Sekelskiften inspirerar alltid mänskligheten att blicka både tillbaka och framåt. Det verkar finnas ett behov av att veta varifrån man kommer, var man står och vart man är på väg. Kanske är det klokt.

I detta sammanhang har jag valt att ur ett historiskt, närmast språksociologiskt perspektiv, se på bruket av svenskan i Finland. Detta innebär att jag försöker iaktta händelser av språklig betydelse i Finland i jämförelse med motsvarande skeenden inom det svenska språkets kärnområde i Sverige. Jag har samlat en del fakta om det förflutna och om nuet samt formulerat några tankar för framtiden.

Från ett gemensamt nordiskt språk till separata nationella språk

Det gemensamma nordiska språk som användes i våra länder under vikingatiden kallades ”dansk tunga”. På detta språk kunde t.ex. en man från Island göra sig förstådd på Gotland, och en dåtida dansk kunde snakke nordisk med både islänning­ar och svear.

Redan under vikingatiden (från 800-talet och fram­över) inleddes emellertid den första upp­spjälkningen av den nordiska språkliga enheten i ett öst- och ett västnordiskt språk. Skillnaderna var ändå inte så stora att de hindrade kommunikationen. Vikingarnas nordiska språk talades också i Normandie, på Irland, på de skotska öarna, i den nordöstliga delen av England och i svenska kolonier i Ryssland.

Under medeltiden (i Finland ca 1100–1500) inträffade så stora förändringar att vi börjar kunna skilja mellan olika nordiska språk. Från mitten av 1200-talet har vi ett norrönt språk i Norge och på  Island (som hörde till Norge fr.o.m. 1262), ett svenskt språk i Sverige inklusive Finland och ett danskt i Danmark inbegripet Slesvig i söder och Skåne, Halland och Blekinge i norr.1

Trots att det norröna språket länge var identiskt i Norge och på Island var det ändå här som den viktiga skiljelinjen senare kom att gå. I isländskan konserverades språkstrukturen och ordbildning­en, medan norskan från 1300-talet framåt kom att följa svenskans och danskans utvecklingsmönster där formsystemet förenklades starkt, den gammalnordiska ordbildningen stagnerade och en mängd nya ord och ordbildningsmönster importerades från andra språk.

Språksplittringen gick ända ned på mikro­nivån; den nådde enskilda socknar och byar med bya­mål, dvs. dialekter som följd. Enkelt uttryckt kan man säga att de nordiska folken blev mer utspridda över Norden samtidigt som de blev mer stillasittande. Man blev bofast, brukade jorden, rörde sig mindre och kom därför mer sällan att möta nya människor med andra språkvanor. Under de 600 år som har gått sedan dess har skillnaderna mellan de nordiska språken knappast ökat eller minskat. Det som däremot har hänt är att de olika nationella skriftspråken och, i kontakten mellan skrift och tal, de olika nationella standardspråken har vuxit fram samtidigt som folkmålen, dialekterna, har trängts undan. Det är denna utveckling som jag här skall försöka skissa så att skeendena i centrum för det svenska språkområdet följs upp också inom periferin, dvs. i det som sedan blev Finland.

Konungens undersåtar i väster ...

Med start i 1200-talet framväxer det mångsidigt användbara svenska skriftspråk vi har i dag, men det sker långsamt. Det var få som över huvud taget kunde skriva, behovet av officiella texter var inte särskilt stort och latinets ställning som skriftspråk var stark.

Under Kalmarunionens tid (1397–1521) bröts latinets dominans så småningom, men detta innebar inte utan vidare att de nordiska språken hade trätt i stället som maktens administrativa språk. Alla unionskungar från Erik av Pommern till Kristian I var tyskspråkiga, på de kungliga kanslierna arbetade tyska skrivare, tyska handelsmän upptogs i borgerskapet i städerna i unionens medlemsländer, tyska hantverkare invandrade och även adeln var starkt tyskdominerad. Unionen var politiskt, ekonomiskt och kulturellt så svag att de nordiska länderna var mycket mottagliga för språklig infiltration på alla plan. Tidigare lån och påverkan ur andra germanska språk med rötter i grekiskan och latinet följdes först av lågtyskt, sedan högtyskt inflytande som pågick i flera sekel.

