Det första av dialektspaltens underliga ord är den här gången verbet osåras. Det är en medicinhistoriker som förundrar sig över ordet, som han har påträffat i en berättelse om folkmedicinska företeelser i Esse i norra Österbotten.
Som nordösterbottning är jag förtrogen med ordet sedan tidig barndom, och det är också välbelagt i ordregistret för Ordbok över Finlands svenska folkmål. Flertalet belägg kommer just från socknarna norr om Vasa, och dessutom finns det ströbelägg från Sydösterbotten och från Tenala, Snappertuna, Sjundeå och Pyttis. Utbredningsbilden tyder på att ordet tidigare har varit allmänt spritt i dialekterna. Frågeställaren säger att texten från Esse antyder att osåras närmast har betydelsen ’ilskas’. Iakttagelsen är helt riktig, men här gäller det förstås att veta att ilskas är en gammal och god (men numera mindre bruklig) finlandism (f.ö. mycket lämplig i det aktuella medicinhistoriska sammanhanget) med betydelsen ’vara sig, bli inflammerad’. Osåras och ilskas används alltså om inflammerade och svårläkta sår, kvisslor o.d.
Osåras återgår på ett substantiv osår som är sparsamt belagt redan i fornsvensk tid. Betydelsen tycks ha varit ’svårt sår’. På 1500-talet blir det bättre belagt, och vi finner det bl.a. i Laurentius Petris Postilla 1555, där han bl.a. talar om ett ”öpet flytande osåår”.
Prefixet o- har många användningar i svenskan, vilket Erland Rosell har visat i en doktorsavhandling från 1942. I denna intressanta genomgång av svenskans o-ordförråd hänförs prefixet i osår till gruppen ”a-normalt o-” bestående av ord som ”representera begrepp, som i sin abnormitet icke kunna inrymmas i de motsvarande positiva orden”. Till samma grupp hör enligt Rosell t.ex. oväder, ogärning och det numera obrukliga o-namn ’grövsta tänkbara invektiv’.
Svenskans o-prefix är som vi vet oftast negerande: oförnuft, otrohet, ovän m.fl. Flertalet o-ord av den här typen är adjektiv: ojämn, oläslig, orakad osv. Till gruppen hör också osårad som ju betyder ’icke sårad’ och alltså representerar en annan betydelse hos prefixet än den vi har i osår och osåras. Att ha ”osår” är alltså inte att sakna sår, utan att så att säga ha sår i högsta potens; precis som oväder inte är avsaknad av väder utan tvärtom anormalt väder, väder som är någonting mycket mer än vanligt ”väder”.
Os i finsk bastu
Också dagens två andra ord är hämtade ur en nordösterbottnisk dialekt, men spridningen är mer omfattande än så. (Det är ju bara undantagsvis som ett ord är unikt för en viss dialekt.)
Frågeställaren kallar sig ”dialektspråkig svensk-österbottning” från gamla Karleby, närmare bestämt från Såka i den kommun som fram till 1977 hette Karleby och numera tillsammans med f.d. Gamlakarleby stad bildar Karleby stad. I dag betecknar alltså Gamlakarleby det gamla Gamlakarleby, och Såka är, liksom det alltid har varit, en by i Karleby – inte ”utanför Karleby”, vilket man har kunnat läsa i dagstidningarna ett par gånger.
Men nu över till Såkabons frågor. Den första gäller ett uttryck som frågeställarens ”gamla farmor brukade använda när hon stekte strömming. Hon brukade slå upp köksfönstret på vid gavel och säga att vi ska väder na liiti så int e vaal så tikåt. Nu råkar jag veta att ordet tåke betyder ’dimma’ på norska. Är det så att ordet tikåt via fornnordiskan är besläktat med norska tåke? Stekos och dimma är ju besläktade fenomen.”
Stekos och dimma är förvisso besläktade företeelser, men de två orden är trots likheten i form och betydelse helt renons på släktskap sinsemellan. Tåke är av indoeuropeiskt ursprung, men ordets närmare etymologi är fortfarande höljd i dimma. Det efterfrågade adjektivet ”tikå” har finsk bakgrund.
