Det märkliga är att strävan efter korrekthet ibland kan bita sig själv i svansen så att vi uttrycker oss felaktigt just för att vi är så angelägna om att uttrycka oss korrekt. Det finns en term för detta: hyperkorrektion. Svenska Akademiens språklära nämner frasen åt vart sitt håll som exempel på en hyperkorrekt konstruktion. Här har både elementet var och elementet sin i uttrycket var sin neutrumböjts trots att var egentligen är oböjligt och det bara är sin som ska böjas. Det ska alltså heta åt var sitt håll trots att ordet håll är neutrum, och det ska också heta var sina rum i plural. Den hyperkorrekta konstruktionen vart sitt har bildats i analogi med de fall där var de facto ska böjas, till exempel vart år.

Ett annat exempel på en hyperkorrekt form är att det oböjliga ordet gratis ibland böjs i neutrum: ett gratist kort; det är gratist.

Finlandssvensk hyperkorrektion

Hyperkorrektion innebär enligt Språkriktighetsboken att man felaktigt korrigerar uttryck enligt en förmodad norm. Många av oss finlandssvenskar är mycket medvetna om att det finns språknormer, och vår språkliga osäkerhet gör oss extra angelägna om att följa normerna. Ibland leder denna strävan oss vilse så att vi följer en icke-existerande norm och det uppstår en hyperkorrekt form. Jag ska här ta upp några fall av finlandssvensk hyperkorrektion.

Verbet sätta

Det finns vissa ord och uttryck i finlandssvenskan som modersmålslärare och språkvårdare genom tiderna varnat för. Det gäller till exempel verbet sätta som överanvänds i finlandssvenskan. Finlandssvensk ordbok varnar: ”Använd inte sätta i betydelsen ’lägga’, stoppa’, ’breda’.” (Breda som i ’breda smör’.) Som felaktiga exempel ges bland annat *sätta en duk på bordet och *sätta ner pengar på något i stället för lägga en duk på bordet och lägga ner pengar på något. Det är möjligt att varningarna för sätta har satt (sic!) sig i ryggmärgen till den grad att de lett till hyperkorrektion till exempel hos en skribent som använder konstruktionen lägga punkt i stället för det korrekta uttrycket sätta punkt. Möjligen är det fråga om samma fenomen när en annan skribent använder konstruktionen har lagt sin tilltro till henne i stället för har satt sin tilltro till henne.

Uttrycken bördig från och en gång om året

Prepositioner är som känt ofta besvärliga. Ett uttryck som finlandssvenskar varnats för är *vara hemma från X (till exempel hon är hemma från Borgå). Tidigare fick man lära sig att hellre säga hon är hemma i Borgå, men detta är inte ett bra sätt att uttrycka sig eftersom det kan förstås fel (’hon befinner sig för tillfället hemma i Borgå’). Också i andra sammanhang har vi lärt oss att vara försiktiga med prepositionen från; det heter till exempel inte *köpa från butiken utan köpa i butiken. När man därför hittar uttrycket hon var bördig i staden X i stället för det korrekta hon var bördig från staden X i en text skriven av en finlandssvensk kan man anta att det är fråga om en hyperkorrekt konstruktion som uppkommit för att skribenten tillämpat normen att undvika prepositionen från.

Ett annat uttryck som finlandssvenskar uppmanas att undvika är *en gång i året. Det korrekta är en gång om året. Däremot heter det en gång i veckan, en gång i månaden. När man hittar uttrycket två cigarretter om veckan i tidningstext ligger det nära till hands att misstänka att det är en hyperkorrekt form som följer mönstret en gång om året.

I sista valete

Det finlandssvenska uttrycket i sista valete betyder ’i sista ögonblicket’. Enligt Finlandssvensk ordbok torde uttrycket härstamma från skollatinet: ”läraren avslutade lektionen med hälsningen valete! ’farväl’, vilket var det sista han sade innan han gick ut.” Det latinska ordet valete betyder egentligen ’må väl’ och är en plural verbform. Eftersom ordet kombinerats med ett adjektiv i frasen i sista valete har det uppfattats som ett substantiv, och därför har det uppstått en hyperkorrekt form i sista valetet med substantivböjning. Vissa tycks också behandla ordet som ett n-substantiv: i sista valeten.

