I samband med att Magma-rapporten om en- eller tvåspråkiga lösningar lanserades kom Svenska avdelningen vid Forskningscentralen för de inhemska språken lite olyckligt att figurera som ett exempel på en finlandssvensk institution under akut hot. Något omedelbart hot föreligger dock inte. Vid den organisationsreform som genomförs vid Forskningscentralen nu vid årsskiftet 2011/2012 slaktas inte den svenska avdelningen. Däremot försvinner beklagligt nog två finska avdelningar, forskningsavdelningen och avdelningen för minoritetsspråk (dvs. samiska, romani, teckenspråk). Sammanlagt tio tjänster flyttas över till olika universitet och en tjänst till Dövas förbund.
Omorganisationen är resultatet av en utredning som Undervisnings- och kulturministeriet låtit utföra med anledning av statens produktivitetsprogram. I betänkandet sägs det bl.a. att verksamheterna vid Forskningscentralen för de inhemska språken och universiteten överlappar varandra och att överlappningen måste elimineras. Flyttningen av tjänsterna är ett led i den processen.
Från svenska avdelningen flyttas inga tjänster bort, och i förslaget till ny lag om Forskningscentralen för de inhemska språken står det: ”Centralens uppgift är språkvård i finska och svenska språken, rådgivning och ordboksarbete samt forskning med anknytning till språkvård och ordboksarbete.” Den svenska verksamheten är alltså inte hotad just nu; ett akut hot hade det varit om svenskan inte hade nämnts alls i lagförslaget.
Det som är bekymmersamt och som också är anledningen till att Svenska avdelningen kom i blickpunkten i augusti var att lagförslaget, som sändes ut på remiss i juni, inte innehöll någon paragraf om att det ska finnas en särskild svensk enhet vid Forskningscentralen. En sådan passus finns i paragraf 2 i den gamla lagen.
Man kan aldrig veta hur världen vänder sig, och i ett framtida blåsväder kan ett explicit omnämnande i lagen visa sig viktigt, även om inte ens det ger någon hundraprocentig garanti för fortsatt existens för en svensk avdelning.
Det vore olyckligt om den svenska avdelningen splittrades upp och de olika verksamheterna integrerades i motsvarande finska verksamheter. Även om svenskan rent formellt är tryggad också i en sådan organisation skulle möjligheterna att arbeta för svenskan i Finland på ett helgjutet och mångskiftande sätt försvåras. Samarbetet över språkgränsen är viktigt för avdelningen och det är en självklarhet i den nuvarande dagliga verksamheten, men språket är en ännu viktigare gemensam nämnare i en språklig organisation. Trots att Svenska avdelningens verksamhet har tre olika inriktningar, språkvård, namnvård och namforskning samt redigering av Ordbok över Finlands svenska folkmål, är det svenska språket i Finland en gemensam angelägenhet som vi alla arbetar för tillsammans.