Svenskan i Finland lever under ett ökande tryck, vilket har framgått med tydlighet inte minst i den gångna sommarens diskussioner om den osynliggjorda svenskan. När finlandssvenskarna själva beskylls för att vara det största hotet mot svenskans fortlevnad i vårt land är situationen lindrigt sagt bekymmersam. I en sådan situation behöver språkbrukarna all uppmuntran och allt stöd som kan uppbådas.

Då känns det som en tidsmässig fullträff att det utkommer en ordbok vars syfte är att medvetandegöra oss om särdrag i vår östliga svenska, närmare bestämt om sådana egenheter i ordförrådet som ter sig främmande i ett allmänsvenskt perspektiv. Bland språkintresserade har det länge talats om ordboken. Den är med andra ord efterlängtad, den finlandssvenska ordboken! Charlotta af Hällström och Mikael Reuter på Forskningscentralen för de inhemska språken har sammanställt ett material som har samlats in under medverkan av ett flertal personer. Boken, som ges ut på Schildts förlag, behandlar cirka 2 300 ord på 190 sidor.

Ett hjälpmedel för kommunikation

Finlandssvensk ordbok ska bidra till att vårt språk inte fjärmar sig från svenskan i Sverige. Det är ett beaktansvärt syfte, för det är ofrånkomligt att finlandssvenskans fortbestånd är beroende av att den förblir svenska. Trots att det alltid finns de som vill protestera genom att göra det till en identitetsfråga, har den officiella finlandssvenska språkvården tålmodigt framhållit sin linje: att finlandssvenskan bör hålla jämn takt med sverigesvenskan. Boken ska därför först och främst ses som ett hjälpmedel. Den har ibland presenterats som roande läsning, men mitt första intryck är att den är värd ett mer seriöst mottagande än så.

I vårt kommunikationsinriktade tidevarv får bl.a. modersmålslärare, men också andra språkvårdare, minsann kämpa för att få fram budskapet att ett begripligt språk är en förutsättning för ett friktionsfritt informationsbyte. Stundom av nonchalans eller bekvämlighet, stundom av okun­skap eller osäkerhet använder såväl yngre som äldre språkbrukare uttryckssätt som inte förstås i Sverige – eller i alla delar av Svenskfinland. För problemet är ingalunda så avgränsat att det bara gäller att ge akt på språkbruket i umgänget med vårt grannfolk, vi bör rimligtvis kunna umgås sinsemellan också. En förvånansvärt stor del av den finlandssvenska ordskatten är nämligen regionalt begränsad, vilket ofta förbises. Vi ska inte heller glömma att finskspråkiga ofta reagerar negativt på språklig likgiltighet bland finlands­svenskarna. De charmas ingalunda av vår ovana att ta in osvenska ord.

Finlandssvensk ordbok ska ändå inte behöva framkalla en neurotisk känsla av att allt det hemtama, kännspaka är felaktigt och ska undvikas. Vårt privata språkbruk förväntas vi inte ge upp. Ord är dessutom så mycket mer än ord, och rätt valda kan de ge effekter som inte nås med ett till synes synonymt ord. Mustigheten ligger ofta i det lagom gränsöverskridande ordvalet – ett regionalt ord eller ett stilbrott kan i en given situation vara det mest uttrycksfulla. Det menade Bergroth förmodligen i det ofta citerade påpekandet att vi visst kan tillåta oss att skriva finländska av princip – ”någon gång” – bara vi inte gör det av ”håglöshet” eller ”okunnighet”. Sammanhanget ska givetvis avgöra, och det är också något som framhålls i Finlandssvensk ordbok. Samtidigt betonar man det ansvar för språket som offentliga och professionella språkbrukare bör känna.