Förutsättningen för att ett – med dagens terminologi – standardspråk skall växa fram är existensen av ett något så när enhetligt skriftspråk. Det är i mötet med skriftspråket – genom kyrkan, skolan, litteratur av varierande slag och i vår tid dessutom genom massmedierna – som invånarna i ett land får en gemensam språkmodell som de också kan använda i tal då de kommunicerar utanför lokalsamhället.

Som redan nämndes ovan var medeltiden ”två­språkig” med en funktionell fördelning mellan svenska och latin. Också senare när man började övergå till att skriva dokument för förvaltnings­ändamål, för handel och rättsliv, handlade det länge om att återskapa den latinska stilen på svenska. Under 1200- och 1300-talet tas i varje fall avgörande steg i och med avfattandet av de s.k. landskapslagarna. Också om provinsiella språkdrag kan spåras läggs här grunden till ett svenskt juridiskt språk.

Kyrkans språk var förstås latinet, med undantag för predikan som hölls på folkets språk. En viktig normkälla för det svenska skriftspråket var den litterära verksamheten i Vadstena, där birgittinerklostret inledde sin verksamhet 1369. I Finland blev birgittinerklostret i Nådendal (som grundades 1438) på motsvarande sätt centrum för litterär verksamhet på svenska. Det är då viktigt att notera att det som producerades på svenska i dessa kloster i mycket hög grad handlade om översatt eller i varje fall parafraserad litteratur. Det svenska skriftspråket har alltså ursprungligen utvecklats på latinets grund, ett förhållande som inte bör ses som enbart en nackdel (jfr Lars Wol­­­lins artikel ”Svenskan – ett översättnings­språk” i Språkbruk 4/1998).

Det svenska språkområdet var ända fram till Vasatiden (från 1523) i hög grad differentierat i olika provinsspråk och lokala dialekter. Det fanns ingen tillräckligt stark centralmakt som kunde ha motverkat den språkliga regionalismen. Mindre centralorter uppstod i stället kring biskopssäten, kloster och stormansgårdar. Att företrädarna för de östliga provinserna (landskapen i Finland) som deltog i konungavalet vid Mora stenar (fr.o.m. 1362) använde ett provinsiellt färgat språk gjorde dem därför inte annorlunda än andra i riket. Allas språk signalerade varifrån de kom.

... och i öster

De svenska dialekter som användes på denna sida om Östersjön hade sina rötter på den andra sidan och bevarade hela tiden denna kontakt. De språkliga förändringsprocesserna var i första hand parallella, särdragen få. Detta betyder att kontakterna mellan det svenska språkets östra och västra del ursprungligen har varit täta, för att senare bli om inte så frekventa så i varje fall kontinuerliga. Förutom bondekolonisation och de tre s.k. korstågen handlar det om inflyttning till den östra rikshalvan av präster, förläningstagare, fogdar, rättare, bruksfolk, hantverkare och senare, speciellt under stormaktstiden, också officerare, lärare, myndighetspersoner och tjänstemän. De förde alla med sig sin variant av ”rikssvenska” som länge var mer lokalt färgad än socialt skiktad. Mobiliteten gick också åt andra hållet: kontakterna mellan Österbotten och Västerbotten var täta och handelsresor ned till Stockholm ofta förekommande.

Spår av ”rikssvenskt” inflytande och lokal ”finlandssvenska” syns i de texter som författades i den östra rikshalvan. I Jöns Buddes bok – den mest kända medeltida texten på svenska i Finland (till största delen författad ca 1487–1491) – kan man spåra drag ur olika språkliga varieteter: Buddes egen mellanösterbottniska dialekt, den Vadstenasvenska han var bekant med och de tal­språksdrag han mött i Åbo och Nådendal. Texten har ändå inte bedömts vara mer provinsiellt färgad än motsvarande skriftliga dokument författade inom det svenska språkets kärnområde vid samma tid.

