Årets språkpristagare har en mångsidig verksamet bakom sig som regissör, skådespelare och uppläsare i radio och television, inom film och teater. Hans röst hörs också i många andra offentliga sammanhang, till exempel i reklam och information. Han har en sällsynt angenäm röst och han vårdar sitt språk utan att vara småskuren eller snobb och utan att låta onaturlig. Hans konstnärliga men samtidigt okonstlade användning av språket och rösten kunde upplevas till exempel av dem som förra sommaren hörde honom recitera Vårt land i denna sal …”

Ungefär så här mycket hann Hugo Bergroth-sällskapets ordförande Sten Palmgren läsa upp av prismotiveringen innan Svenska teaterns chef Lars Svedberg förstod att det var han som be­skrevs. Priset kom som en total överraskning för Svedberg. Lite förvånad hade han visserligen varit över att Sten Palmgren hade ringt till honom hela två gånger för att försäkra sig om att Svedberg verkligen skulle delta i hela språkvårdsdagen, men ändå hade han inte anat någonting.

Rötter i Österbotten

Denna sommar har Lars Svedberg varit aktuell som regissör med pjäsen En folkets man i Nykarle­by. Texten är skriven av Lars Huldén och Anci Holm. Pjäsen handlar om skolmannen Anders Svedberg, farfarsfar till Lars Svedberg. Eftersom pjäsen går på dialekt, och Lars Svedbergs svenska är så riksspråklig, kan man ju undra om dialekten gav honom problem i regissörsstolen. Men det gjorde den inte, för även om Lars Svedberg är uppvuxen i Helsingfors var hans far, farfar och farfarsfar från Munsala, och i Munsala har Lars tillbringat sina fem första somrar. Därför förstår han dialekten utan problem, även om han inte talar den själv.

Uppsättningen gjorde anspråk på att vara språkligt korrekt, vilket innebar att en skådespelare vars rollperson var från Munsala skulle tala Munsala­dialekt, även om skådespelaren själv var från Vörå. På den punkten fuskades det inte. Men det var inte min förtjänst, säger Lars, så mycket vet jag inte om dialekterna. Det var skådespelarna själva och de andra medverkande som stod för den biten.

Identiteten sitter förresten inte bara i språket. Även om Lars Svedberg i många sammanhang känner sig – och låter – urhelsingforsisk så har han ändå också en österbottnisk identitet: På en hylla i Lars arbetsrum på Svenska teatern finns en liten träskylt där det står: ”Ja e från Monsäl å ja e grömt bigåva.”

Teaterspråket är ett konstnärligt koncentrat

Språket har stor betydelse på teaterscenen. När man står på Svenska teaterns scen ska man vårda sig om att ens språk är ett konstnärligt koncentrat av det språk som talas också utanför Skillnaden, säger teaterchefen. Vad menar han med det? Han menar bland annat att man på scenen inte får tala precis som hemma i köket, vilket dock inte betyder att man ska låta onaturlig. Det innebär att man måste behandla sin röst och sitt språk på ett annat sätt på scenen än vad man gör privat. Scenspråket måste vara mer stringent, mer exakt. Svedberg ger ett tips till regissörer om hur man får en dialog mellan två personer att nå ut till publiken men ändå kännas naturlig: ställ skådespelarna långt ifrån varandra. Om de då talar på ett trovärdigt sätt, så att man inser att de hör och förstår varandra, talar de automatiskt så att också publiken får känna sig delaktig av dialogen.

Ett problem bland många skådespelare i dag är att de eftersträvar en så stor naturlighet att det som kanske kan fungera på en filmduk eller i tv inte når fram till publiken om det sägs på en teaterscen. Och då är det inte bara fråga om artikulation och röststyrka utan också tolkning. Svedberg skulle gärna se att Teaterhögskolan skulle satsa lite mer på versdramer. De är svåra för dagens skådespelare, och drillar skådespelarens språkliga färdigheter. Att spela ett Shakespearedrama på vers kräver mer av skådespelaren än bara naturlighet – vilket ändå inte betyder att man ska skandera vers, understryker Svedberg. Det kräver exakthet och rytm. Och det kräver framför allt att man förstår vad man talar om, för annars vet man inte var man ska placera pauserna. En tanke ska alltid vara hel, säger Svedberg, och felplacerade pauser kan bryta tanken både hos skådespelaren och hos publiken. I versdramer finns det en orsak till att texten är formulerad just som den är, och till att författaren har valt just de orden. Är texten bra skriven finns där inga störande element, ingenting luddigt. Både orden och formuleringen måste ges sin plats, de får inte offras på naturlighetens altare.

Svenska teatern svensk även i fortsättningen

Det talas om att den svenskspråkiga teaterpubliken i Helsingfors är liten. Finlandssvensk teater lönar sig inte ekonomiskt, sägs det. Lilla teatern har börjat spela på både svenska och finska. Kommer Svenska teatern att följa det exemplet? Det kommer inte på fråga, säger teaterchefen med eftertryck. Svenska teatern kan, får och bör inte spela på annat än svenska. Svenska teatern är en finlandssvensk institution vars existensberättigande i hög grad hänger på språket. Det finns så många andra teatrar i Helsingfors att Svenska teatern inte klarar sig i konkurrensen på finska. Svenska teaterns svenskhet har helt enkelt ett egenvärde både ekonomiskt och kulturellt. Svenska teatern har ju dessutom lyckats locka till sig publik över språk­gränsen, och Svedberg tippar på att ca 80 procent av publiken som såg Sagan om ringen var finskspråkig. Har man en tillräckligt bra repertoar kommer nog publiken oberoende av språket.

Vackert språk

Lugn och ro står som Lars Svedbergs särintresse i Vem och Vad. Lugn och ro behövs också för att man ska kunna använda sin röst på det vackra sätt som Svedberg gör. Och för att hinna och orka formulera sig väl. När vi diskuterar röster säger Svedberg att radioröster och skådespelarröster ibland kan vara så välmodulerade att ”rösten skymmer tanken”. Men Svedbergs vackra röst konkurrerar inte med budskapet; den är helt enkelt naturligt mörk, mjuk och varm – ett gott föredöme väl värt ett språkvårdspris.