Sunt förnuft i språkbruket

Att ett hjälpmedel som Finlandssvensk ordbok ges ut upplevs säkert av många med lättnad och ökat hopp inför framtiden och inte minst som ett konkret stöd i arbetet. Det som ordboken däremot inte kan fastställa är när sammanhanget kräver ett mera allmängiltigt ordval eller när man kan tillåta sig att vara lite dialektal. Det innebär att språkbrukarna fortfarande behöver det sunda förnuftet, även om många trodde att problemet var avgjort redan när ett urval finlandssvenska ord och uttryck togs med i Svenska Akademiens ordlista. Därmed, ansåg de, var orden rumsrena och introducerade i sverigesvenskan. Orden blev naturligtvis inte allmänt spridda bland svenskarna för att det fanns något hundratal ord i SAOL med beteckningen finlandssvenska, utan det gällde fortsättningsvis att överväga om sammanhanget kunde tillåta att orden användes. På den punkten har ingen förändring skett. Finlandssvensk ordbok ger visserligen språkbrukaren upplysning, hjälp och råd, men språkbrukaren ansvarar alltjämt för sina ordval. Som ett exempel på den hjälp ordboken erbjuder kan jag nämna de finstilta exempelmeningarna med alternativa uttryckssätt. De här upplysningarna kommer med säkerhet att uppskattas av många användare. Utan det finstilta hade boken definitivt varit en dimension fattigare. När allt kommer omkring kunde alternativuttrycken rentav ha framhävts typografiskt med kursiv, som i Svensk ordbok, i stället för att ges en lite undanskymd petitstil.

Omtanke om ovana ordboksanvändare

Ordbokens målgrupp är uttryckligen finlands­svenskarna själva, även om både sverigesvenskar och finnar nämns som sekundära målgrupper. Det innebär t.ex. att en viss baskunskap om ordens betydelse tas för given. Om örfil får vi t.ex. veta att det används som synonym till kanelbulle, men att örfil i sverigesvenskan enbart betyder ett slag på örat eller kinden. Ordboken upplyser alltså om vilka ord som används i Sverige i stället för uppslagsorden, som antingen saknas eller har en annan innebörd där. Vet landkrabban däremot inte vad en fendare är så blir han inte mycket klokare när han får veta att den svenska formen är fender. För säkerhets skull förklaras dock fenomen som Runebergstårta och vorschmack.

Det krävs inte någon ordboksvana i egentlig bemärkelse. Vid partikelverb tar man sålunda det säkra för det osäkra och har både den samman­skrivna och den särskrivna formen som uppslags­ord, t.ex. banda in och inbanda. Användaren behöver ytterligare inte vara språkvetenskapligt bevandrad, vilket märks genom en uttalad strävan att undvika svåra termer. Finlandssvensk ordbok är slutligen ovanligt läsbar för att vara en ordbok. Den är tvåspaltig med uppslagsorden till vänster och förklaringarna eller rekommendationerna, dvs. ordartiklarna, till höger. Brödtexten är skriven i tillräckligt stor stil med såväl uppslags­orden som alternativen i fet stil.

Inkonsekvens i korshänvisningarna

Hänsynen kan tillika innebära en nackdel, såtillvida att samma ord och uttryck förekommer på ett flertal ställen i boken, beroende på uppslags­ordet. Uttrycket lyfta katten på bordet förklaras t.ex. både under uppslagsordet lyfta och katten. Den enspaltiga förklaringen, som tar relativt stort utrymme, upprepas ordagrant i stället för att man under det ena uppslagsordet kunde ha hänvisat till det ställe där förklaringen finns. Korshänvisningar förekommer visserligen men ställer till smärre problem, eftersom de inte alltid är konse­kvent genomförda. Under gå i lås får vi en utförligare förklaring än under lås; gå i lås. Eftersom korshänvisning saknas kan användaren nöja sig med den kortare ordartikeln och gå miste om exemplen, som bara finns under gå i lås. Ibland har läsanvisningarna i ordartiklarna inte synkroniserats, och i fallet hur mångte? resp. mångte; hur mångte/månte? missar användaren en rekommendation om han inte väljer hur mångte? som uppslags­ord. Under ha obehag får vi veta att uttrycket är vardagligt, medan den upplysningen saknas på uppslagsordet obehag; ha obehag. I båda fallen saknas korshänvisningar.

