Barbro Ehrenberg-Sundin inledde dagen med att tala om ”Klarspråk utan gränser”. Hon var tidigare språkexpert på Regeringskansliet, numera är hon pensionerad men fortfarande aktiv språkexpert, bl.a. som ledamot i Språkrådets klarspråksnämnd. Ehrenberg-Sundin var en av dem som började förenkla lagspråket i Sverige. Förra året jobbade hon ett par månader med liknande uppgifter tillsammans med översättare och granskare i Finland.
I sitt föredrag definierade Ehrenberg-Sundin klarspråk som ett klart och enkelt språk, med relevant innehåll och rätt perspektiv, dvs. allt det som avgör om budskapet uppfattas snabbt och rätt av mottagaren. Andra delen av hennes rubrik, ”utan gränser”, handlade om att klarspråk inte är begränsat till själva språket, att det passar alla brukstexter, över genregränser och att klarspråksarbete bedrivs i många länder.
Klarspråk går djupare än språket. Utan klarspråk finns det risk att demokratibegreppet urholkas, om medborgarna inte kan ta del av den information de behöver få. Klarspråk ökar därmed rättssäkerheten och är en självklar rättighet för alla medborgare oavsett modersmål. Det ökar förtroendet för myndigheterna, gör förvaltningen effektivare, underlättar översättning och gör både arbetet och livet lättare.
En textreform som Barbro Ehrenberg-Sundin varit med om att utarbeta började med att man ändrade dispositionen. Hon poängterade att det är läsmålet som måste styra dispositionen.
Textreformen handlade om dispositionen av propositioner. Tidigare var man tvungen att läsa en allmän bakgrund och statsrådets överväganden innan man till slut kom till hemställan, förslaget. I dagens propositioner är dispositionen klarare: förslaget till riksdagsbeslut kommer först, varje förslag presenteras i ett eget avsnitt och sammanfattas i en ruta, förslagen motiveras och varje avsnitt har en informativ rubrik.
Efter att regeringens propositioner hade bearbetats började textreformen få spridning inom andra områden, men klarspråksarbetet tar tid. Jämfört med andra länder har de nordiska och de engelskspråkiga länderna kommit ganska långt. De språkliga problemen är trots det ungefär desamma i alla länder, liksom lösningarna, bevekelsegrunderna och hindren för klarspråk. De hinder för klarspråk som Barbro Ehrenberg-Sundin nämnde är traditionen (i synnerhet inom juristspråket), önskan att imponera, rädslan att avvika från exempelvis lagtext, resultatet av en kompromiss, uppfattningen att man måste låta som en myndighet och bristen på pengar.
”Hur man gör en cykel till en rullstol” var rubriken för dagens andra föreläsning. Terminolog Helena Palm från Terminologicentrum TNC föreläste om definitioner i lagtexter och hur en rullstol kan bli en cykel om man inte är uppmärksam på hur termerna i lagen definieras. Hon lyfte fram problem i definitionerna och visade med illustrerande exempel skillnaden mellan goda och dåliga definitioner. En definition är en beskrivning som ska avgränsa ett begrepp mot relaterade begrepp. Man kan testa om en definition är bra med utbytesprincipen – det ska gå att byta ut termen mot definitionen i den text där termen används. Om definitionen inte riktigt stämmer med verkligheten måste man använda nödlösningar och egna klassificeringar som gäller bara för en viss lag.
Helena Palms tre viktigaste synpunkter var för det första att om man gör bra definitioner kan man hålla isär juridiska tvetydigheter och språkliga tvetydigheter. För det andra är det bättre med en litet för vid definition än en som är så snäv att den inte kan tillämpas på det den faktiskt definierar. För det tredje: Inget klarspråk i lagtext om terminologin inte är klar!
Efter de klara orden vad det dags för Hugo Bergroth-sällskapet att dela ut språkpriset och språksporren. Författaren, dramatikern och skådespelaren Susanne Ringell tilldelades språkpriset för sitt mångsidiga konstnärskap. Språksporren överräcktes till bibliotekarien Susanne Ahlroth, som fick erkännande för sitt arbete med läsprojekt för svenska barn i Helsingfors.
Efter lunchen roade Bengt Ahlfors åhörarna med att läsa upp Anvisningar angående montering av klarspråk. Det är omöjligt att återge hans monteringsanvisningar, men igenkännandets glädje tycktes vara stor.
Därefter tog Veronica Fellman vid. Hennes rubrik ”Vad står det i det finstilta? Om bank- och försäkringstexter” hade mer med hennes tidigare arbete inom bankbranschen att göra än med det nuvarande jobbet som verksamhetsledare för Svenska pensionärsförbundet. Hon presenterade terminologin inom bl.a. inlåning och utlåning, betalningar, placeringar och försäkringar. Hon berättade också om problem som kan uppstå när kunder inte kan tolka termerna rätt. Bankerna och försäkringsbolagen är skyldiga att även informera sina kunder muntligt. Fellman påpekade att det inte alltid är kunden som är boven – inom de nämnda branscherna behöver man bli mycket mer kundvänlig.
Det skulle kanske inte skada med en klarspråksreform inom båda branscherna. Jag funderar fortfarande på vad det står i det finstilta i mitt eget försäkringsavtal, men hur ska jag bli motiverad att läsa det?
Språkvårdsdagens sista föreläsning stod språkkonsulten Helena Englund för. Rubriken ”Vem vill läsa manualer?” fick svaret ”Ingen!”. Precis som Bengt Ahlfors visade med sina monteringsanvisningar blir våra nyinskaffade apparater inte alltid lättare att förstå när vi läser manualerna. Men om Helena Englund får ha ett finger med i spelet kan manualerna faktiskt bli trevlig läsning!
Englund gav många exempel på hur instruktionerna i en manual kan bli mer klara och lättförståeliga. Rubrikerna ska ha verben i grundform, men i texten ska man använda uppmaningsform. Grafiken kan följa de rekommendationer som finns för andra typer av texter: vi tittar först på bilder, feta rubriker, sedan mindre rubriker, ryckcitat, faktarutor, ingresser och punktuppställningar. I manualerna kan man utnyttja den kunskapen och leda läsaren dit man vill. Faktarutor och överskådliga och enkla bilder gör manualen mer lättläst. Det är också bra att använda punktlistor och nummerlistor, bara de inte blir för långa.
Om målet är att skriva manualer som blir lästa måste både skribent och tekniker involveras, och skribenten ska tas in tillräckligt tidigt i projektet, sade Englund. Språket i sådana manualer är tydligt och stringent, texten är ändamålsenligt disponerad och layouten är genomtänkt.
Årets språkvårdsdag gav en hel del matnyttigt för alla som arbetar med texter. Råden och exemplen kan mycket väl tillämpas även inom andra områden än i lagtexter, försäkrings- och banktexter eller manualer.
Tidigare språkpristagare
1993: Ann-Kristin Schevelew
1995: Lena Björklund
1996: Tove Fagerholm
1997: Tomas Hellén
1998: Henrik Bruun
1999: Yvonne Hoffman
2000: Björn-Eric Mattsson
2001: Lars Svedberg
2002: Seija Tiisala
2003: Martin Kurtén och Kristin Olsoni
2004: Barbro Holmberg
2005: Sonja Vidjeskog
2006: Jan Granberg
2007: Margareta Gustafsson