Genom språket lär man sig om verkligheten

Det är sex år sedan Mikael Reuter gick i pension, men fortfarande är hans namn starkt förknippat med den finlandssvenska språkvården. Det är inte särskilt konstigt, eftersom han kom in på området redan i början av 1970-talet och arbetade på dåvarande Forskningscentralen för de inhemska språken från starten 1976 till 2008, de sista cirka femton åren som chef för svenska avdelningen. Bland allmänheten är han även känd för sin språkspalt Reuters ruta i Hufvudstadsbladet.

– Jag har alltid varit intresserad av språk och började studera engelska vid Helsingfors universitet, men efter att ha träffat lektorn i isländska tog jag en kurs i fornisländska. Det var intressant, så jag sökte in till nordiska språk och det visade sig vara det mest intressanta, säger Mikael om hur han började studera svenska.

Första heltidsspråkvårdaren

Mikaels intresse för språkvård väcktes på allvar då han på ett översättarseminarium 1973 träffade professor Bertil Molde, som var chef för Svenska språknämnden i Sverige. Innan Forskningscentralen bildades var Mikael bland annat sekreterare för Svenska språkvårdsnämnden i Finland och när Forskningscentralen kom till 1976 följde Mikael med.

– Ju mer jag gled in i det här, desto mer intresserad blev jag. Jag blev anställd som språkvårdare på Forskningscentralen 1976. På den tiden var jag ensam språkvårdare, men det var ändå ett stort steg framåt, säger Mikael.

Före Forskningscentralen bestod den svenska språkvårdens resurser av en deltidsanställd sekreterare som ägnade kanske två timmar om dagen åt språkvård. Mikael var alltså den första heltidsanställda språkvårdaren för svenskan i Finland.

– På den tiden kunde vi inte göra mycket aktivt. Vi hade telefonjour två timmar om dagen, språkvårdsnämnden diskuterade principiella frågor och vi kunde ge rekommendationer, men vi hade inte de möjligheter att nå ut som man har i dag, säger Mikael.

Här ser Mikael den största förändringen som har skett under årens lopp. Språkvården har fått mer resurser och blivit effektivare och tack vare internet finns helt nya möjligheter att nå ut till allmänheten och hålla kontakt med både andra institutioner och medier. Dessutom har arbetet i sig blivit mycket lättare. Mikael tar arbetet med det som i dag heter klarspråk som exempel.

– På 1970-talet återupplivades Statsrådets svenska språknämnd och började arbeta för att göra myndighetsspråket så klart och lättläst som möjligt samt att få det svenska lagspråket i Finland att närma sig det i Sverige. Då fick vi skriva brev eller möjligen ringa eller senare faxa för att kolla termer och uttryckssätt. Nu finns hela den svenska lagstiftningen på nätet och det är bara att slå upp Sveriges rikes lag och kontrollera termerna. Den språkliga tillgängligheten har exploderat.

Den viktiga mediespråkvården

Mikael är för övrigt glad över att språkvården i dag har resurser att fortsätta arbeta med klarspråk och att mediespråkvården är så mycket mer omfattande nuförtiden.

– Mediespråkvården är väldigt viktig. Vi hade kontakt med Rundradion ganska tidigt och skrev språkbrev till journalisterna, men det är en helt annan sak att ha anställda språkstöd som jobbar med medierna, säger Mikael och menar att mediespråket är mycket bättre än det hade varit utan språkvård.

– Även om en del saker aldrig går hem, säger han och skrattar. Samma dag som vi gör intervjun har han läst i tidningen om någon som ”festade på lördag” i stället för ”i lördags”.

– Tidsuttryck tycks vara svåra att lära sig! Det är förstås svårt att bedöma, men jag tycker att språket i medierna har blivit bättre, eller i alla fall inte så mycket sämre som det hade blivit utan språkvård.

Finlandssvenskan lever

Det finlandssvenska har alltid intresserat Mikael och inte bara i negativ bemärkelse. Första gången han var kallad att hålla ett anförande inför språknämnden i början av 70-talet chockerade han en del medlemmar med att acceptera en del finlandismer. Men han anser i alla fall att det viktigaste för finlandssvenskan är att den utvecklas parallellt med sverigesvenskan.

