Då jag för några dagar sedan kom hem till min lägenhet på Nørrebro, där jag hyr ett rum hos ett finsk-danskt par, möttes jag i trappan av en av mina grannar som erbjöd mig några bitar morotskaka som blivit över från kvinnans barns ”navngivningsfest”, som det heter på danska. Jag som hade sett fram emot en kopp te i höstmörkret, blev glad över att få en bit kaka som tilltugg. Jag tackade ja och följde kvinnan upp till hennes lägenhet.
Jag frågade artigt vad barnet hade fått för namn och det visade sig att flickan hade fått namnet Sara, precis som jag. Jag blev till mig och kommenterade sammanträffandet och kvinnan förklarade att hon hade velat ha ett internationellt namn.
Jag tyckte om perspektivet, som själv fått motiveringen att Sara är ett ”vanligt” namn av min mamma. Jag ser mig gärna som internationell, men hur internationellt det bibliska namnet än må vara kan både stavning och uttal variera. Man avslöjar sig ganska fort som en ”utlänning” i fall man inte kan uttala det fonetiskt korrekt, beroende på vilken språkgrupp man befinner sig i. Genom att uttala sitt namn på ett ”bekant” eller ”accepterat” sätt, kan man ganska fort i ett samtal signalera tillhörighet.
Då jag presenterar mig själv i Danmark säger jag [sa:], med tungan långt nere i munnen och med stumma r. Bland svenskspråkiga heter jag naturligtvis [sa:ra] med långt a i första stavelsen och vid behov, ofta beroende på humör, kan jag lägga om till ett kortstavigt finskt [sara] långt framme i munnen. Den engelska versionen med ä-liknande a-ljud och engelskt r kommer automatiskt och den franska med skorrande r och betoning på sista stavelsen kan vara kul att ta till, om man t.ex. träffar någon söt fransos. Det känns som en avgörande upptäckt.
Möjligheternas fonetik
”Er du dansker?” har folk många gånger frågat mig här i Köpenhamn, ofta efter att jag smidigt uttalat mitt namn på danskt vis. I det tal som följer gör det inte så mycket i fall det blir lite fel – även om min danska börjat flyta på rätt bra nuförtiden. Jag har med ett litet ord, mitt namn, ändå lyckats etablera någon form av tillhörighet. Att efterapa de samma fonetiska ”missarna” i uttalen av t.ex. finska namn, förstärker ytterligare känslan av tillhörighet. Jag har t.ex. kommit på mig själv att uttala min chefs namn Esa på danskt vis med spetsigt e och den ä-liknande varianten för a:et, bara för att göra det enklare för danskar att ta namnet till sig och på något plan även för att signalera att jag är en av dem.
Om det beror på att jag i det här fallet har ett ”internationellt” namn – ett namn som lätt kan omformas utgående från olika språks fonetiska byggstenar – kan jag inte svara på. Kanske jag oavsett namn, kunde glida över kultur- och språkgränserna och imitera hur andra talar, viftar med händerna, skämtar och använder sina språkliga resurser. Kanske har mitt namn gjort det lätt för mig eller så har jag någonstans på vägen förstått hur jag ska använda det till min fördel?
För några år sedan retade jag mig på att jag i många finskspråkigas ögon och talapparat hette [sara] med korta a:n och inte [sa:ra] med långt a. Då tog jag till en annan tillhörighet, den svenskspråkiga, och kände mig tvungen att förklara att på svenska har man inte finskans kvantitet. En kort konsonant kan inte ha en kort vokal framför sig. Nej, det gick sällan hem. Jag hette [sara] med korta a:n. Efter att själv ha börjat leka med fonem och betoning samt utnyttja de möjligheter mitt namn faktiskt har, fonetiskt, kan jag bland finskspråkiga både reagera på och presenterar mig som [sara] med kort a i första stavelsen. ”Korrektheten” får ibland ge vika för känslan av att vara en i mängden.
