppnådd pensionsålder lämnade han den betungande professuren 1989 och fick mer tid för sina personliga intressen med omfattande publicistik på många områden.
Hans kärlek till modersmålet Munsaladialekten kom till uttryck i dikter ”på två sorters svenska”.
Lasses bibliografi bjuder på ett myller av artiklar om dialekt och ortnamn. Hans debut som dialektolog skedde vid Arbetarinstitutet i Gamlakarleby, där han i kamratföreningens organ ”Norr om landsvägen” 1950 bidrog med två artiklar om det säregna stadsmålet i Gamlakarleby. De står sig fortfarande. Den omgivande sockendialekten presenterade han sedan halvtannat decennium senare i en sockenhistorik. Under tiden i Gamlakarleby publicerade han också sina första utredningar av österbottniska hemmans- och bynamn. De återkommande härledningarna ur finskt språkmaterial blev inte oemotsagda.
I fortsättningen skrev han om både stort och smått i den finlandssvenska namnvärlden, från välkända och centrala namn till smånamnen hemma på Nörråkers. I fråga om hemgårdens namnskatt var han i flera fall den siste traditionsbäraren. Sedan en tid tillbaka är namnen följaktligen döda, också om de lever vidare i litteraturen. Lasses bibliografi är ett vältaligt vittnesbörd om idérikedom och tematisk spännvidd. Också dialekterna fick han tillfälle att återkomma till, men mer sällan, och i anspråkslösare format. Hans kärlek till modersmålet Munsaladialekten kom i stället till uttryck i dikter ”på två sorters svenska”. Några av dialektdikterna har hunnit bli älskade klassiker, t.ex. den nostalgiska ”Ti arbeit i laag”.
”Stora ortnamnsstormen”
Den som skriver om österbottniska ortnamn kan inte undgå att dras in i debatter. Detta gäller inte minst Lars Huldén. Redan som ”självmedveten ungdom” och till på köpet ”utsocknebo” i Gamlakarleby avverkade han en första debattomgång i lokalpressen. Den gången gällde det – liksom så ofta i fortsättningen – hans härledningar av svenskösterbottniska namn ur finskt språkmaterial. Trettio år senare utbröt ”stora ortnamnsstormen” i Vasabladet, utlöst av hans artikel ”Personnamn som by- och sockennamn i Österbotten” (Vbl 18.9.1981). Då han skrev artikeln visste han att han gav sig in på ”getingförsvarad mark” men anade knappast att getingarna var så många och så ilskna. Ortnamnsstormen rasade sedan utan uppehåll i över två års tid med sammanlagt över 150 inlägg, därav 35 av Lasse; ”mitt tyngsta arbete någonsin”, har han i efterhand berättat för mig. För det mesta försökte han vara lugn och sakligt upplysande, men när argumenten blev alltför osakliga och de personliga påhoppen alltför grova drämde han till med drabbande (ett av hans favoritord) formuleringar mot de österbottniska ”hembygdsfundamentalisterna”; han kunde ibland vara verkligt elak, och formuleringsglädjen var inte att ta miste på. Men visst tog han illa vid sig av alla de kränkande tillmälen som bestods honom, ”svek mot språk och stam” osv.
Den som skriver om österbottniska ortnamn kan inte undgå att dras in i debatter. Detta gäller inte minst Lars Huldén.
1988 var det dags för nästa debatt. Också den här gången gällde det österbottniska ortnamn. Polemiken hade sitt upphov i en serie artiklar av en monoman professor i engelska som hade fått för sig att en lång rad centrala österbottniska namn egentligen hade sitt ursprung i förgermanska ”vattennamn”. Den här debatten blev inte lika utdragen, men visst var den hård, också den. ”Men jag förmådde inte låta min hembygd översvämmas av ett sådant dravel”, konkluderade han i efterhand i Språkbruk 3/1994. Det blev ytterligare ortnamnsdebatter, 1992 och 2001, delvis i andra medier än den österbottniska pressen.
Diktade för sin begravning
De finlandssvenska bebyggelsenamnen var ett tidigt intresse för Lasse. Redan på 1950-talet skrev han sina första artiklar om by- och hemmansnamn i Österbotten. Efter hand blev det en lång rad, varför det var naturligt att han fick bära huvudansvaret för bebyggelsenamnsdelen inom det stora publikationsprojektet ”Finlands svenska ortnamn” som hade initierats i slutet av 1970-talet. Lasse kämpade med sin ”bynamnsbok” i många år, mest intensivt under tiden efter pensioneringen. Forskarkollegerna försökte hjälpa till och fick sedan i samband med seminarier, konferenser och kongresser ta del av resultat och problem. Lasse har själv berättat om hur boken växte fram mitt bland alla andra åtaganden; en julidag 1990 var pensumet sålunda 50 vedklabbar att klyva, 50 blankverser att översätta och 50 bebyggelsenamn att förklara. Med tiden blev det över 2 700 namn på över 500 sidor. ”Finlandssvenska bebyggelsenamn. Namn på landskap, kommuner, byar i Finland av svenskt ursprung eller med särskild svensk form” trycktes natten före bokmässan i Helsingfors 2001; ett standardverk inom vår namnforskning var fött.
En julidag 1990 var pensumet 50 vedklabbar att klyva, 50 blankverser att översätta och 50 bebyggelsenamn att förklara.
I den öppenhjärtiga intervjuboken ”Strövtåg i ordskogen” (red. Inga-Britt Wik, 2002) kan vi på nära håll följa Lasses livslånga färd bland dialekter och ortnamn. Bland bokens många dikter på hans älskade modersmål återfinns ”In vaggviiso” som han skrev på 1980-talet med tanke på sin framtida begravning. Slutraderna lyder så här: Jää ska do haa i så braa, betä ska it nain kona haa i. / Jää ska do såva så gått, så do sska it kona fystaa i./ Såva no, påitjin.