– Många konservativa finlandssvenska språkbrukare förstår inte det. De tycker att det är så hemskt att sverigesvenskarna säger si och så, men det går inte att kämpa emot. Den som inte vill måste inte tala om att äta själv i stället för att äta ensam, men det går inte att allmänt taget förneka att många numera säger så, menar Mikael.

Han ser att finlandssvenskan lever under ett starkt tryck från finskan, men är trots allt optimist. Finlandssvenskan har så mycket kontakt med sverigesvenskan att språket lever och troligen också kommer att fortsätta göra det.

– För att språket ska överleva, måste vi läsa sverigesvensk litteratur och hålla kontakten med sverigesvenskan. Nu finns det stora möjligheter till det, säger Mikael och syftar på internet, där vem som helst kan läsa till exempel svenska dagstidningar.

Semlor och talko

Mikael säger att han i stort sett är relativt pragmatisk när det gäller språkutvecklingen.

– Vissa käpphästar håller jag fast vid. Men allmänt taget ska språket kunna utvecklas och en viss frihet ska vi ha inom finlandssvenskan. Vi ska ha samma norm som i Sverige, men vissa kulturella särdrag får återspeglas i språket, säger Mikael och slår samtidigt ett slag för ”det alldeles utmärkta uttrycket” talko.

– Det borde få spridning i Sverige. Och jag talar om semlor med de sverigesvenska vänner som förstår uttrycket, även om jag visar tydliga citattecken!

Ett gemensamt och uttalat standardspråk ser Mikael som en viktig sak. Det är en demokratifråga, menar han.

– Ett standardspråk förbättrar den språkliga demokratin då det finns klara regler som är tillgängliga för alla i stället för en dold norm som bara de högutbildade känner till.

Ett steg i den riktningen för finlandssvenskans del är Finlandssvensk ordbok, som Charlotta af Hällström-Reijonen och Mikael Reuter har skrivit. Mikael har även nyligen lämnat in manuskriptet till sin bok Så här ska det låta. Om finlandssvenska och språkriktighet, som kommer ut på Scriptums förlag i höst.

Vad är då ett gott språk i en finlandssvensk kontext? Mikael menar att det är ett språk som fungerar i den givna situationen. Ju mer formell situationen är, desto viktigare är det att använda ett allmänsvenskt språk som är gångbart överallt. Det kräver språklig medvetenhet, vilket alla inte har.

– Här har lärarna på alla stadier och i alla ämnen ett enormt ansvar. Det nästviktigaste är journalisternas språk. Journalisterna ska vara medvetna om att det som de säger och skriver, det sprids.

”Språkvård är fantastiskt”

Mikael är noga med att framhålla hur oerhört viktigt det nordiska samarbetet, och i synnerhet samarbetet med språkvården i Sverige, har varit och är för honom. Det var en av tyngdpunkterna redan i början av hans arbete.

– Konkret samarbetade vi genom de nordiska språkmötena. Jag var arrangör för det nordiska språkmötet på Hanaholmen redan 1975. Vi diskuterade hur vi skulle organisera det språkliga samarbetet och 1978 skapade vi det nordiska språksekretariatet. För mig är det viktigt att se bredden, inte bara det finlandssvenska.

Mikael håller fortfarande kontakt med gamla kollegor i Sverige, inte minst genom just de nordiska språkmötena. Han har deltagit i vartenda ett sedan 1975 och nästa språkmöte blir alltså hans fyrtionde i rad. Efter över fyra decennier brinner hans intresse för språket med oförminskad styrka.

– Språkvård är ett fantastiskt tema. Något av det mest fascinerande är att man blir tvingad och motiverad att sätta sig in i en massa fakta för att kunna språkgranska en text, säger Mikael.

– Jag minns att jag en gång hade språkgranskat en komplicerad facktext och verkligen blev smickrad då uppdragsgivaren berömde mig för att jag hade satt mig in i det som texten handlade om i stället för att bara titta på språkliga detaljer. Många tror kanske att språkvård och språk är isolerade fenomen, men genom språket lär man sig om verkligheten.