Åren 2011–2012 ordnade Utbildnings- och utvecklingscentret Palmenia vid Helsingfors universitet i samarbete med Statsrådets svenska språknämnd en utbildning för nya författningsöversättare. Bland orsakerna till satsningen fanns att  mängden lagtext som ska översättas ökat markant under senare år, medan antalet översättare förblivit relativt konstant. Dessutom kommer det inom de närmaste åren att finnas ett ökat behov av nya författningsöversättare, som en följd av att flera av landets nuvarande författningsöversättare kommer att nå pensionsåldern inom de närmaste 5–10 åren. Intresset för utbildningen var stort. Bland dem som sökte till utbildningen antogs femton personer.

Jag har tidigare undersökt hur redan etablerade författningsöversättare upplever de utmaningar och krav som översättning av lagar och andra författningar ställer. För att få veta mera om hur översättare precis på väg in i branschen upplever översättning av författningstext bad jag dem som deltagit i utbildningen att besvara en enkät. 14 personer besvarade enkäten i samband med utbildningens slutseminarium i maj 2012.

I enkäten ingick 13 frågor, varav 10 var öppna frågor. Bland bakgrundsfrågorna efterfrågades informanternas tidigare erfarenhet av översättning och om de tidigare hade arbetat med juridiskt språk. De flesta var redan verksamma översättare. Däremot hade endast ett fåtal tidigare erfarenhet av juridisk översättning eller tolkning. Endast en person hade juridisk examen.

I enkäten fick informanterna svara på vad de ansåg vara särskilt viktigt vid författningsöversättning, vad de upplevde vara mest utmanande vid översättning av författningstext och vad de upplevde som mest givande vid översättning av författningstext. I fyra av frågorna togs mottagare och kraven på klarspråk i juridisk text upp. I fråga om mottagare fick informanterna redogöra för vem de ansåg vara mottagaren av författningstext och hur mottagaren ska beaktas vid översättningen. I fråga om klarspråk ställdes en fråga om hur informanterna ser på att juridikens krav på språket och kraven på klarspråk inte alltid stämmer överens, och hur de hanterar sådana situationer.

De utmaningar informanterna nämner då det gäller översättning av juridisk text i allmänhet och författningstext i synnerhet kan delas in i exakthet, mottagare och begriplighet, intertextualitet, att hitta rätt och välja rätt bland de juridiska källorna och den finska källtexten.

Juridisk exakthet och exakthet med källtexten

Bland det som framhålls som speciellt viktigt vid översättningen, men som också upplevs utmanande är det krav på exakthet som översättning av författningstext ställer. Exaktheten hänger ihop med både en juridisk exakthet, det vill säga att texten i juridiskt avseende uttrycker sig så exakt som det förväntas av den, och med en exakthet i förhållande till den finska källtexten.

Exempel

Att sakinnehållet ska vara exakt rätt.
Att kunna överföra innehållet i den finska texten så att betydelsen inte ändras i den svenska texten.

Båda typerna av exakthet kan kopplas till att den svenska versionen av lagtexten juridiskt sett är fullständigt likställd den finska lagtexten. Enligt 79 § 4 mom. i Finlands grundlag stiftas och publiceras Finlands lagar på finska och svenska.

I det praktiska översättningsarbetet har exakthet även att göra med förväntningar på att den svenska lagöversättningen följer den finska lagtextens struktur och meningsbyggnad. Åtminstone delvis kan det förklaras med den s.k. punktregeln. Punktregeln innebär att det som i källtexten sägs inom en med punkt avgränsad mening även ska motsvaras av en mening i översättningen. Den orsak som brukar ges till punktregelns existens är att vid hänvisning till en mening i en lagtext ska meningen vara den motsvarande i samtliga språkversioner (exempelvis hänvisningen andra meningen i femte paragrafen, första momentet i lagen om bostadsstöd). Det som inte tillräckligt tas i beaktande vid punktregeln är att olika språk byggs upp och konstrueras på olika sätt; finska och svenska är olika språksystem. Finskan som ett syntetiskt språk har möjlighet att med ett fåtal tecken t.ex. genom satsmotsvarigheter uttrycka sådant som svenskan som ett analytiskt språk uttrycker med längre formuleringar (tultuani = efter att jag hade kommit). Då det är fråga om långa och komplicerade satsstrukturer och etablerade uttryckssätt ser vi också skillnader mellan språken vad gäller bl.a. bestämningar, tempussystem och användningen av aktiv och passiv.

Problemet med punktregeln är att den bidrar till att vi i den svenska lagtexten får meningar som blir väldigt komplicerade till sin struktur. Dels på grund av skillnaderna mellan finska och svenska, men dels även på grund av lagtexters särdrag med långa meningar. Ofta finner vi flera villkorssatser efter varandra i samma mening som inte bara skapar långa meningar, utan även leder till långa avstånd mellan delar som hör ihop (jämför även med Eva Oravas studie i Språkbruk 2/2011(avautuu uuteen ikkunaan)).