Utelämnande

Ett slags finlandssvensk hyperkorrektion, eller åtminstone ett besläktat fenomen, är att man på grund av rädsla för att använda ett uttryck fel låter bli att över huvud taget använda uttrycket. Många vet till exempel att ännu och slippa ofta används på ett avvikande sätt i finlandssvenskan, och det kan kännas så invecklat att lära sig reglerna för ett allmänsvenskt bruk att man hellre låter bli att använda orden. Det kan också hända att man undviker uttryck som man tror är finlandismer trots att de inte är det. Man har kanske lärt sig att lämna bort är en finlandism, och så vågar man inte heller använda det allmänsvenska falla bort.

Det kan också hända att man undviker uttryck som man tror är finlandismer trots att de inte är det.

Genitiv

De förmodade normer som ger upphov till utelämnande eller hyperkorrekta konstruktioner gäller inte bara enskilda ord och uttryck. De kan också gälla grammatiska kategorier som genitiv. Eftersom genitiv är vanligare i finskan än i svenskan är det lätt hänt att finlandssvenska översättningar från finska innehåller en massa osvenska genitiver med finskt ursprung. Det varnas med fog för en överdriven användning av genitiv, och skribenter får rådet att använda prepositionsuttryck i stället. Dessa varningar kan dock leda till att vi inte vågar använda genitiv ens där det är motiverat i svenskan. Följden kan bli en hyperkorrekt konstruktion som hamnen i Stockholm i stället för det enkla Stockholms hamn.

Bestämd form

Det finns en tendens till överanvändning av bestämd form i finlandssvenskan. Det här är något som t.ex. Benjamin Lyngfelt har påpekat detta i en konferensartikel 2011. Han ger exempel som … beroende på inflytandet från finskan, där standardsvenskan hellre skulle ha inflytande från finska(n). Det är möjligt att också detta åtminstone delvis är ett slags hyperkorrektion. Eftersom finskan inte formellt gör skillnad mellan bestämd och obestämd form upplever man kanske att det är säkrare att välja bestämd än obestämd form på svenska, och så använder man bestämd form också i fall där obestämd form är att föredra. En faktor som kanske också inverkar är att bestämd form förekommer i finlandssvenska dialekter i större utsträckning än i standardsvenskan.

Passiv

Passiv är också en kategori som skribenter ofta varnas för, eftersom passiva satser lätt blir vaga och abstrakta. I vissa texter kan man få en känsla av att skribenten har tagit till sig dessa varningar i så hög grad att hen undviker att använda passiv och i stället använder aktiva konstruktioner så fort det är möjligt. Detta kan bli ett slags hyperkorrektion till exempel i texter där aktiva konstruktioner leder till en ordföljd som är ofördelaktig med tanke på informationsföljden. Exempel:

Det romerska vägnätet var högklassigt. Soldater och köpmän utnyttjade vägarna.

Här står ordet vägarna sist i den andra satsen trots att det är känd information från den första satsen (vägnätet), medan soldater och köpmän som är ny information står först. Genom att använda passiv kan vi ställa den kända informationen vägarna först i den andra satsen:

Det romerska vägnätet var högklassigt. Vägarna utnyttjades av soldater och köpmän.

(Användning av passiv för att framhäva informationsföljden har jag behandlat i en artikel om tema och rema i översatt text i Språkbruk 3/2013.)

Dialektordet nykt

Till sist ska jag nämna ett finlandssvenskt dialektord som möjligen är en hyperkorrektion. Det handlar om det lilla ordet nykt  ’nykter’ som finns i många dialekter. Formen nykt kan ha uppstått för att man trott att slutstavelsen -er i det standardsvenska ordet nykter är samma maskulina ändelse /är/ som används i dialektala adjektiv, till exempel /långär/, /fiinär/. Man har kanske trott sig tala mer standardspråkligt när man förkortat nykter till nykt.

 

Litteratur

Hultman, Tor G., 2003, Svenska Akademiens språklära. Stockholm: Svenska Akademien.

Lyngfelt, Benjamin, 2011, Om stilistiska finlandismer. Speciesmarkering och andra utmärkande drag i några finlandssvenska akademiska texter. I: Svenskan i Finland 12.

Språkriktighetsboken, 2005. Svenska språknämnden och Norstedts Akademiska förlag.

Äikäs, Monica, En text är en väv av samband – om tema och rema i översatt text. I: Språkbruk 3/2013.