Då jag som ungt journalistfrö sommarjobbade på TV-nytt för 20 år sedan fick jag höra ett skämt: ”Vet ni hur man vet om en reporter är från Österbotten? Man ber honom eller henne säga ordet Kulturhuset.” Det är naturligtvis u-ljudet som avslöjar den österbottniska härkomsten och jag gick hem och övade mig på att uttala u på ett mera helsingforsiskt sätt, för det var ju underförstått att det inte var bra att låta österbottnisk.

20 år senare är inställningen till regionala drag i redaktörernas röster mer positiv, visar resultatet från en enkätundersökning jag gjort bland personalen på Svenska Yle. På en fråga om det är positivt eller negativt om man hör regionala drag i redaktörernas röster, svarade 32 procent att det är mycket positivt och 57 procent att det är ganska positivt. Endast 11 procent anser alltså att regionala drag är någonting negativt. Ungefär en fjärdedel av alla anställda på Svenska Yle svarade på enkäten.

Varieteterna berikar språket

Redaktörernas motiveringar till att det är positivt att det regionala hörs kan i hög grad kopplas till mediernas identitetsstärkande roll. De anser att publiken ska kunna identifiera sig med de röster som hörs i etern, att det är viktigt att visa den språkliga mångfald som finns i Svenskfinland, där olika regionala varieteter berikar språket, och att det regionala bygger en finlandssvensk identitet. En redaktör skriver så här:

”Språket är ett konstverk. Varför bara använda vissa färger? Jag älskar när jag hör regionala toner av närpeser, ekenäsbor och kalliohipsters. Då känner jag att de som talar till mig verkligen bor i svenskfinland.”

En del av redaktörerna hänvisar till radio och tv i Sverige, där inställningen till olika varieteter varit mer liberal redan en längre tid. Där förekommer såväl dialekter och regionala varieteter som olika varianter av L2-svenska (svenska som andraspråk), vilket är något som en del av Svenska Yles redaktörer också efterlyser. Sveriges Radio har en uttalad vilja att lyfta fram olika språkvarieteter, vilket i Sveriges Radios public service-handbok specificeras på följande sätt: ”Tal på dialekt eller bruten svenska är en del av den språkliga mångfald som finns i Sverige och både medarbetare och medverkande har rätt till sitt eget språk. Om dialekten eller brytningen någon gång går ut över begripligheten är det medarbetarens uppgift att förklara det som kan vara oklart för lyssnaren.” Sveriges Radios medarbetare ska naturligtvis ha ett korrekt språk och i public service-handboken betonas också att kvalitetskraven som ingår i public service-konceptet även gäller språket. Däremot lyfter de fram medarbetarnas rätt till sitt eget språk och anser att eventuella svårförståeliga element kan förklaras för publiken.

Språket är ett konstverk. Varför bara använda vissa färger?

I språkvårdsbroschyren Så talar och skriver vi på Svenska Yle, utgiven av Rundradions svenska språknämnd (RUSS), finns ett motsvarande stycke gällande språket. ”Din regionala bakgrund får gärna höras. Det är en rikedom att det hörs att du är från exempelvis Västnyland eller Österbotten, men använd utpräglad dialekt endast i undantagsfall och efter moget övervägande. Det handlar om begriplighet – allt du säger ska kunna förstås av alla.” Man kan utläsa en nyansskillnad mellan de två mediebolagens officiella inställning till dialekter och regionala varieteter. Inom Svenska Yle ska utpräglad dialekt användas endast i undantagsfall, vilket inte är en lika tillåtande formulering som i det sverigesvenska policydokumentet.

Ingen dialekt i radio

Den officiellt uttalade synen på regionala drag återfinns också bland redaktörerna på Svenska Yle. Även om 89 procent av dem uppger att de förhåller sig positivt till regionala drag i redaktörers röster, så avslöjar en djupare analys av kommentarerna en mer restriktiv syn hos en stor del av dem. De anser att de regionala dragen inte får vara för starka eller tydliga, för då blir de störande och tar bort uppmärksamheten från innehållet; de får inte förekomma i nyheterna, medan de är mer tillåtna i flödesprogram och framför allt i regionala program; och renodlade dialekter bör undvikas i etern. På samma sätt som regionala varieteter och dialekter kan kännas inkluderande och nära, kan de samtidigt skapa avstånd och fjärma publiken från programmen, anser flera redaktörer. Också oron över svenska språkets framtid i Finland påverkar åsikterna: om variationen blir för stor finns det en risk att standardspråket lider på sikt.

Regionala varieteter och dialekter kan kännas inkluderande och nära, men samtidigt skapa avstånd.

