Vartannat år arrangeras de nordiska förmögenhetsrättsdagarna i ett av de nordiska länderna. Detta år stod Stockholms universitet i tur att arrangera dagarna, som hölls 26–28 april 2017 på Hesselby slott. Dagarna lockade närmare 150 deltagare från alla de nordiska länderna.

De nordiska förmögenhetsforskarna är trogna den gamla traditionen att de skandinaviska språken ska användas i umgänget nordbor emellan. Vid de nordiska förmögenhetsrättsdagarna hålls därför fortfarande så gott som alla föredrag och inlägg på de skandinaviska språken trots att en del av deltagarna från Finland och i princip alla deltagare från Island inte har dessa språk som sitt modersmål.

Orsaken till att låta bli att gå över till att använda engelska är främst att språket ju är juristens viktigaste arbetsredskap.

”Behovet av att bevara nordisk språkgemenskap inom rättsvetenskapen” var i år ett av temana i det digra programmet. Talare under passet var professor Mads Bryde Andersen från Köpenhamns universitet och advokat Tarja Wist från Helsingfors. Själv hade jag rollen som moderator. Bägge talarna och alla de som uttalade sig i debatten var eniga om att det finns ett egenvärde i att hålla fast vid traditionen att använda danska, norska och svenska som konferensspråk särskilt inom juridiken. Orsaken till att låta bli att gå över till att använda engelska är främst att språket ju är juristens viktigaste arbetsredskap. När dessutom den nordiska rättstraditionen klart skiljer sig från den anglosaxiska rättstraditionen, blir engelskan som kommunikationsspråk mindre attraktiv för oss nordiska förmögenhetsrättsforskare och praktiserande jurister. Det finns nämligen en hel del rättsliga begrepp och principer som saknar sin motsvarighet i det anglosaxiska systemet och som därför är svåra att översätta till engelska.

Tala långsamt och tydligt

Språkvetarna hävdar att de skandinaviska språken växer ifrån varandra. Mads Bryde Andersen, som har danska som modersmål, betonade kraftigt att vi i de nordiska sammanhangen måste komma ihåg att tala långsamt och tydligt. Det är det talade språket som ger upphov till problem i de nordiska sammanhangen, inte det skrivna. Traditionen att kunna tala ”skandinaviska”, dvs. att man väljer sådana ord som är desamma på de andra skandinaviska språken och vinnlägger sig om att tala tydligt, är inte längre lika utbredd i juristkretsarna, och därför måste varje talare påminnas om att publiken kräver ett annat tempo och en annan tydlighet än hemmapubliken.

Konklusionen under sessionen var att det även i framtiden finns ett behov att hålla fast vid språkgemenskapen inom rättsvetenskapen. För att detta ska lyckas krävs det av förståeliga skäl aktiva åtgärder. Mads Bryde Andersen betonade att orsaken till att vi nordbor fortfarande förstår vararandra bygger på att vi dels är intresserade av varandra, dels har kunskap om de samhälleliga och kulturella förhållandena i våra nordiska grannländer. För oss jurister är det därför av stor betydelse att man redan i studierna kommer i kontakt med rättsligt material, dvs. lagar, domar och rättslig litteratur, från de övriga nordiska länderna. Madsen menar att ett ”møde med autentiske tekster på andre nordiske sprog vil tvinge vore jurister til at læse og forstå de andre nordiske sprog.” Det säger sig självt att nordiskt material i studierna ökar studenternas och de blivande juristernas förståelse för värdet av att kunna använda rättsligt material från de andra nordiska länderna i det praktiska juristarbetet.

Behovet av en aktuell finsk-svensk-finsk juridisk ordbok blivit allt mer akut.

Det mest konkreta förslaget i Mads Bryde Andersens anförande utgjordes av tanken att utarbeta en juridisk ordbok för de nordiska språken. För att våra finskspråkiga jurister ska ha så stor nytta som möjligt av ordboken lyfte jag själv fram behovet av att finskan inkluderas som ett av språken i ordboken. Här i Finland är det ju synnerligen viktigt att de finsktalande studenterna görs bekanta med våra nordiska grannländers rättssystem och rikhaltiga rättsliga material. I samband med att Helsingfors universitet har tagit i bruk konceptet med tvåspråkiga examina har även behovet av en aktuell finsk-svensk-finsk juridisk ordbok blivit allt mer akut.

Gemensam nordisk databas?

Ibland kan det upplevas som besvärligt att hitta fram till de nordiska rättskällorna. Ett annat viktigt förslag som redan tidigare kommit fram gäller en gemensam nordisk databas för lagar, lagberedningsmaterial, domar och rättslig litteratur från de nordiska länderna. Finland har varit ett föregångsland med sin databas Finlex, där lagstiftning, rättspraxis och lagberedningsmaterial avgiftsfritt finns tillgängliga för alla intresserade. I de övriga nordiska länderna ingår en del av detta material, såsom rättspraxis, ofta i avgiftsbelagda databaser, vilket minskar tillgängligheten. Den rättsliga information som det offentliga producerar borde utan tvivel finnas avgiftsfritt tillgänglig på nätet.  

Ett annat värdefullt förslag som kom fram i diskussionen var betydelsen av ett utökat lärarutbyte mellan de nordiska lärosätena i juridik så att allt fler studenter skulle komma i kontakt med talad danska, norska och svenska på juridikens område. I dagens läge har incentiven att åka på lärarutbyte dessvärre varit alltför blygsamma, även om strukturerna finns för ett sådant lärarutbyte.

Den entusiasm för den nordiska språkgemenskapen som kom till så tydligt uttryck vid de nordiska förmögenhetsdagarna är värd att understödas. Då jag själv allt sedan gymnasietiden valt att konfrontera mig med danskan och norskan, umgås jag numera tämligen obehindrat med danska och norska kolleger. Det är lätt att inse att förståelsen av talad danska och norska kräver att man i tillräckligt hög grad kommer i kontakt med grannspråket, gärna redan under unga år. Om man redan i skolan eller i studierna får stifta bekantskap med grannspråken, blir det lättare att senare i yrkeslivet umgås med nordiska kolleger på de skandinaviska språken.