Mångfaldens tillhörighet
Relationen till sitt namn kan dock variera mycket. Det kan för vissa personer vara avgörande hur deras namn stavas och uttalas, speciellt här i västvärlden. Har man en avvikande stavning, blir det också viktigt att framhäva det. I vissa kulturer är namnet av sekundär betydelse. En god vän till mig praktiserade några månader i nordafrika, där hon hade olika namn olika dagar. Det var inte så noga vilket namn man kallade varandra, så länge budskapet gick fram och man förstod att man blev tilltalad.
På frågan om jag är dansk känner jag mig däremot tvungen, tråkigt nog, att förr eller senare bryta min egen förtrollning med ett ”Nej, jeg kommer fra Finland”. Efter den kommentaren dröjer det heller inte länge förrän jag inte kan låta bli att lägga till ett ”men, jag har svensk som morsmål”, bara för att förtydliga. Ett förtydligande är det däremot inte frågan om för danskarna. Förvirringen blir bara större. ”Nå, så du er svensker?”.
Jag är både svensk och finsk, nordbo och europé, västerlänning och världsmedborgare. Ofta känner jag mig mer nordisk än finländsk, mer sydeuropeisk än nordisk, mer angloamerikansk än europeisk. Mitt österbottniskt dialektala ursprung ger mig t.ex. fler beröringspunkter med dialekter i Norge och isländska ljudkombinationer än med något finskt. Mitt högljudda, pratglada jag har fler likheter med ett sydligt temperament än med ett nordiskt restriktivt. Kulturella referenser till angloamerikansk kultur, ger mig ofrivilligt en viss syn på livet. Och mitt namn gör det faktiskt lättare för mig att ha alla de här identiteterna på en och samma gång. Kvinnan i min trappuppgång fick mig att inse att ett ”vanligt” namn som Sara faktiskt har sina fördelar. Det är inte bara vanligt. Det har långa anor och det är anpassningsbart.
Ett basplagg med accessoarer
Mitt annars så utbredda och vanliga namn, för med sig ypperliga möjligheter. Med små fonetiska justeringar kan jag vara en finlandssvensk landsbygdsbo, en finsk storstadstjej, en rödvit dansk eller en chic fransyska. Ett för mig intetsägande namn har fått nya dimensioner. Med det namnet kan jag i enlighet med dess betydelse, ha makten över det som många gånger utgör enskilda språks begränsningar.
Jag identifierar mig mycket med en kameleont. En kameleont som mer eller mindre frivilligt anpassar sig till sin miljö. Som härmar rytm, melodi, miner, ansiktsuttryck och handrörelser. Som fångar upp en jargong och prövar om den sitter bra och faller snyggt. Hellre uttalar jag de ord och uttryck som jag kan på ett visst språk, än inga alls. Ett internationellt namn är, på gott och ont, en bra förklädnad som man lätt kan gömma sig bakom. Utan att väcka så stor förvirring, kan man smidigt uppgå i många olika typer av grupper och sammanhang. Referenser och kopplingar till namnet finns redan i den andra kulturen, i det andra språket. Det gäller dock att lyckas appellera till dem. Det görs ofta med språkliga medel.
En Sara kan med små fonetiska justeringar vara en finlandssvensk lansbygdsbo, en finsk storstadstjej, en rödvit dansk eller en chic fransyska.
Namnet Sara är ett bibliskt namn av hebreiskt ursprung med betydelsen ’furstinna’. Namnet förekom under medeltiden, men blev populärt först efter reformationen. Enligt Befolkningsregistret finns det för närvarande drygt 13 600 Sara eller Sarah i Finland. Mest frekvent har namnet varit på 1980- och 1990-talet. På 2010-talet har hittills 1 214 flickor döpts till Sara(h). (Källor: Eva Bryllas bok Förnamn i Sverige och Befolkningsregistercentralen.)