Utgivningen av Nya Testamentet (1526) och Bibeln (1541) hade stor betydelse både för skrift­språket och för framväxten av ett talat standardspråk. Skriftspråket kom att få mellansvensk och upp­svensk prägel – vi talar också om central­svenska – och det talade standardspråket skapades i maktens centrum. Det byggde på stadsdialekten i Stockholm, på adelns talvanor i Mälar­trakten och på de lärdas språk vid Uppsala universitet.

På samma sätt kom Åbo så småningom att bli utgångspunkten för det talade svenska standardspråk som utformades i den östra rikshalvan. Åbo var under hela den svenska tiden centrum för administration, kyrka, rättsväsende och skola, och i alla dessa samhällssektorer användes svenska. Staden var till övervägande del finskspråkig, men den hade en stor svensk minoritet som dess­utom representerade ett flertal sociala skikt från ståndspersoner till tjänstefolk. Här möttes alltså många språkvarieteter: finska och svenska dialekter, det ”finlandssvenska” stadsspråk som hade börjat uppstå redan i det medeltida Åbo och det ”rikssvenska”, närmast centralsvenska, talspråk som inflyttare från den västra rikshalvan representerade. Åbo var med sina några tusen invånare en liten smältdegel i miniatyr.

Senast på 1700-talet kan man tala om en socialt skiktad Åbosvenska, där de högre ståndens språk fortgående har anpassat sig dels till det svenska skriftspråket, dels till det talade ”rikssvenska” stadsspråket, speciellt Stockholmsspråket. Det saknade inte finländska särdrag (arkaismer, dialektdrag, fennicismer), men man har ansett att de högre ståndens språk i Finland inte har skiljt sig speciellt mycket från det samtida centralsvenska talspråket i Sverige. Detta gäller också tidens skriftspråk. De provinsiella dragen försvinner allt mer speciellt i högre stilarter; detta är en utveckling som gäller texter författade såväl i Sverige som i Finland.

I de lägre socialklasserna levde däremot de tidigare mer spridda dialektala dragen kvar. Ett karaktäristiskt särdrag var också den finska influensen. Mer eller mindre tvåspråkiga personer har talat svenska med finska inslag som sedan har övertagits av andra mer eller uteslutande svensk­språkiga talare. Den socialt skiktade Åbosvenskan spreds så småningom med olika yrkesutövare till andra orter i Finland.

”... arbeta uppå Svenska Språkets renhet, styrka och höghet ...”

Det svenska skriftspråket utvidgade sin domän­repertoar stegvis. Landskapslagarna hade redan under medeltiden lagt grunden till ett svenskt lagspråk. På 1600-talet kom den första mer betydande vittra och lärda produktionen på svenska (Rudbeck, Stiernhielm, Wivallius, Lasse Lucidor). Genom 1734 års lag skapades ett språk av medveten enkelhet och värdighet som kontrast till det krångliga kanslispråket som hade utvecklats tidigare under starkt tyskt inflytande.

1700-talets vetenskapliga produktion på svenska var av särskild betydelse för det svenska språkets utveckling till ett komplett kulturspråk. Vetenskapsakademien började på 1740-talet utge sina handlingar på svenska, till stor förtret för en del av tidens vetenskapsmän som fruktade att deras verk inte skulle bli lästa utomlands. Också Linné publicerade tre landskapsresor och en del artiklar i akademiens serie på svenska. Latinets ställning fortsatte trots detta att vara stark i den vetenskapliga världen, men det var ändå inte utan betydelse att det svenska språket gick in i en så prestigefylld skriftspråksdomän som den vetenskapliga. Bl.a. blev man inom Vetenskaps­akademien tvungen att lägga ned möda på det svenska språkets vård och beskrivning, och man kom därigenom att mycket medvetet utforma den svenska vetenskapsprosan eller helt enkelt att lägga grunden till ett slags formell sakprosa. På 1700-talet utkom t.ex. Abraham Sahlstedts grammatik (1769) och ordbok (1773), bägge utarbetade på uppdrag av Vetenskapsakademien.