En fråga som osökt dyker upp är: Hade man i stället för de svåröverskådliga upprepningarna kunnat utöka informationen? I så fall hade jag gärna sett mera fakta av den typ som finns under valete. Vi får nämligen veta att uttrycket i sista valete torde ha uppstått genom att latinläraren brukade avsluta lektionen med hälsningen valete! ’farväl’ innan han gick ut. Andra ord som förbryllar kunde gärna ha försetts med en liknande förklaring. Syftet har emellertid inte varit att ge ut en etymologisk ordbok. Och trots att somligt upprepas har jag överseende med det för den goda sakens skull, i förvissning om att det gynnar den ovana ordboksanvändaren.

Kompromiss i rekommendationerna

I det inledande kapitlet sticker man inte under stol med att det var svårt att avgöra huruvida läsanvisningarna skulle vara beskrivande eller rekommenderande. Svårigheten ligger i att ge rekommendationer om enskilda ord utan att de är relaterade till ett sammanhang. Frågan blir inte lättare att lösa av att det ibland dessutom handlar om finlandismernas vara eller icke-vara. Ansvaret inför användarna tynger emellertid – man har goda skäl att utgå från att de s.k. hjälpsökarna vill ha svar. Därför bedömer jag det som ansvarskännande att man fastnade för en medelväg: att förmana i vissa fall men i övrigt ge alternativ. Om språkbrukarna tar till sig förmaningarna eller inte är naturligtvis deras eget val. Att de som söker stöd för sin språkkänsla kan få en rekommenda­tion är däremot avgörande för att boken ska leva upp till förväntningarna. Det är detta stöd många har väntat på! Personligen hoppas jag att alla de som skriver i sitt yrke hittar fram till rekommendationerna och lystrar till ordbokens uppmaning att följa dem.

Att man inledningsvis tvekade inför rekommendationerna avspeglar sig tyvärr i ett lite tafatt eller oenhetligt sätt att förmedla dem. Om man i övrigt har tagit hänsyn till ovana ordboksanvän­dare så gäller det inte riktigt i fråga om läsanvisningarna. Efter drygt tio år som universitetslektor vågar jag komma med ett mycket förenklat på­stående om att den ovana användaren för det första inte bekantar sig med läsinstruktionerna i inledningen. För det andra så läser han ordartiklarna översiktligt. Finstilta upplysningar efter uppslagsordet tenderar han att bortse från, särskilt om de står inom parentes, och symbolernas innebörd gissar han sig till. (I och för sig brukar han inte heller lägga särskilt stor vikt vid korshänvisningar, vilket kan försvara valet att i Finlands­svensk ordbok upprepa informationen.)

Att man inte har stilangivelserna inom parentes ser jag som en fördel med tanke på den ovane, eftersom användaren inte ges ett falskt intryck av något parentetiskt och mindre viktigt. Av stilangivelserna efter uppslagsorden framgår det t.ex. om ett ord är vardagligt, skämtsamt eller om det är ålderdomligt. För många uppslagsord finns det ingen annan kommentar om brukligheten. På samma sätt upplyser man också om vad det är som avviker, t.ex. stavning eller böjning. Användaren får ytterligare veta om ordet används inom något specialområde, t.ex. inom juridik eller medicin. Ibland ger man uppslagsordet ett sammanhang med ett finstilt tillägg: kätting på cykel. Det här innebär att det nödvändigtvis inte är så klart att det handlar om en rekommendation. Därför behöver man ett förtydligande.

Pilar anger rekommendationer

I sådana fall då man kommer med en direkt uppmaning till användaren att byta ut ordet har man i ordartikeln använt en pil för att signalera ”använd detta/dessa ord/uttryck i stället för upp­slagsordet”. Den här lösningen har som syfte att spara utrymme och koncentrera informationen. Risken är att symbolen förvirrar användaren. Jag själv tolkade åtminstone inte symbolens innebörd helt korrekt, när jag på försök bekantade mig med ordboken utan att ha läst inledningen.

