Hur ska vi tala om biologisk mångfald?

Visste du att de senaste tio åren var ”Den biologiska mångfaldens decennium”? Biologisk mångfald är en av de största utmaningarna för journalister att rapportera om, samtidigt som frågan är aktuellare än någonsin. Världsnaturfondens undersökningar visar att världsbeståndet av ryggradsdjur har minskat med i snitt 68 procent åren 1970–2016, men bristande kunskap om biologisk mångfald leder till brist på stöd för bevarandet av den.

I mitt magisterarbete kommer jag att studera biologisk mångfald. Arbetet består av en diskursanalys, och handlar om hur, hur mycket och vad medierna berättar om biologisk mångfald.

Begreppet biologisk mångfald

Enligt FN:s konvention om biologisk mångfald innebär det dels variationsrikedomen i både genetik och beteende bland levande organismer av alla ursprung (landbaserade såväl som akvatiska), dels de sammanhängande helheter som dessa organismer ingår i. Biologisk mångfald innefattar således mångfald inom och mellan arter, samt mångfald av ekosystem.

Det finns dock olika sätt att definiera biologisk mångfald på, vilket är en del av själva problemet bakom mediernas underrapportering av ämnet. Även om uttrycket biologisk mångfald först skapades för att popularisera bevarandet av mångfalden, lyckas varken journalister, forskare eller beslutsfattare föra fram frågan så den känns relevant och begriplig för de flesta i dag. På FN:s miljöprograms möten 2009 sa man att detta hämmar effektiva åtgärder.

Biologisk mångfald må vara funktionellt i vetenskapliga sammanhang, men uttrycket är svårt att förklara för den breda allmänheten.

En del av lösningen sas då även ligga i att förbättra kommunikationen mellan å ena sidan journalister, forskare och beslutsfattare, å andra sidan mellan dessa grupper och allmänheten. På så sätt menar Sian Sullivan, professor i miljö och kultur vid Bath Spa University i England, att det inte bara handlar om hur allmänheten bör informeras om biologisk mångfald, utan även om att utbilda forskarna och beslutfattarna om begreppets sociala konstruktioner – det vill säga hur vi utformar vår omvärld genom språklig interaktion.

Biologisk mångfald må alltså vara funktionellt i vetenskapliga sammanhang, men uttrycket är svårt att förklara för den breda allmänheten. Trots att användningen av ordet ökar inom vetenskapen brukar det därför enligt miljöjournalisten Mike Shanahan undvikas i medierna – kanske för att det är en otacksam term då man vill skapa engagemang.

En ekonomisk metafor

Vilka termer används i stället? Det verkar ha blivit vanligare att tala om biologisk mångfald i ekonomiska termer, i ett försök att länka biodiversiteten till samhällets nyliberala referensram. Det är en kommunikativ strategi, där alternativa ord som tilltalar ens plånbok snarare än känsla och förnuft antas engagera människor bättre. Ett sådant ord är ekosystemtjänster.

Att kalla den biologiska mångfaldens nyttor för ekosystemtjänster är ett försök att omvandla dem till mätbara, ekonomiska värden.

Ekosystemtjänster är alla produkter och tjänster vi får av naturen, som bidrar till vårt välbefinnande. Det inkluderar mat, medicin, kläder, byggnadsmaterial, bränsle, rekreationsmöjligheter och mycket annat som vi inte kan leva utan. De här nödvändigheterna är beroende av den biologiska mångfalden, vars arter och ekosystem i samverkan ger oss allt detta, ofta helt gratis. Och ju fler arterna är, desto stabilare blir naturen. En hållbar utveckling med andra ord.

Att kalla den biologiska mångfaldens nyttor för ekosystemtjänster är ett försök att omvandla dem till mätbara, ekonomiska värden, för att dels konkretisera naturföreteelsen, dels motivera människor att ta hand om den. Till en början lyckades också ordet ekosystemtjänster uppmärksamma bevarandet av biodiversiteten. Men flera forskare är oroade över att den ekonomiska vinkeln ska ha oavsiktliga, kontraproduktiva effekter på hur man förhåller sig till biologisk mångfald.

