Hufvudstadsbladets (HBL) framställning av Finlands lucia är en medieritual – ett sammanhang där den enskilda individen blir en del av något större, genom det som medierna förmedlar. Andra exempel på medieritualer är självständighetsfirandet i Finland och mediebevakningen kring kända personers bröllop eller begravningar. Om sådana här ritualer har Tiina Räisä skrivit sin doktorsavhandling, framför allt om Finlands lucia och Hufvudstadsbladets gestaltning av det. Räisäs avhandling heter Medieritualer som klass- och kulturbundna diskurser och funktioner: Hufvudstadsbladets lucia och konstruktionen av Svenskfinland och i den har hon analyserat texter som publicerats i Hufvudstadsbladet (HBL) i samband med en ny luciaperiod: artiklar om kandidaterna, luciajuryn och den grupp som är föremål för luciainsamlingen under det aktuella året, till exempel personer med funktionsnedsättning, barnfamiljer eller äldre. Artiklarna är skrivna mellan år 1950, då HBL var med och startade traditionen Finlands lucia, och 2012.
Lucia står för nytta
Räisäs avhandling visar att Hufvudstadsbladets framställning av lucia är en medieritual som dels bidrar till att skapa en idealiserad bild av Svenskfinland, dels delar in finlandssvenskarna i tre symboliska samhällsklasser: överklass, medelklass och underklass. I artiklarna representerar luciakandidaterna medelklassen. De är flitiga, de studerar och de ska snart arbeta (som sjuksköterskor, lärare och så vidare). Deras utseende beskrivs: hårfärg, ögonfärg och tidigare även längd representerar ett livskraftigt Svenskfinland. Vissa hobbyer premieras, som körverksamhet och scouting. Familjen framställs som något nästan heligt: 2002 nämner åtta av tio kandidater en familjemedlem när de ska välja en person som de beundrar. Genom att artiklarna på det här sättet tillskriver kandidaterna olika funktioner skapar de en bild av en idealiserad finlandssvensk medelklass.
Hufvudstadsbladets framställning av lucia är en medieritual som bidrar till att skapa en idealiserad bild av Svenskfinland.
Grupperna kompletterar varandra: Luciakandidaterna står för nytta, normalitet och kontinuitet. Hemorterna och de övriga geografiska platserna som nämns (till exempel nära havet, Kimitoön, Svenskfinlands kust) manifesterar i sin tur föreställningen om en gemensam, finlandssvensk nation. Genom beskrivningen definierar HBL det mentala, gemensamma territoriet. Orterna blir symboler som konstruerar myten om ett sammanhållet Svenskfinland, konstaterar Tiina Räisä i avhandlingen.
Juryn värnar om moralen
Luciajuryn (trion) som väljer ut kandidaterna symboliserar i sin tur den finlandssvenska överklassen, anser Räisä. Trion består av kända och populära finlandssvenskar, som innehar en exklusiv position i samhället. Jurymedlemmarna har varit och är till exempel adelsmän, experter eller mediepersonligheter, som radiogreven Carl-Eric Creutz. Juryn inger förtroende och fungerar som mediets förlängda arm. Den fastställer regler och uppmanar publiken att rösta och donera pengar till luciainsamlingen. Trion uppoffrar sig, har en klanderfri moral och goda metoder. Luciajuryn symboliserar det goda ledarskapet, enligt Räisä. I den roll jurymedlemmarna ikläs i produktionen av lucia värnar de om moralen och personifierar bland annat det kultur- och klassbevarande. Juryn blir de tillfälliga regenterna i Svenskfinland.
Den grupp som är föremål för luciainsamlingen, som Räisä kallar de utsatta, representerar det som Räisä kallar underklassen. Det kan till exempel vara personer med olika funktionsnedsättningar, familjer i behov av stöd eller ensamma äldre. I artiklarna förknippas de med närmiljön – hemmet och familjen. De beskrivs som lidande, men tappra. Denna grupp gör luciaritualen trovärdig; den bidrar med en behövlig seriositet.
När de olika gruppernas identiteter upprepas i medieframställningen konstrueras de tre symboliska samhällsklasserna.
När de olika gruppernas identiteter upprepas i medieframställningen konstrueras de tre symboliska samhällsklasserna. HBL tillskriver grupperna olika roller och uppdrag. De två högre klasserna tillskrivs egenskaper som gör dem rustade för att ta ansvar för den tredje, underställda gruppen.
Illusion om förändring
I fallet lucia är mediet och publiken länkade till varandra genom texterna i tidningen. Ritualen äger med andra ord rum på distans, när HBL skriver om de tre grupperna och publiken ger sitt medgivande. Därför kan man säga att språket inte bara är centralt i medieritualen, utan det är själva ritualen.
Medieframställningen av lucia har mycket lite att göra med traditionell journalistik, menar Tiina Räisä.
Medieframställningen av lucia har mycket lite att göra med traditionell journalistik, menar Tiina Räisä. I stället för att granska och förklara komplicerade sammanhang skapar och upprätthåller rapporteringen kring lucia myter, det vill säga en idealiserad värld som bebos av sagolika figurer. De som figurerar i rapporteringen är alla moraliskt föredömliga. Det förekommer inga elaka luciakandidater eller halvmotiverade jurymedlemmar.
Problemet med den här sortens rapportering är enligt Räisä att vi i den medierade kulturen, där vi är kopplade till varandra genom olika filter, lätt börjar tro på myterna. Myterna skapar en grogrund för kollektiva föreställningar som inte nödvändigtvis har något med den upplevda verkligheten att göra, i det här fallet till exempel att de underställda alltid är eller borde vara tacksamma, att överklassen har hög moral eller att medelklassen i första hand är intresserad av produktion och konsumtion. Medieritualer upprätthåller snarast en illusion om förändring i stället för att få till stånd en verklig förändring.
Ritualen skapar ett ”vi” och ett ”de”
Räisä hävdar på ett generellt plan att ritualer gör mer skada än nytta. I ritualen konstruerar medierna en social verklighet som inte behöver ha något med den verkliga verkligheten att göra. Ritualernas sätt att välja ur vems perspektiv ett förlopp skildras skapar en uppdelning i ”vi” och ”de”. I en ritual finns bara plats för en sanning och de som inte håller med om eller passar in i den sanningen hamnar utanför. På så sätt bidrar medieritualer till att skapa spänningar mellan grupper och inom grupper i samhället. I fallet lucia betyder det att den finlandssvenska publik som HBL tilltalar med artiklarna om lucia bildar det ”sociala centret”, det vill säga den privilegierade ”vi-gruppen”. De som inte berörs av HBL:s tilltal blir ”de-gruppen”, en perifer grupp som inte passar in i den symboliska finlandssvenska nationen som medieritualen lucia skapar. Enda chansen att bli socialt accepterad är att anpassa sig till det som upplevs som normalt av dem som tillhör det sociala centret. I HBL:s framställning av lucia hyllas till exempel en borgerlig och heteronormativ livsstil och de som inte passar in i den hamnar utanför det som anses vara normalt.
Den finlandssvenska publik som HBL tilltalar med artiklarna om lucia bildar det ”sociala centret”.
Räisä menar att den här logiken ligger bakom utvecklingen mot mer populism. Hon påpekar hur viktigt det är att journalisterna ständigt är uppmärksamma på vilka medborgare som placeras i centrum, dem man ”talar med”, och vilka som hamnar i periferin, som man ”talar om”. Räisä drar paralleller till de senaste årens protestval och menar att de delvis beror på att olika grupper i samhället har känt sig exkluderade från det sociala centret och den sociala verklighet som medierna har förmedlat.