Vetenskapsakademiens arbete fick stöd av Svenska Akademien som tillkom 1786 på Gustav III:s initiativ. Ett av akademiens syften var (och är) att verka för det svenska språket – ”arbeta uppå Svenska Språkets renhet, styrka och höghet /.../ att utarbeta en Svensk ordabok och Gramatica, jemte sådana Afhandlingar som bidraga Kunna till stadga och befordran af god Smak.” En av de första akademiledamöterna var finländaren Gustaf Mauritz Armfelt. 1801 publicerades Carl Gustaf Leopolds ”Afhandling om svenska stafsättet” utarbetad på uppdrag av Svenska Akademien. Den blev riktgivande för hela 1800-talet främst genom en populariserad utgåva av Carl Jonas Love Almqvist.

Gustav III:s intresse för teater ledde också till framväxten av dramatisk litteratur på svenska där inte minst kungen själv stod som författare. Därmed hade det svenska språket gjort ytterligare en domäninmutning.

Utgivningen av Olof Dalins ”Then Swänska Argus” den 13 december 1732 anses vara den nyare svenska vitterhetens födelsedag. Också om Argus inte utkom mer än några få år är det viktigt att nämna detta första exempel på journalistik på svenska. Inom den samtida triviallitteraturen var det mesta som gavs ut på svenska ännu översättningar, men den inhemska poesin växte sig allt starkare.

Och vad hände, hade förutsättning att hända, på dessa områden i Finland? Genom Akademien i Åbo (grundad 1640) odlades den vetenskapliga sektorn också om det först och främst skedde på latin. Under 1700-talet var en ständigt ökande del av magisterdisputationerna i varje fall skrivna på svenska särskilt om ämnet var inhemskt. Vi har några betydande skribenter som skriver svensk sakprosa också i Finland. Hit hör bl.a. Henrik Gabriel Porthan (1739–1804; med specialområdet den finska nationen), Pehr Kalm (1716–1779;  med specialområdet ekonomi) och Pehr Adrian Gadd (1727–1797; med specialområdet kemi). Den sistnämnde skrev sin dissertation vid Akademien medvetet på svenska.

Tillfällighetsdikter, skillingtryck och visor skrevs på svenska i Finland och Aurora-sällskapet (1770–1779) gav 1771 ut den första tidning­en – Tidningar utgifne af et sällskap i Åbo. En mycket speciell genre – inskriptionstexten – började i mitten av 1700-talet utformas på svenska i stället för på latin. Några av de främsta exemplen på lapidarisk text för samtid och eftervärld att begrunda är författade av A. Ehrensvärd på och för Sveaborg, sjöfästningen och flottbasen utanför Helsingfors. Genom att använda svenska nådde Ehrensvärd samtliga läskunniga betraktare, inte endast dem som hade studerat klassiska språk.

Det handlar visserligen sammanlagt om blott ett begränsat antal personer som under den svenska tiden har producerat texter på svenska i Finland, men det intressanta är att stilrepertoaren trots allt har varit i stort sett lika vid som i Sverige. Om förekomsten och arten av särfinländska språkdrag vet vi ändå litet; den äldre ”finlands­svenskan” är alltför litet undersökt.

Det är förmodligen ändå riktigt att säga att både den talade och den skrivna svenskan i Finland har varit just så socialt skiktad och lokalt färgad, respektive genremässigt mångsidig som tal- och skriftspråket i Sverige. Det svenska språket i den östra rikshalvan följde utvecklingen i den västra rikshalvan i spåren med någon eftersläpning, med sina lokala särdrag, men resultatet var inte kvalitativt annorlunda. Det var fråga om ett och samma riksspråk i hela riket. Också i Finland var det svenska språket (med Olof Dalins ord) ”beqvämt och liufligt til skaldekonst och obunden Skrifart, til Sång och Tahl, til Historier och Romaner, til alvarsamt och lustigt, til kyrkor och Skådo-spel, til predikningar och Argus”.