I andra fall tonas rekommendationen ner genom att man har ersatt pilen med ett ”hellre” skrivet i fin stil framför ett alternativ. Ett tredje sätt att presentera stilupplysningar och rekommendationer är alltså att i ordartikeln komma med en explicit formulering, t.ex. ”är ålderdomligt och poetiskt”, ”bör undvikas” eller ”bör ej i saktext användas i betydelsen …”.

Helhetsintrycket måste därföt bli att sättet att ge rekommendationer varierar från artikel till artikel. Enligt min mening kunde man hellre ha sparat utrymme genom att inte upprepa samma information på flera ställen utan nöjt sig med korshänvisningar (jfr ovan). I stället kunde man ha valt att explicit upplysa om både stilangivelser och rekommendationer i den högra spalten. Nu kan informationen antingen komma i vänstra spalten efter uppslagsordet eller i den högra, i själva ordartikeln.

Urval utan udda uttryck?

Utgående från det ställda syftet är urvalet ord och uttryck i Finlandssvensk ordbok mångsidigt. Man vill svara mot en efterfrågan på en bok som kan ge ”en heltäckande bild av finländska särdrag i svenskan”. Det påpekas i inledningen att innehållet är resultatet av ett urval; översättningsfel och tillfälliga fel har följaktligen visats på dörren. Det är säkert ett klokt val, för ordlistor och ordböcker är ett effektivt sätt att sprida information, vilket någon gång kan leda till att felaktigheter får fotfäste. Dessvärre har vi så gott om etablerade översättningsfel att man har fullt upp med dem.

Det kan finnas delade åsikter om vilka kategorier av ord som ska ingå: Ska dialektala ord finnas med? Hur är det med slangorden då? Också här finns det en uttalad gränsdragning, nämligen att ordboken omfattar ord som kan förekomma i skriven text eller ord som är ”relativt etablerade” i talspråket även om de kan vara dialektala. Ord med beteckningarna dialektalt och vardagligt finns följaktligen med. På någon punkt ställer jag mig lite tveksam till att ordet kan anses vara så etablerat att det försvarar sin plats i ordboken. Det är enligt min mening odiskutabelt att t.ex. pläty är begränsat till sin användning. Ifall man ville ha med det för att få poängtera att det existerar korrekta motsvarigheter, så tycker jag ändå att det hade räckt med att hinna och kalvo finns som separata uppslagsord med rekommendationen att de bör bytas ut mot transparang, stordia, skrivfilm eller overheadbild. Eventuellt går det att försvara ord som divare, huntti, inssi, karkkilakko, rekkakusk och verrare med att de balanserar upp de ålderdomligare orden/uttrycken av typen bestyrelse, höta, istvostjik, stryklod, underslev och underst bitti. Åtminstone bidrar de gemensamt till mångfalden och bredden, som allmänt taget bör ses som en styrka hos ordboken.

De dialektala och vardagliga orden har emellertid vållat också andra typer av problem. En fråga som uppstår är hur de bör stavas för att användarna ska hitta orden, som inte har någon fastställd stavning. Därför är man tvungen att ha ett flertal stavningsalternativ: acku och akku; sotta och såtta; prella och prälla och slutligen hoksa, håksa och hågsa.

En annan sak är hur man avgör när ett ord ska betecknas som dialektalt eller vardagligt, eller när det inte är vare sig det ena eller det andra. På den punkten är jag inte alltid ense med ordboksredaktörerna, för jag – och många med mig – upplever ett flertal ord som dialektala trots att de saknar markeringen. Under årens lopp har jag gått igenom åtskilliga listor med finlandssvenska ord och uttryck, men trots det förvånas jag alltjämt av hur många ord det finns som jag aldrig tidigare har hört eller sett. Det vore givetvis inte korrekt att beteckna alla dessa ord som dialektala, och hur man än drog gränsen så skulle det alltid finnas någon som protesterade t.ex. mot att brisken ’halvsur mjölk’, faxer ’fasoner’, hit ’här’ och illafaren ’skämd’, ’medfaren’, ’sliten’ skulle anses som dialektala.