Exempel

Fi: Jos tämän lain mukaisella osa-aikaeläkkeellä olevan työntekijän osa-aikatyötä koskeva työsopimus sanotaan irti eikä hän ole velvollinen tekemään työtä irtisanomisaikana tai hänen työaikansa muuten vähenee irtisanomisaikana siten, ettei 1 momentin 3 kohdassa tarkoitettu työaikaedellytys enää täyty, hänen katsotaan työajan vähentymisestä alkaen kuuden viikon ajan, ei kuitenkaan enää irtisanomisajan jälkeen, täyttävän osa-aikaeläkkeen saamisen edellytykset. (22.12.2011/1450)

Sv: Om det arbetsavtal som gäller deltidsarbete för en arbetstagare som har deltidspension enligt denna lag sägs upp och arbetstagaren inte är skyldig att utföra arbete under uppsägningstiden eller hans eller hennes arbetstid annars minskar under uppsägningstiden så att arbetstidsvillkoret enligt 1 mom. 3 punkten inte längre uppfylls, anses arbetstagaren under sex veckor från det att arbetstiden minskade, dock inte längre efter uppsägningstiden, uppfylla villkoren för erhållande av deltidspension. (22.12.2011/1450)

Även om punktregeln åtminstone i teorin inte borde vara ett absolut villkor längre i Finland, så lever den i praktiken kvar.

Begriplighet och mottagaranpassning

Lagar och författningar skrivs inte längre (eller ska inte längre skrivas) så att endast en jurist ska kunna ta till sig innehållet. Enligt handboken Svenskt lagspråk i Finland(avautuu uuteen ikkunaan, siirryt toiseen palveluun) ska författningar skrivas och översättas så att den lagen vänder sig till ska förstå innehållet. Den en lag vänder sig till omfattar vid sidan av juristen även tjänstemannen utan juridisk utbildning och lekmannen.

Begripligheten värderas högt av informanterna. Flera placerar begriplighet jämsides med exakthet som det viktigaste vid författningsöversättning. Samtidigt nämns begripligheten även som något av det mest utmanande. En viss frustration blir också synlig vad gäller de finska källtexterna, som inte upplevs vara mottagaranpassade i brett avseende.

Exempel [Vad är mest utmanande vid lagöversättning?]

Finskans tendens att uttrycka sig i passiv och många finska skribenters tendens att skriva för myndigheter, inte för vanliga finländare.

Då det traditionella juridiska fackspråket möter kraven på begriplighet och mottagaranpassning får översättaren arbeta med något som snarast kan benämnas konflikthantering mellan rådande juridiska textnormer respektive allmänspråkliga textnormer. Det har till och med förts fram att juridisk översättning innebär en ständig riskanalys. Ur ett juridiskt perspektiv är det tryggare att följa den etablerade juridiska stilen än att ge utrymme för stilistiska bearbetningar som ökar begripligheten för icke-jurister. Forskaren Roberto Mayoral har fört fram att riskerna mellan olika val vid juridisk översättning är så uppenbara att översättaren genomgående, medvetet eller omedvetet, beaktar riskerna mellan olika val.

Flera informanter tar upp att både exakthet och begriplighet är viktiga vid författningsöversättning. En del informanter problematiserar också hur begriplighet går ihop med kravet på exakthet, eller pekar på varför det är svårt att skriva begripligt då den finska källtexten har väldigt långa meningar.

Exempel

Exakthet är nummer ett! Efter det kommer utmaningen med att texten även ska förstås.
Viktigt att uppnå exakthet, men ändå kunna producera en flytande, modern text.
Översättningarna blir inte alltid så användarvänliga.
De ofta långa meningarna på finska. Det är så svårt att förstå vad som avses. Hur ska den ”vanliga människan” kunna förstå en sådan finska?

Begriplighet och mottagaranpassning upplevs ändå av flera informanter som speciellt viktigt.

Exempel

Man ska skriva begripligt så att andra än juristen har en chans att förstå vad som avses.
Klarspråk!

Intertextualitet – texter i samspel

Texter lever alltid i dialog med andra texter. Varje text återskapar, omformar, kopierar ur eller replikerar på andra texter. Det är det som avses med den språkvetenskapliga termen intertextualitet. Intertextualiteten  blir väldigt tydlig i lagtext som inte bara i stor utsträckning innehåller hänvisningar till andra lagtexter och juridiska dokument, utan även genom att  delar av äldre lagtext lever vidare i nyare lagtext. Äldre och nyare lagtext möts även i s.k. ändringslagar. Ändringslagar är lagar i vilka till exempel ett moment eller en paragraf fogas till en redan existerande lag, eller någonting ändras i gällande lag genom ny lagstiftning. Den existerande lagen kan vara av ett betydligt äldre datum än den nya lagtext som ska föras in i lagtexten.