En ekonomisk prägel innebär bland annat en risk för att förståelsen för biologisk mångfald utarmas. Biodiversitet är mångsidigare än bara nyttan av tjänster, och om vi talar om naturen som ett medel eller något praktiskt förnekar vi dess inneboende värde, som människan bär ett etiskt ansvar för.

Den här aspekten behöver inte minst beaktas vid nästa miljötoppmöte – men detta låter nu vänta på sig i och med coronan, som därmed bidrar ytterligare till att den biologiska mångfalden åsidosätts.

Politiska mål

I oktober i år skulle Konventionen om biologisk mångfald haft det viktigaste mötet på tio år om jordens levande system (Conference of the Parties, COP15), men liksom mycket annat blev det flyttat på grund av pandemin. COP15 är som ett Parisavtal fast för biodiversiteten, där man kommer avtala om miljöåtgärder som planeten är i akut behov av. Nu dröjer dessa beslut åtminstone till maj 2021, samtidigt som ett flertal djur- och växtarter lever på lånad tid.

Vid det förra avtalet, Nagoyaprotokollet, siktade man på att senast 2020 göra frågan om biologisk mångfald mainstream, och upplysa människor om hur värdefull mångfalden är samt vad man kan göra för att bevara den. Dessvärre har kunskapsspridningen som sagt varit bristfällig, och enligt FN:s rapport Global Diversity Outlook har inget av de tjugo tidigare målen uppnåtts helt. Vi är inte ens på rätt spår för att nå visionen för år 2050. Även om miljömedvetenheten har vuxit i offentligheten, är det fortfarande för många som vet för lite om biologisk mångfald. Kommunikationen kring ämnet är inte effektiv nog.

Med och mot klimathotet

Orsakerna till att den biologiska mångfalden är så pass drabbad är flera. Bland annat hotas den av klimatförändringar, som både förvärras av och förvärrar artförlusten. Förändringarna och mångfalden går nämligen i stor utsträckning hand i hand – stabila ekosystem medför ett stabilt klimat och tvärtom. Men rapporteringen av klimatförändringar tycks ske på bekostnad av rapporteringen om biologisk mångfald. Den biologiska mångfalden tenderar alltså att hamna i skymundan, och klimatförändringarnas hot mot den är på så sätt dubbelt – dels rent fysiologiskt, dels i konkurrens om allmänintresset.

För att komma tillrätta med detta skulle ett mer exakt språkbruk vara till stor nytta.

Att redogöra för klimatförändringar är svårt nog i mediernas typiskt koncisa och lättlästa format. Förändringarna är komplexa, utdragna och relativt osynliga, vilket egentligen inte matchar snabb nyhetskontext. Att därtill skildra en lika komplex biologisk mångfald är ännu svårare – i alla fall om man ska fånga och bevara människors intresse, och samtidigt ge dem en korrekt bild av problematiken.

Därför händer det att biodiversitetsfrågan förenklas i medierna, och därmed lätt missförstås. Du har kanske läst eller hört att bina har blivit färre eller att isbjörnarna svälter. Att detta uppmärksammas är förstås bra, men observationerna förklarar sällan situationen mer ingående än så. För att komma tillrätta med detta skulle ett mer exakt språkbruk än det vi nu har vara till stor nytta. Ett steg i utvecklingen är termen artdöden, som fanns med på 2019 års nyordslista. Ett annat är att med hjälp av ursprungsspråk skaffa en mer adekvat syn på naturen, vilket Martina Huhtamäki redan skrivit om i Språkbruk 1/2009.

Så här elva år efter Huhtamäkis artikel är jag glad över att också få ge den biologiska mångfalden en smula av det offentliga utrymme som den förtjänar, här i Språkbruk. Jag har nu bara skrapat på ytan, men jag hoppas på att få mer klarhet i frågan under mitt magisterarbete, som förhoppningsvis blir klart i vår.