Folkhälsovetenskapligt lexikon av Urban Janlert samlar och förklarar centrala begrepp såväl från praktiskt folkhälsoarbete som från forskning inom både de biologiska och de samhällsvetenskapliga fälten av ämnet folkhälsovetenskap. Lexikonet har cirka 5 000 fackgranskade uppslagsord.

Boken innehåller många intressanta och nyttiga uppslagsord, men också en del ord som kanske bättre hör hemma i något annat lexikon. Jag har tittat på några uppslagsord i ett finlandssvenskt perspektiv.

Äldreomsorg och barnomsorg

Åldringsvård finns som uppslagsord men med hänvisningen ”se äldreomsorg”. I Sverige är inte orden på åldrings- så vanliga längre. I stället kommer det till en massa ord på äldre- . Ett exempel är äldreboende. I Finland är ord på åldrings- däremot nästan regel eftersom de finns inskrivna i flera lagar. Glädjande nog tränger allt fler ord på äldre- in också hos oss. (Här kan man notera att det heter ålderdomshemoch inte ”åldringshem” som är en så vanlig form hos oss.) Barndagvård eller dagvård hittar man givetvis inte i boken i betydelsen barnomsorg. Barnomsorg är en ”sammanfattande benämning på samhällsstödd verksamhet i förskola och skolbarnomsorg liksom på institutioner (lekterapi och mot­svarande).” Svensk ordbok (3 uppl. 2000) ger förklaringen ”samhälleliga åtgärder för tillsyn och omvårdnad av barn”. Enligt samma ordbok betyder dagvård ”vård på sjukhus under dagtid”. Lexikonet talar om dagsjukvård och har definitionen ”rehabiliteringsinsatser, service och vård under dagtid i landstingskommunal regi”. Notera att insats är en modern synonym till åtgärd.

Någon direkt motsvarighet till det som vi i Finland kallar barnskydd hittar jag inte hellter. Finland har en barnskyddslag (683/1983) och där sägs bland annat att ”barn har företrädesrätt till särskilt skydd” och att barnskyddets syfte är att trygga barnets rättigheter ”genom att påverka de allmänna uppväxtförhållandena, genom att stöda vårdnadshavarna vid fostran av barn samt genom att genomföra familje- och individinriktat barnskydd”. Lexikonet har upplagsordet barn- och ungdomsvård och förklaringen är ”sammanfattande benämning på socialtjänstens omsorgsinsatser för barn och ungdomar”. Sett i ett vidare perspektiv betyder begreppen antagligen samma sak. Ett så vanligt ord som socialvård tas inte upp i lexikonet, däremot förklaras socialtjänst. Sverige har en socialtjänstlag som ersätter flera tidigare lagar inom det sociala området. Vi i Finland har en socialvårdslag. I socialtjänstlagen talas det om försörjningsstöd, som är ett kommunalt bidrag. Ordet är intressant i ett finlandssvenskt perspektiv, för vi talar mest om utkomst (fi. toimeentulo) och har till exempel utkomststöd. Men den nya grundlagen talar om försörjning i stället för utkomst som ingick i den gamla regeringsformen.

Orden på vård- är värda att notera. Det är mer sällan man stöter på till exempel vårdgivare och vårdlag (fi. ofta tiimi/hoitotiimi) i finlandssvenska texter. I Finland anges vårdgivaren ofta med en omskrivning ”den som ordnar/står för…” (fi.t.ex. palvelun järjestäjä), vårdlag är oftare vårdteam hos oss. Vårdkonsumtion och vårdutnyttjande kan också vara bra att lägga på minnet. Orden verkar enligt lexikonet betyda samma sak: utnyttjande av hälso- och sjukvårdens tjänster, ofta uppmätt som antalet slutenvårdsdagar, läkarbesök, operationer eller liknande. Under vårdvetenskap hänvisas det till omvårdnadsforskning. Omvårdnadsforskning definieras som forskning inom omvårdnadsområdet. Vidare säger lexikonet att även termerna vårdforskning och vårdvetenskap  kommit att användas med i stort sett samma innebörd. Det betyder att vårdvetenskap inte längre behöver betraktas som en finlandism.