Här har jag gett de formella inkonsekvenserna lite orättvist stort utrymme, och egentligen handlar det om petitesser. I rättvisans namn vill jag framhålla att helheten är imponerande. Vi får givetvis en mängd information om de klassiska fallgroparna, t.ex. att semla är ’smörgås’ i finlandssvenskan men ’fastlagsbulle’ i sverigesvenskan och att trafikant hos oss betyder ’trafikidkare’ medan det i Sverige är ’person som rör sig i trafiken’. Dessutom har man tagit med avsevärt mindre kända skillnader som baklåsa ’låsa’ resp. ’sätta i baklås’, öppning i betydelsen ’invigning’ och gles ’otät’. I det stora hela omspänner urvalet ord både Svenskfinland som samhälle och finlandssvenskarna som individer.

Komprimerat om kulturell klangbotten

Efter att ha gått igenom orden i Finlandssvensk ordbok förvånar det mig egentligen inte att debatten om finlandssvenskan ofta spårar ur till ett argumenterande om vi och de. Under läsningen märkte jag inte ut enbart ord som var främmande för mig utan också sådana som tilltalade mig, sådana ord och uttryck som betydde något extra. På listan finns både enskilda ord och fraser: lägga något bakom örat, bebé, byaråd, för brinnkära livet, glansbild och smöröga. Och så kom det för mig att det dels var bildliga uttryck, dels uttryck för den finlandssvenska kulturen. Båda kategorierna är ord som säger mycket om vår mentalitet. Det är t.ex. ganska lustigt att vi talar om halvmulet medan svenskarna säger halvklart!

Jag har aldrig tänkt på oss som särskilt matglada, men nu har jag blivit upplyst. Den anspråkslösaste finlandssvenska husmor kunde komponera ihop både så exotiska och obegripliga menyer att den svenske gourmeten skulle känna sig bortkommen trots sin vana att navigera rätt i den franska matterminologin. Vart han ska söka sig när matsmältningen har gjort sitt skulle bli nästa problem: till innetuppen, innevessan, torrtuppen, tuppen, utetuppen eller vessan?

En fördjupad läsning inbjuder alltså till introspektion och självrannsakan, vilket kan vara både lärorikt och roande. Så långt kommen inser jag att Finlandssvensk ordbok t.o.m. kan få en identitetsstärkande effekt. Vi lär oss inte bara om vårt språk utan också om det unika i vår kultur. Sist men inte minst lär ordboken oss att informera om de nyvunna insikterna på ett begripligt sätt.

Ändamålsenliga hjälpmedel ger trygghet

Från min egen gymnasietid har jag en tydlig minnesbild av modersmålsläraren som utstrålade en självskriven trygghet, som fick extra auktoritet av att hon i handen höll Erik Wellanders Riktig svenska i ett stadigt grepp, samtidigt som hon livfullt underströk vikten av det hon hade fått lära sig på Carl-Eric Thors undervisning. Att vara trygg i sitt språk är få förunnat i dagens Svenskfinland. De av oss som har ansvar för språket på yrkets vägnar har en viktig uppgift i att sprida information om ändamålsenliga hjälpmedel som stöder när språkkänslan vacklar. Måhända kommer vuxna att i framtiden minnas sina modersmålslärare, som med Finlandssvensk ordbok i ena handen talade om hur viktigt det är att uttrycka sig så att mottagarna förstår även om de råkar komma från en annan del av det svenska språkområdet. För egen del kommer jag att foga boken till den lista över oumbärliga hjälpmedel som jag delger studerandena vid Åbo Akademi.

 

Charlotta af Hällström & Mikael Reuter: Finlandssvensk ordbok. Schildts 2000. 190 s.