I Finland är här principen den att den omkringliggande (äldre) texten inte bearbetas eller moderniseras i ändringslagen. Här har vi en skillnad i praxis mellan Finland och Sverige; i Sverige moderniseras om nödvändigt den omkringliggande texten i ändringslagar så att hela lagtexten följer ett modernt språkbruk. Ett exempel på vilka språkliga följder den finska praxisen kan ha är att det i lagen om pension och anpassningsbidrag för riksdagsledamöter (329/1967) i den andra paragrafen omväxlande talas om riksdagsman och riksdagsledamot, respektive han och han eller hon på grund av att delar ändrats och fogats till under olika tidsperioder, då olika skrivprinciper följts.

Exempel
Lag om pension och anpassningsbidrag för riksdagsledamöter (329/1967)

2 §
En förutsättning för ålderspension är att en riksdagsman har uppnått 65 års ålder och att hans riksdagsmannauppdrag har upphört. (30.12.1993/1531.

Om riksdagsledamoten inte har uppnått pensionsålder när uppdraget som ledamot upphör, har han eller hon rätt till anpassningsbidrag enligt följande:

Den intertextualitet som informanterna tangerar i sina svar om vad som är utmanande vid lagöversättning gäller framför allt intertextualitet mellan lagtexter inom finländsk lagstiftning, förhållandet till svensk lagstiftning och EU-lagstiftning.

Exempel

Då den finska texten direkt lånar formuleringar från tidigare lagtexter.
Att hålla koll på samspelet mellan finsk, svensk och EU-lagstiftning.

Intertextualiteten mellan lagtexter kan till och med upplevas direkt frustrerande. En av informanterna besvarar frågan om vad som känns särskilt utmanande vid lagöversättning med ”Formbundenheten, att man är tvungen att beakta gamla skitöversättningar”.

Intertextualitet innebär också att texter lever vidare i andra typer av texter. Till exempel  lever lagtexter vidare i myndighetsbroschyrer. Den här formen av intertextualitet påtalas indirekt av informanterna då lagtextens mottagare nämns, däremot nämner ingen av informanterna denna form av intertextualitet explicit.

Att hitta rätt bland juridiska källor och termer

De juridiska källorna som står till buds vid författningsöversättning är många, den juridiska normhierarkin komplicerad och lagtexternas intertextualitet med andra juridiska texter är sammantaget sådant som känns utmanande med översättningen. Man är rädd att förbise något, att välja fel.

Exempel

Att alla aspekter beaktas, väldigt lätt att man missar något, eller inte inser att något har ändrats, man använder fel källa.

Den finska källtexten

Den finska källtexten nämns av de flesta informanter som en utmaning vid översättningen. Dels upplevs de strukturella och grammatiska skillnaderna mellan finska och svenska som besvärliga. Här nämns bland annat komplicerade strukturer i den juridiska finskan, långa meningar och finskans frekventa användning av passiv. Dels finns en rädsla för att misstolka den finska källtexten, att inte förstå den juridiska finskan tillräckligt väl:

Exempel

Att kunna tolka och förstå den finska texten tillräckligt bra, känna sig trygg i betydelseöverföringen.

De flesta kommentarer som gäller den finska källtexten har ändå att göra med att källtexten upplevs som dålig på ett eller annat sätt, bland annat framhålls att det finska klarspråksarbetet inte kommit lika långt som det svenska.

Exempel

Att man på finskt håll inte arbetat tillräckligt med klarspråk. Mycket kunde sägas enkelt på svenska men den finska förlagan tillåter inte det.
De finska texterna är ofta dåliga, de är inte skrivna av jurister och språket är krångligt.
I fråga om svenskt lagspråk i Finland går det framåt, men finskan utgör en tvångströja som det är svårt att komma ifrån.

Även om den finska språkvården inledde sitt klarspråksarbete senare än den svenska språkvården, bör det ändå påpekas att även den finska språkvården arbetar för ett klarare och mer begripligt finskt myndighetsspråk och lagspråk. Men det tar tid innan språkvårdens insatser blir synliga i en genre som författningstext, både på finskt och svenskt håll.

Det är bara så roligt att översätta…

Kraven och utmaningarna är som vi sett många vid författningsöversättning. Men just det kan också upplevas som det mest belönande och givande. Jag låter några av informanterna avsluta:

Det mest givande med lagöversättning är att reda ut komplicerade sammanhang och (försöka) uttrycka dem så enkelt och klart som möjligt.
Problemlösning, att få till en fungerande text.
Det är en” public service” uppgift man fyller.
Jag tycker om exaktheten, och det är bara så roligt att översätta! 🙂