Kattmodellen är en undervisningsmetod som bygger på visuell och mental träning. Genom att skapa en mental bild av ordet kan personen sedan se bilden framför sig och utgående från bilden bokstavera ordet. Ett mål är att få bättre flyt i läsningen. Ett problem för många dyslektiker är att de läser så långsamt att de hinner glömma vad texten handlar om. Det gäller att hålla reda på den röda tråden i texten.

Dyrt och magert

Endagskurser ordnas några gånger per termin både i Sverige och i Finland, en kurs kostar 6 300 kronor i Sverige, 650 euro i Finland. Privatundervisning kan man också få, men det är mångfalt dyrare. Inget billigt nöje alltså, men om man börjar läsa bättre är det ju värt det.

Jag besökte en kurs i Stockholm, som var ovanligt liten. I den deltog två barn (8 respektive 12 år) och två mammor, samt utbildaren Patrick Lindblad. Kursen började kl. 9 på morgonen, och de första timmarna ägnades åt att lära barnen skapa en mental bild av ordet katt, och sedan övergick man till några andra ord. Mammorna fick öva sig i att använda metoden på sina barn. Detta var det viktigaste på kursen. Därefter fick barnen jobba med att läsa i en favoritbok de hade tagit med sig. Kursen var kortare än vad som hade utannonserats.

Min reaktion under kursen var att det hela kändes ganska magert, och att det hade räckt med en halvdagskurs – och lite lägre pris – för utlärning av metoden. Det mesta ska ju ändå övas hemma, några minuters träning varje dag i ett halvt år. Vissa detaljer i kursen blev också oklara för mig. Varför får man inte hjälpa barnen med att säga ”minns du nu bilden”, alltså den mentala bilden av ordet man tränar på, utan man måste använda formuleringar som ”kopiera ordet [in i hjärnan]”? Och om man testar barnet genom att be det stava ordet som det har övat på, varför får man då inte sedan fråga ”blev det rätt?”, utan man måste säga ”rätt eller fel”? Jag får en känsla av att det hela görs lite onödigt komplicerat, och jag kan inte låta bli att reflektera över att det är för att rättfärdiga att kursen tar en hel dag.

I förhandsinformationen står att man får kursmaterial och jag har informerats om att man tidigare har fått listor på ord att öva på. Efter den kurs jag besökte säger Lindblad att han inte tycker det behövs och att man lika väl kan läsa ord som man hittar i sin favoritbok. På begäran skickade han ändå i efterhand ett övningshäfte på några sidor.

Kritisk till svenska skolan

Lindblad säger själv att skolorna i Sverige varit kritiska mot Kattmodellen, men det  avfärdar han som ett tecken på revirtänkande. Lindblad är mycket negativ till den svenska skolan, och drar sig inte för att tala illa om den och lärarnas kompetens, även inför barnen. Han uppmanar kursdeltagarna att strunta i de läs- och skrivläxor som barnen får från skolan och koncentrera sig på att träna kattmodellens ord. Inför eleverna säger han att skolans metod att lära ut läsning och skrivning inte är värd ett rött öre. Att på det sättet motarbeta skolan och förtala lärarkåren inför sådana elever som har det svårt i skolan, och behöver extra mycket motivering, kan inte vara bra. Lärarna har svårt att motivera dessa elever också utan att Lindblad gör det ännu svårare.

De speciallärare i Finland jag har talat med säger att Kattmodellen verkar vara en modell bland andra. De säger att det är svårt att få information om metoden utan att ha gått kursen. Om metoden fungerar är det utmärkt, säger en speciallärare, som säger att man hittills varit av uppfattningen att man inte kan träna bort dyslexi.

Det positiva med denna kurs, och det som skiljer den här modellen från andra är att den går att köpa, och att man därför inte behöver vänta på remisser eller bli utan på grund av bristande samhällsresurser. Men det innebär ju samtidigt också att det bara är de barn vars föräldrar har råd att betala som kan gå på kursen.