Kejsarens tid

När den svenske konungen förlorade Finland till den ryske tsaren genom kriget 1808–09, och denne lovade respektera gällande lagar, innebar detta bl.a. att det svenska språkets ställning vidmakthölls. Finland hade lagar skrivna på svenska, ämbetsspråket var svenska, akademiens språk var latin och svenska, skolan och kyrkan använde svenska och finska, och den s.k. bildade klassens språk var svenska och något kontinentalt språk (franska och/eller tyska).

Svenskan fortsatte alltså att fungera som ett riksspråk trots att den inte längre var ett majoritetsspråk. I och med att kejsaren avlät sitt språkmanifest om finskan som myndighetsspråk 1863, med en verkställighetstid på 20 år, förändrades situationen så småningom. Om man dittills, med en modern term, hade kunnat tala om ett slags diglossi, där det svenska språket hade dominerat i de högsta stilarterna och mest prestigefyllda domänerna, framväxte här nu så småningom en parallell användning av de två språken. Den i sin tur bar fröet till en domänkonkurrens och en omsvängd diglossi långt senare.

Under den svenska tiden hade kontakterna med det svenska språket i Sverige varit täta, kontinuerliga och mångfasetterade, och inte minst skall det understrykas att det hade handlat om rörlighet i bägge riktningarna. Nu minskade denna kontakt bl.a. genom att behovet av samröre i officiella ärenden mer eller mindre upphörde. Det privata samröret mellan släktingar och vänner i bägge länderna samt den kulturella gemenskapen mellan Sverige och Finland kvarstod (och kvarstår) dock.

Då Storfurstendömets centralort genom ett kej­serligt påbud (1812) blev Helsingfors, förlängdes det geografiska avståndet till den tidigare riks­huvudstaden. Avståndet markerades ytterligare av att den gamla akademien efter Åbo brand uppstod som Kejserliga Alexandersuniversitetet i Helsingfors (1827). Storfurstendömets politiska och kulturella elit fanns nu i den nya huvudstaden.

Språkligt betydde allt detta att kontakten med språkutvecklingen i Sverige inte längre var garanterad och att den blev mer ensidig; svensktalande finländare reste oftare till Sverige och kunde stanna där t.ex. för ett studieuppehåll, men svenskar i Sverige hade inte längre en lika naturlig anledning att söka sig till Finland för att beträda en post eller studera.

Det finlandssvenska rikstalspråk som ursprungligen hade utvecklats i Åbo, omplanterades nu i en stadsmiljö med en annan, nyländsk, dialekt­omgivning. Redan innan landets egentliga urbaniseringsprocess startade mot slutet av 1800-talet blev Helsingfors en språklig smältdegel, som fick ta emot en betydligt större och brokigare skara inflyttare än Åbo hade fått göra som centralort under den svenska tiden. I Helsingfors möttes finlandssvenska dialekter från när och fjärran vid sidan av en allt stridare ström av finska dialekter, men det genuina rikssvenska inslaget som hade behövts för att motverka en språklig separat­utveckling saknades.

”Vi begå många fel, när vi tala svenska.”

I Boken om vårt land  (1 uppl. 1875) omnämner Zacharias Topelius det svenska språket och den språkliga situationen i Finland på följande sätt:

”Svenska språket är icke så mjukt, böjligt och fint skiftande som t.ex. det finska; men det är manligt och kraftfullt, det klingar som stål mot berg. Emedan det sjungits av stora skalder, har det blivit så stolt och glänsande som få andra språk. Men när skalder i Finland diktat på svenska, har deras språk blivit enklare och innerligare, liksom en återspegling av vårt lands folk och natur. Här i Finland uttalas svenskan med ett annat tonfall än i Sverige och vi tycka därför, att svenskarna hava ett sjungande uttal. Vi begå många fel, när vi tala svenska; vi inblanda därvid finska ord och uttryckssätt, dem vi ej själva märka. Och om vi icke vårda och bevara det svenska språket rent, kommer det att alltför mycket skilja sig från svenska språket i Sverige, vilket för oss vore en skada.