”Tudelad här - blir själv lite störd på att uttryckligen svenska dialekter hörs i bakgrunden, (oavsett om skillnadska el åboländska), jag fäster mig vi det, i stället för att lyssna på budskapet. Kanske för att jag upplever att svenskan i Finland är så skör, att vi borde vara måna om ett visst standardspråk?”

U-ljud och knarr

Ytterligare en aspekt som kommer fram i redaktörernas kommentarer är inställningen till olika regioner – framför allt till Österbotten och till huvudstadsregionen. Typiska drag associerade med dessa två områden nämns ofta av redaktörerna, i både positiva och negativa ordalag, men oftare med en negativ klang.

”Så länge man bara kan ana, att den här redaktören är österbottning eller den här redaktören är från huvudstadsregionen är det okej. Men när det blir allt för tydligt, när u-ljud blir y-ljud, när det hörs knarr i slutet av varje ord... då är det irriterande.”

Förutom direkt kritik, får de positiv respons på att det inte hörs att de kommer från Österbotten.

Bland redaktörerna som är födda i huvudstadsregionen är det många som är ödmjuka och påpekar att de vet att deras uttal kan vara störande, medan man hos redaktörer födda i Österbotten ser en större irritation över kritiken och ett försvar av den egna varieteten. Det är tydligt att redaktörer bördiga i Österbotten har fått höra negativa kommentarer om sitt språk; förutom direkt kritik, får de positiv respons på att det inte hörs att de kommer från Österbotten. Man ser också en stolthet hos dem och flera framhåller att de har fått mycket beröm för sitt språk av folk som anser att det är trevligt att höra ”lite dialekt i etern”. Många av dem nämner ändå att de medvetet valt att tona ner vissa drag i sitt språk – och då är det speciellt u-ljudet som nämns.

Regionala drag tonas ner

Privat varierar språket mer, men i etern håller man sig till ett standardnära språk.

Trots den allmänt positiva inställningen till regionala drag, är det ändå ett väldigt standardnära språk vi hör i radio och tv, åtminstone utgående från redaktörernas egen bedömning. Endast 5 personer anser att det är mycket vanligt att regionala drag hörs i etern. Av dem är fyra födda på 1950-talet och har en lång arbetshistoria på Yle bakom sig, vilket antagligen påverkar deras syn. Inställningen till regionala drag var mer negativ tidigare och det hörs mera regionalt i etern nuförtiden, framhåller de. Ändå upplever redaktörerna inte att de själva låter sina egna regionala drag komma fram i etern. Jag bad redaktörerna placera in sitt eterspråk och sitt privata språkbruk på en skala från 1 till 5, där 1 motsvarar dialekt och 5 neutralt standardspråk, och nästan alla, 93 procent, valde ett av de två mest standardnära alternativen för eterspråket. Privat varierar språket mer, men i etern håller man sig till ett standardnära språk, och 70 procent uppger att de tonar ner sina regionala drag i etern.

Förändring på väg?

Det är politiskt korrekt att förhålla sig positivt till dialekter och regionala varieteter, vilket vi också ser hos redaktörerna vid Svenska Yle. Men underliggande attityder förmedlar en mer mångfacetterad bild. Standardspråksideologin är stark och normerna för radio- och tv-språket sitter i ryggmärgen för många redaktörer. Trots en eventuell vilja att låta flera varieteter höras, är det inte lätt att ändra det eterspråk man har lagt sig till med. Negativa kommentarer från publiken eller från kolleger påverkar också och höjer tröskeln för att våga bryta mot normen. Ändå upplever många att en förändring håller på att ske.

Yle måste representera verkligheten. Just nu anser jag att Yle gör detta mer och mer.

”Jag upplever att Yle bör ha ett gott och riktigt språk. Yle ska också vara öppen för att en brytning eller ett dialektalt uttal genomsyrar standardsvenskan. Yle måste representera verkligheten. Just nu anser jag att Yle gör detta mer och mer. Förut tvingades radioredaktörer jobba bort alla nyanser som kunde tyda på att personen har en dialekt som modersmål. Som tur börjar vi gå ifrån den tanken mer och mer.

Källor

Stenberg-Sirén, Jenny. 2016. ”Jag älskar när jag hör regionala toner av närpeser, ekenäsbor och kalliohipsters.” Journalisters syn på regionala drag i finlandssvenskt radio- och tv-språk. I Folkmålsstudier 54.

Sveriges Radios public service-handbok. 2014.

Så talar och skriver vi på Svenska Yle. 2014. Rundradions svenska språknämnd. Yle.