I de följande numren av Språkbruk kommer några av Europas minoritetsspråk att presenteras. Först ut är frisiska.
Frisiskan tillhör den germanska språkfamiljen och indelas i västfrisiska, östfrisiska och nordfrisiska. Västfrisiskan talas av närmare 350 000 personer, medan nordfrisiskan används av 9000 personer och östfrisiskan endast av 1000. De olika varianterna fortlever således på olika villkor och åtnjuter olika status inom sina respektive regioner.
Västfrisiskan, som alltså utgör den mest utbredda varianten, talas i provinsen Friesland i nordvästra Nederländerna. Ungefär hälften av invånarna i Friesland talar frisiska och språket dominerar i regionens radio och tv. Det ges även ut en kulturtidsskrift på frisiska, men däremot förekommer språket knappast alls i dagstidningarna. Sedan 1980 lärs frisiska ut i skolorna och vid sidan om nederländska fungerar det även som undervisningsspråk i varierande grad.
Östfrisiskan, som även kallas saterländska, talas i nordvästra Tyskland och är till skillnad från västfrisiskan så gott som uteslutande ett talat språk som främst används inom den privata sfären.
Nordfrisiska talas på de nordfrisiska öarna, längs fastlandskusten innanför och på Helgoland. Alla tre områden har egna dialekter – totalt finns det t.o.m. nio dialekter med egna namn – och de skiljer sig en hel del från varandra. Språkets ställning och funktion varierar mellan områdena; i den södra delen av fastlandsområdet går nordfrisiskan t.ex. starkt tillbaka, men faktum är att frisiskan i alla varianter hotas av tillbakagång. Påverkan från de omgivande språken – nederländskan, danskan och numera framför allt tyskan – är stark, särskilt när det gäller ordförrådet. Samtidigt har man allt sedan 1800-talet försökt främja användningen av frisiska. Såväl Nederländerna som Tyskland har ratificerat den internationella deklarationen om minoritetsspråk.
Källor: Nationalencyklopedin (NE), European Research Centre on Multilingualism and Language Learning.