Vårdtillfälle och sluten vård

Ett vårdord jag särksilt vill lyfta fram är vårdtillfälle. Det förklaras som ”vårdkontakt (min kursivering) i sluten vård”. Ett vårdtillfälle avgränsas av in-och utskrivning till/från ett medicinskt verksamhetsområde (klinik, basenhet etc.). I Finland kallas vårdtillfälle ofta för vårdperiod på grund av finskans hoitojakso. Det är i mitt tycke onödigt att införa ett annat ord i Finland, även om hoitojakso enligt vissa definitioner också omfattar öppen vård. I våra lagar och förordningar används vårdperiod ganska sparsamt. De få exempel jag hittar förefaller att företrädesvis ange tiden, till exempel ”en vårdperiod om sex månder”, men till exempel sjukvårdsdikstrikten statistikför vårdtillfällena i antal. Också sluten vård är ett intressant begrepp. Med sluten vård anses vård som kräver tillgång till vårdplats vid sjukhus eller annan vårdinstitution. Det är det som på finska heter vuodeosastohoito, laitospalvelu och i vissa fall laitoshoito. Av någon anledning finns det ett stort motstånd i Finland mot att använda sluten vård. Vi kanske associerar till sluten psykiatrisk vård. Enligt rekommendationerna från bl.a. termgruppen Hälsoterm skall vuodeosasto heta vårdavdelning, inte gärna bäddavdelning, på svenska. Observera att det talas om vårdinstitution (vårdinrättning på vissa andra ställen i boken), inte om anstalt. Hos oss är anstaltvård (fi. laitoshoito) fortfarande det vanliga ordet för vård på institution, institutionsvård. Man bör dessutom vara uppmärksam på att finskans hoito motsvaras av både vård och behandling på svenska och att begreppen ibland går in i varandra. På den punkten ger folkhälsolexikonet inget besked. Det är lite förvånande att upptäcka att lexikonet inte har ett enda uppslagsord på behanding-.

Det tål upprepas att perusterveydenhuolto fortfarande är primärvård på svenska, inte bashälsovård. Motsatsen erityissairaanhoito heter specialiserad sjukvård i vår lagstiftning, inte specialsjukvård som är det nästan allenarådande begreppet i dagspressen. I Sverige verkar man oftare tala om specialiserad vård, ibland specialistvård. Hälsoskydd (fi. terveydensuojelu) är ”miljöinriktade åtgärder som syftar på de åtgärder som vidtas till skydd som sjukdom och ohälsa”. I vår lagstiftning har vi också miljö- och hälsoskydd (fi. ympäristöterveydenhuolto). För ympäristöterveydenhuolto ger Stora finsk-svenska ordboken (WSOY) bara miljöhygien och omgivningshygien, som numera är föråldrade begrepp.

Patient är ett uppslagsord med flera betydelser. Alla tre definitionerna hänvisar till medicinsk tillsyn och läkare. Däremot finns inte klient som uppslagsord och är av allt att döma inget folkhälsoord, åtminstone inte i Sverige. En sökning i den elektroniska versionen av Finlands lag ger nästan 350 träffar på klient inom social- och hälsovård. Är det alltså bara vi i Finland som ”envisas” med att tala om klienter inom företrädesvis det sociala området? Trots ivrigt sökande hittar jag inte en enda klient i folkhälsolexikonet. Svenska Socialstyrelsens författningssamling ger bara några träffar på klient i kombination med psykologyrket. Men vad ska vi kalla klienterna i stället? Besökare, kunder, patienter, personer?

Informerat samtycke är ”samtycke från tilltänkta deltagare (patienter, intervjupersoner etc.) i en undersökning att de är beredda att delta, efter det att de fått information om vad deltagandet innebär.” Enligt boken används termen ibland även då man uttryckt samtycke till en föreslagen medicinsk behandling. I vår lagstiftning förekommer ”på vetskap baserat samtycke” (fi. tietoon perustuva suostumus). Det är varken sämre eller bättre än informerat samtycke när det gäller tydligheten. Personligen tycker jag det är lite synd att vi gått in för ett annat uttryck här i Finland än det vedertagna svenska. När ett ord eller ett begrepp väl kommit in i en lag är det för konsekvensens skull svårt att införa någonting annat i nästa lag.

