FRÅGA: Vad är det egentligen för skillnad på en terrass och en uteservering?

SVAR: I svenskan har terrass två betydelser (enligt Nationalencyklopedins ordbok, NEO). Dels kan den vara en ”plan avsats som anlagts i ursprungligen sluttande eller ojämn terräng” (här med betydelsenyansen ”spec. om sådan avsats som utgör övergång mellan byggnad och omgivande natur”), dels ett ”plant tak med skyddsräcke, som används på samma sätt som balkong eller altan”.

Ofta ligger ju en uteservering på ett slags tillfällig träkonstruktion mellan gatan och restaurangen och i sådana fall är det faktiskt frågan om en urban terrass, som stämmer överens med betydelsenyansen i ordboksdefinitionen.

I Finland har man gått så långt att vilken ute-servering som helst kallas en terrass, men i allmänspråket talar man i regel om just precis en uteservering när det gäller sådana serveringar som dyker upp utanför många restauranger så fort solen tittar fram på vårvintern. Att serveringen förstås kan vara belägen på till exempel en restaurangs takterass spelar en mindre roll, även om man då naturligtvis kan fråga sin kompis om han har lust att ”gå ut på terrassen och ta sig en pilsner”.

Finns serveringen ute på trottoaren kan man vidare tala om en trottoarservering och ligger den ute i en lummig trädgård är det fråga om en trädgårdsservering.

Ord med efterleden -servering har för övrigt inte bara till uppgift att ange plats. Är förleden någonting som man kan förtära kan ordet både tolkas som det ställe där någonting serveras (”I huset finns pubar och en kaffeservering”) och som en substantivering av  själva akten, det att någon serverar någonting (”Lotterier och kaffeservering står scoutkåren för”). Förutom kaffeservering är bland annat matservering, ölservering, alkoholservering och lunchservering tänk-bara serveringar med dubbel betydelse.

Men det här gäller alltså bara saker som man kan äta eller dricka. Möjligheten att dubbeltolka finns knappast i ord som turistservering eller pensionärsservering (där förleden snarast anger vem serveringen är avsedd för).

Eftersom vi är inne på terminologi av det här slaget kan det vara värt att ta upp orden ölglas, stop, stånka och sejdel, som är intressanta ur ett kuriöst, semantiskt perspektiv.

Ölglaset är den allmänna benämningen på det dryckeskärl en öldrickare dricker öl ur. Detkan se ut lite hur som helst till formen, men huvudsakligen är ölglaset gjort av glas (eller ibland av plast).

Ordboksdefinitionen för stop gör gällande att det är frågan om en ”typ av mycket stort dryckeskärl (mest histor.)” (NEO). Stopet kan vara gjort av trä, keramik, metall eller glas och det har ofta formen av en cylindrisk bägare eller kanna med handtag och lock. Att stopet betecknas som ”mycket stort” betyder att det rymmer ungefär 1,3 liter –  ett stop är nämligen också benämningen på ett äldre rymdmått på 1,308 liter. Själva ordet  stop kommer från lågtyskan och finns belagt redan i fornsvenskan.

För övrigt kan det vara värt att lägga på minnet att det självfallet är tänkbart att dricka ett stop öl, men då lägger man tonvikten på innehållet och inte på kärlet, som mycket väl kan vara ett vanligt ölglas. I Sverige beställer man sällan ett stop öl på krogen, utan man talar om en ”stor stark” (eller en ”stor mellanöl”).

Också stånkorna är gjorda av trä eller metall och de är ofta försedda med handtag och lock precis som stopen. Den största skillnaden är att stånkan vanligen smalnar av upptill. Ordet stånka anses vara diminutiv av fornsvenskans standa, som betyder ungefär ”liten tunna”.

Och så har vi slutligen sejdeln, som är en bastant ölmugg i keramik eller glas försedd med hänkel, alltså handtag med två ändar fästa i muggen. Därtill har en sejdel ibland ett fällbart lock. Det första belägget på sejdel i svenskan är från år 1886. Ordet kommer från tyskans ’Seidel’ med samma betydelse och har sitt ursprung i latinets ’situla’ (’kruka,urna; ämbar’).