Om det fungerar? Ja kanske. 12-åringen på kursen säger att han har fått det lättare att läsa, och man kan se framsteg även hos 8-åringen. Men om det beror på att de har gett sig katten på att lära sig, eller om det beror på kursen, är svårt att veta. Har man råd och är beredd att satsa på extra lästräning kan Kattmodellen vara något att testa. För vuxna är det bara att sätta igång, tror jag. Men gäller det barn så kan det säkert vara förnuftigt att först diskutera med specialläraren.

Barn med dyslexi brukar ha svårt med bl.a. följande:

Ljudmedvetenhet. Att exakt uppfatta ljuden i talade ord, vilka de är och i vilken ordning de kommer.
Ordigenkänning. Att läsa skrivna ord snabbt och automatiskt. I stället läser de ofta bokstav för bokstav.
Tillgång till ordförrådet. Att snabbt komma på rätt ord, benämningssvårigheter.
Stavning.
Arbetsminne. Att hålla kvar något i huvudet medan man gör något annat.
Att uttrycka sig i skrift.

(Källa: Bodil Andersson, Louise Belfrage, Eva Sjölund, 2006: Smart start vid lässvårigheter och dyslexi.)

Språkbruk ställde några frågor till en mamma med erfarenhet av Kattmodellen

Hur gammalt är ditt barn?
Han var åtta när vi gick kursen i Helsingfors. Nu fyller han elva.

Hurdana problem hade ditt barn innan kursen?
Han hade svårt att hålla koncentrationen tills ordet var färdigskrivet, och dessutom hade han otydlig handstil. Sista bokstäverna föll alltid bort, han blandade ihop de första och mittersta. Speciellt svårt hade han med e-ä och enkel-dubbelbeteckning av konsonanter.

Har det blivit bättre?
Jo, delvis. Men största nyttan med bokstaveringen som kattmodellen går ut på upplever jag att han haft nu när han börjat läsa engelska, där stavningen är kufisk (och motivationen är hög!). Fortfarande jättejobbigt med enkel-och-dubbelteckning av konsonanter och slutet av orden vill fortfarande falla bort.

Hur funkade kommunikationen med kursledaren?
När min son tappade koncentrationen (orkade sitta stilla, men hade jobbigt att följa med när kursledaren jobbade med de andra) så uteslöt kursledaren honom och koncentrerade sig helt på de andra. Med ryggen mot oss. (Kanske det var en pedagogisk strategi?) Och så var han med korta snuttar ibland. Misstänker att det funkade bra för pojken och sämre för mig. Kursledaren började med att i rätt så hårda ordalag baktala skolan som system och underminerade ju på det viset den vardag barnen lever i varje dag. Skolan sitter inte på den enda rätta sanningen, men det gör inte Patrick Lindblad heller...

Hur reagerade man i skolan på att ditt barn skulle delta i Kattmodellenkurs?
Jättepositivt! Träffade specialläraren och diskuterade metoden efteråt. Jobbet har vi ju gjort hemma, så det har nu inte på det viset berört skolan och arbetssättet där. Man hoppas ju att det skulle märkas på de rättskrivningsresultat min son presterar.

Vad tyckte du rent allmänt om kursen, var den värd sitt pris?
Nja och jo och nej. Jag vet att det skulle ha harmat mig om vi inte skulle ha gått den, trots att jag tyckte att den var dyr. Nu visade det sig sedan att min sons problem inte helt gick att ”rätta till” med den här typen av träning. Men som ett verktyg i arbetsportföljen är den bra! Kursupplägget riktar sig enligt min mening till unga vuxna, kanske från högstadiet. För oss var den här kursen inte svaret på alla problem och den undermedicin som utlovades, men det var ok som ett redskap bland andra i kampen mot de hoppande bokstäverna.

Fick ni övningar att göra efter kursen?
Vi fick en fil med ord som vi förstorade, printade ut och bokstaverade framåt och bakåt.

Har ni övat?
Ja, vi har övat. Träningen av ord pågick dagligen i över ett halvår. Och vi övar ännu nya ord enligt kattmetoden om det känns så.

Har ni fått det stöd ni har behövt efter kursen?
Jag har inte kontaktat kursledaren efter kursen. Vi har nu jobbat på enligt instruktion. Med varierande resultat, känns det som.