Egenavgifter och E-nummer

Jag vill gärna slå ett slag för ordet egenavgift(er). Sociala avgifter som betalas av löntagarna själva, inte av arbetsgivaren, lyder definitionen i lexikonet. I Finland talar vi för det mesta om självrisk i sådana fall. Självrisk i den här betydelsen är sanktionerad i vår lagstiftning. De flesta svenska ordböcker definierar självrisk som den del av en skadekostnad som en försäkringstagare själv betalar. Om ordet också avser sjukförsäkring framgår inte av exemplen. Dessutom har vi lagfästa klientavgifter inom social- och hälsovård. Så de orden lär vi inte komma undan, åtminstone inte i texter med direkt anknytning till lagar.

Under bokstaven E hittar jag både E-kod, kod vid sjukdomsklassifikation enligt ICD (en internationall standard för klassifikation av sjukdomar), och E-nummer, kod för att ange livsmedelstillsatser. I Finland används E-kod (fi. E-tunnus) för att ange livsmedelstillsatser. E-kod är en onödig finlandism och egentligen lite missvisande, för ett E-nummer består av bokstaven E plus ett nummer.

Jag noterar dessutom att boken inte talar om arbetslöshetsgrad utan om arbetslöshetstal (fi. työttömyysaste), och preventivmedelsrådgivning (fi. ehkäisyneuvonta), inta preventivrådgivning som man av och till ser i Finland. Vidare kan det vara värt att notera jämlik hälsa och ojämlik hälsa. Jämlik hälsa (fi. ibland terveyden tasa-arvo) är ”förhållandet att alla skall ha en rättvis möjlighet att uppnå sin fulla hälsopotential”. Motsatsen är ”skillnader i hälsotillstånd mellan grupper och individer som är onödiga, möjliga att undvika och som dessutom anses orättvisa”.

Tyky och friskvård

Boken verkar inte ha något svenskt ord som motsvarar den verksamhet som på finska populärt kallas ”tyky” (työkykyä ylläpitävä toiminta). Om jag har förstått rätt är ”verksamhet som avser att främja/bevara personalens/medarbetarnas arbetsförmåga” en typiskt finländsk företeelse. Förhoppningsvis lanseras snart en förkortning på svenska. Annars kommer det normala finlandssvenska ordet att vara ”tyky”. Friskvård är ”allmänt uttryck som vanligen syftar på hälsofrämjande åtgärder som den enskilde själv kan vidta för att behålla eller förbättra sin hälsa”. Ordet täcker alltså bara en del av det som ingår i ”tyky”.

Sjuknärvaro, närvaro på arbetsplatsen trots att man rimligen borde ha varit sjukskriven, är kanske en vanligare företeelse i arbetslivet än friskvård. Till samma ordgrupp hör mörkertal, okänt antal i verkligheten utöver det i statistiken noterade antalet beträffande bl.a. brott och sjukdomsfall. Finskan har så vitt jag vet inte någon direkt motsvarighet till mörkertal, utan uttrycker saken med något i stil med ”todellinen luku”. Det talas en hel del om mål och målstyrning i folkhälsosammanhang; måluppfyllelse (fi. tavoitteen/tavoitteiden toteutuminen) är ett ord som åtminstone översättare kan ha nytta av. Apropå översättningar påpekade några översättarkolleger i Sverige nyligen att lekålder (fi. leikki-ikä) förefaller att ha avsevärt större frekvens i Finland än i Sverige. Detta bekräftas av sökningar på webben. Konstigt nog finns ordet i detta lexikon på två ställen, dels som uppslagsord, dels under uppslagsordet åldersindelning.

Några udda ord

Lexikonet har uppslagsordet expertintervju och en rad uppslagsord på ”expertgruppen för”. Jag nämner orden för att påminna om att finskans asiantuntija inte alltid är sakkunnig på svenska. Men några entydiga regler för när de används går det inte att utläsa ur de vanligaste svenska ordböckerna. Under migration kan man läsa förklaringen ”flyttning inom ett land eller mellan länder”, intern och extern migration. I Finland är flyttningsrörelse (fi. muuttoliike) ett vanligt ord i den regionalpolitiska debatten och avser i första hand flyttning inom landet. Jag har inte funnit några belägg för att flyttningsrörelse skulle vara ett allmänsvenskt ord. Flyttningsrörelse är då av allt att döma en finlandism, även om den angivelsen saknas i Stora finsk-svenska ordboken.