Allmogen talar sitt språk i flere munarter, och några av dessa äro så ålderdomliga, att de endast med svårighet kunna begripas av andra. Sådant kommer därav, att våra svenska landsmän levat så länge skilda från Sverige och från varandra, att deras språk under tiden utvecklat sig på annat sätt än de bildades tal. Men numera få alla barn i folkskolan lära sig att använda bokspråket.”

Till detta finns inte mycket att tillägga. Man började alltså mot slutet av 1870-talet lägga märke till att svenskan i Finland lät annorlunda, och att det i den kunde ingå ord och uttryckssätt som inte användes i Sverige. Man frågade sig om den separatutveckling man kunde iaktta var en följd av skilsmässan från Sverige eller om olikheterna var betydligt äldre än så. Man diskuterade inte enbart, utan samlade systematiskt in material, t.ex. inom ramen för Svenska landsmålsförening­en som leddes av A. O. Freudenthal (det aktiva insamlingsarbetet pågick 1893–1899). De upptecknade ”finlandismerna” (ord, former, uttryck och konstruktioner) kontrollerades mot ordböcker och ordlistor så noggrant som möjligt.

Frågan om det vore möjligt att påverka utvecklingen kunde få olika svar beroende på vilken språksyn den som besvarade frågan hade. Enkelt uttryckt kan man säga att man kommer till mycket olika slutsatser beroende på om man ser på språket som en organism (som Axel Olof Freudenthal gjorde, om än inte renlärigt) eller som ett redskap (vilket var Karl Lindströms uppfattning). I det förra fallet är varje språkvårdande ingrepp till skada för språkets naturliga utveckling. En variant på organismsynen är den historiska synen som förfäktar att ”allt var bättre förr”, dvs. att det rena och riktiga språket var fornspråket och att all språkförändring sedan dess har varit liktydig med språkförsämring. De avvikelser från svenskan i Sverige som finns i den svenska som används i Finland är då oursäktliga.

Som motvikt till både den naturvetenskapliga och den språkhistoriska synen på språket och dess utveckling ställde svenska språkmän som Esaias Tegnér d.y. och Adolf Noreen under 1870- och 80-talen upp det som senare kallades ”den rationella ståndpunkten”. Denna ståndpunkt togs upp av finländaren Karl Lindström, som var den följande efter A.O. Freudenthal som studerade särdragen i den finländska svenskan. Lindströms resonemang var vad man i dag skulle kalla sociolingvistiskt i det att han såg på språket som ett socialt fenomen där variation måste uppstå som en följd av olika yttre omständigheter. Det geografiska och vid detta laget också politiska av­ståndet mellan svenskan i Sverige och svenskan i Finland måste alltså ge underlag för en självständig språkutveckling. Enligt Lindström var en sådan ändå inte önskvärd eftersom den svenska språkgruppen i Finland var för liten för att kunna isolera sig språkligt. Lindström förespråkade därför att den språkliga differentieringen skulle mot­arbetas. Eftersom språket är en konventionell skapelse, ett av människor för människor skapat redskap, kan det också påverkas, var Lindströms tanke.

I den diskussion som pågick kring sekelskiftet 1900 föreföll man ändå att så småningom enas om huvudprinciperna – att en finlandssvensk separat­utveckling inte vore förenlig med finlandssvenska intressen och att språkvården i första hand skulle gälla skriftspråket – men man hade mycket olika syn på hur sträng respektive tolerant man skulle vara: skulle kraven variera beroende på stilnivå och/eller genre, skulle skolbarnen rättas i modersmålsundervisningen, vilken syn skulle man ha på rättstavningen som just då var föremål för debatt också i Sverige, skulle fennicismer och russicismer i första hand utrotas medan annat kunde bestå? Allt detta låter mycket bekant och är kanske en diskussion som varje, eller i varje fall varannan, generation måste gå igenom.