Bland högaktuella begrepp kan medicinsk revision (fi. auditointi), kvalitetsgranskning av hälso- och sjukvårdsaktiviteter, nämnas. Inom friskvården och det hälsofrämjande arbetet har empowerment blivit ett centralt begrepp. Det förklaras som ”arbete för att öka svaga gruppers möjligheter att påverka sitt eget liv (och därigenom sina hälsovillkor)”. Janlerts lexikon har ett svenskt ord för begreppet: maktmobilisering. Det syftar på den enskilde individens möjligheter att ta kontroll över sitt eget liv (jmfr livskompetens nedan). I finska texter har jag bara stött på det engelska ordet än så länge.

Avslutningsvis

Avslutningsvis vill jag understryka att lexikonet har en lång rad nyttiga termer inom statistik, social arbete, folksjukdomar och anknytande områden. Många av dem hör specifikt ihop med det svenska samhället och är mindre relevanta för finlandssvenska språkbrukare, men icke desto mindre informativa.

Att svenskar och finländare drabbas av samma folksjukdomar visar det många hjärt- och fettrelaterade orden, bl.a. hypertoni (fi. verenpainetauti), högt blodtryck. Sjukdomen heter inte ”blodtryckssjukdom” på svenska. Jag noterar att lexikonet skriver hjärt-kärlsjukdomar utan ”och”. Det verkar vara det vanligaste skrivsättet på svenska. Finland och Sverige hör till de länder i världen som har flest diabetiker. Under uppslagsordet diabetes mellitus nämns de två huvudtyperna: juvenil diabetes och åldersdiabetes (typ 1 och typ 2). På finska heter åldersdiabetes aikuistyypin diabetes och kallas ibland också vuxendiabetes på svenska, oftare i Finland än i Sverige. Tidigare innehöll det finska namnet ordet ikä, vilket ansågs missvisande. Av allt att döma är detta inte fallet med det svenska namnet.

I förordet säger författaren att lexikonet är en färskvara, att nya begrepp tillkommer hela tiden och att äldre skiftar innebörd. Min slutsats av lite bläddrande här och där är att statistiska och metodologiska begrepp är väl representerade. Däredom har det uppenbart varit svårt att avgränsa de rent medicinska orden. Trots att lexikonet spänner över ett brett fält och ska göra det kan jag inte låta bli at undra varför uppslagsord som ADB, såpa med hänvisning till tvål, buss, personbil och motorcykel har tagits med.

Ett ord jag saknar är patient-läkarrelation resp. vårdrelation (båda fi. hoitosuhde). Det finska ordet täcker också relationen mellan patienten och annan vårdpersonal än läkaren. Det som på finska kallas hoitosuositus (eng. guideline) heter vanligen riktlinjer för vård (och behandling) av olika sjukdomar, men också rekommendation används på svenska. Uppslagsordet saknas i boken. Ett annat ord jag gärna hade sett en definition på är livskompetens (fi. elämänhallinta). Ordet är frekvent i pedagogiska sammanhang och på nätet kan man hitta en uppsjö av kurser i livskompetens. Nyligen kom livskompetens in i en rehabiliteringsplan i Finland. Jag hade också gärna velat kolla upp om det finns någon skillnad mellan användningen av mental och psykisk/psykiatrisk (vård). I och med att vi har en mentalvårdslag i Finland tenderar vi att gynna ord på mental- (fi. mielenterveys-). Tyvärr har lexikonet inte ett enda uppslagsord på mental- och de få orden på psykisk/psykiatrisk som anges är inte relevanta i sammanhanget.

Det enda finska eller finländska inslaget jag hittar är Stakes med följande förklaring: Sosiaali- ja terveysalan tutkimuskeskus; National Research and Development Centre for Welfare and Health; forsknings- och utvecklingscentral för social- och hälsovården i Finland. Det svenska namnet är alltså förklarande med liten begynnelsebokstav och i obestämd form. Enligt den anknytande lagen är det officiella namnet på svenska forsknings- och utvecklingscentralen för social- och hälsovården, med liten begynnelsebokstav som är brukligt i lagtexter (förkortningen Stakes finns varken i den finska eller i den svenska lagen). Man kan undra vem som bedriver språkpolitik.

Lexikonet bjuder på trevlig läsning också utan att man söker på något bestämt uppslagsord.

 

Urban Janlert, Folkhälsovetenskapligt lexikon, Natur och Kultur, Stockholm 2000, inb., 375 sidor, ca 325 mk.