Forskning om finlandssvenskan

I det förra sekelskiftets finlandssvenska språkforskarkretsar var man medveten om att hjälp av rikssvenska språkexperter behövdes. Svenska litteratursällskapet i Finland fick därför ett förslag av professor O.F. Hultman om att någon språkforskare i Sverige skulle kontrakteras för att samla in material för och författa en ”praktiskt användbar handbok öfver ord och konstruktioner innebärande afvikelser mellan rikssvenskan och den finländska svenskan.” Den språkforskare litteratursällskapet fick kontakt med var Ruben G:son Berg.

Efter Berg har under decenniernas gång ett antal rikssvenskar intresserat sig för svenskan i Finland. I modern tid kan nämnas Harry Stenmark (som visserligen inte var språkman), Birger Liljestrand (som dock är född och uppvuxen på finlandssvenska) och Christina Melin-Köpilä som våren 1996 disputerade på en avhandling om finlandssvenska skolelevers väg till skriftspråket (se recension i Språkbruk 2/1997).

Portalfiguren framför andra då- och nulevande förblir dock finländaren Hugo Bergroth (1866–1937), lektor i modersmålet vid Helsingfors universitet och hedersdoktor vid Lunds universitet. Hans Finlandssvenska (1917, andra utvidgade upplagan 1928) fyllde en nisch när den kom ut och blev en klassiker. Hur Bergroth såg på sin samtids finländska svenska framgår t.ex. av följande citat (ur andra upplagan 1928:17):

”Den finländska svenskan /.../ är sålunda inte något enhetligt begrepp. Det finnes olika slag av finländsk svenska: vi ha att skilja mellan finsksvenskan, det språk som talas och skrives av finsktalande personer vilka mer eller mindre framgångsrikt sökt lära sig svenska; viborgssvenskan, starkt påverkad av finskan, tyskan och ryskan; herrgårds- och stadssvenskan i landets finska bygder (’bakom-kuopio-svenskan’), påverkad av finskan; och slutligen den egentliga finlands­svenskan, idiomet för den bildade klass som, mer eller mindre svensk till sin härstamning, vuxit upp på orter där den icke varit utsatt för något överväldigande starkt finskt inflytande. Det är efter detta idiom, det stora flertalet svensktalande finländares idiom, som vår finländska svenska bör bedömas. Även detta idiom företer naturligtvis skiftningar: sålunda torde Åbosvenskan vara något friare från provinsialismer än nyländskan; enligt en del personers utsago är detsamma fallet med den österbottniska bildade svenskan.”

 

Bergroth går, speciellt i inledningen till den andra upplagan av Finlandssvenska, in på många frågor som är lika aktuella i dag som på hans tid. Han diskuterar t.ex. den finlandssvenska skönlitteraturen och den svenske förläggaren, och kon­staterar att den författare i Finland som inte vill bli rättad och retuscherad bara har en möjlighet, nämligen att lära sig skriva högsvenska. Det är bara Topelius och Runeberg som är så stora som författare att man överser med deras provinsialismer.

Det var kanske att vänta att den politiska skilsmässan från Sverige så småningom skulle leda fram till en berättigad oro för och en livlig diskussion om den språkliga kvaliteten i det svenska språkområdets periferi. Att en alltför styvnackad språkvårdspurism, och alldeles speciellt en alltför okänslig tillämpning av språkvårdens normer i skolundervisningen och förlagsvärlden, skulle leda till protestyttringar var heller inget att förvåna sig över. Också i dag känns mycket av tidigare generationers argument för och emot bekanta. Det är emellertid skäl att beakta att diskussionen några decennier före och efter föregående sekelskifte fördes mot en fond av oroligheter och stridigheter som gällde allt från kultur- och språkfrågor till frågan om vårt lands autonomi, så småningom dess självständighet. Språkvårdsarbete är aldrig en helt neutral syssla, därtill är språket för laddat med symbolvärde. Språkvård kan också bli ett led i en språkkamp.

 (Forts. i nästa nummer.)

1  Jag använder här för enkelhetens skull namnen på dagens nordiska stater, och senare benämning­arna ”rikssvenska” och ”finlandssvenska” om olika standardvarieteter av det svenska språket, även om detta innebär att jag går händelserna i förväg.