Ordet återgår utan tvivel på fi. tiku ’os, röklukt’. Vår dialektordbok har bara två belägg, ett från Jeppo i norra svenska Österbotten (”os; bara om os i bastun”) och ett från Liljendal i Nyland (”os”). En finsk variant tikura förekommer också, och den har lånats in i den svenska dialekten i Tusby Klemetskog och i Mörskom. Här handlar det alltså om substantiv. I frasen om ”farmors” kök finner vi ett motsvarande adjektiv: uttalet ”tikå” i Karleby eller ”tiko” i Kronoby och Terjärv; fler belägg finns inte i dialektordbokens samlingar. Adjektivet är sekundärt; det är bildat till substantivet och saknar direkt förebild i finskan. Betydelsen beskrivs i uppteckningarna som ”fullt med stickande os och ånga i badstugan”. För egen del skulle jag lägga till lite stickande rök för att det skall vara riktigt ”tikåt”.
Norskans tåke är alltså ett helt obesläktat ord, men det har en del släktingar både i Karleby och på många andra håll. Mest bekant är töcken ’dimma’ med den dialektala motsvarigheten töckna (uttal ”tyknå”, ”tökno” o.d.) – våra dialekters vanligaste ord för ’dimma’.
Rosk i nordiska ögon
Frågeställarens andra ord är en gammal kär vän: substantivet rosk. Han skriver bl.a. så här: ”Jag har aldrig trott att detta vanliga vardagsord skulle vara ett lån från finskan. Men döm om min förvåning när jag märkte att rikssvenskar inte begrep vad rosk är för slag.”
Det här med ”lån från finskan” tål diskuteras. Eventuellt är finlandssvenskans rosk i någon mån ett s.k. pingponglån; ordet kan ha lånats fram och tillbaka mellan svenska och finska. Först har alltså finskan lånat det ur äldre svenska, och sedan har finlandssvenskan i sin tur lånat det ur finskan.
De äldsta beläggen för rosk i Söderwalls fornsvenska ordbok är från slutet av 1400-talet, SAOB har belägg fr.o.m. 1640. Ordet anges av SAOB användas ”numera bl. i Finl.”, och frasmaterialet i ordboken är huvudsakligen av finländskt ur-sprung. SAOB anför dock bl.a. språkprovet ”Mycket råsk på botnet [i kärlet med mandelolja]”, vilket trots ”rosket” och ”bottnet” härrör från Sverige, ur en handskrift från 1746, men det kan tänkas att en finlandssvensk har fört pennan inom Collegium medicum, den dåtida medicinalstyrelsen i Stockholm.
SAOB:s äldsta belägg (1640) är med säkerhet finländskt. Ordet förekommer i kontraktsprosten Boëtius Murenius intressanta visitationsprotokoll från 1600-talets Åland. I texten omtalas en avsigkommen kvinna, vars usla ägodelar betecknas som ”råsk”. Murenius klagar jämt och ständigt över förfall och oordning; det var av allt att döma mycket skräpigt också i de åländska kyrkorna, vilket ger honom orsak att använda ordet rosk redan 1637 (vilket SAOB inte har observerat): den 18 oktober hölls visitation i Geta och "blef befalt kyrckian vthan och innan hållas reenligare; the trij stygga steenaltare och annat rosk uthäffas". 1640 var läget oförändrat, men 1642 var äntligen "thet mykla rosket vtkastat effter befalningen".
Murenius använder också det synonyma roskeri, en avledning till rosk. Sålunda näpstes klockaren i Föglö 1640 för att han trots tillsägelse vid visitationen år 1637 inte hade avlägsnat ”thet mykla roskerij och orenligheet i kyrckian, sacristian och wåknhuuset”.
De här tidiga beläggen gör att man åtminstone inte för åländskans del gärna vill räkna med lån från finskan. Murenius kom från Västmanland, men förmodligen hade han tillägnat sig orden under sin långa vistelse i Finland, först några år i Åbo och från 1636 på Åland. I nutida dialekt tycks rosk ha betydligt starkare fotfäste på det finländska fastlandet än i åländskan, och här kan finskan ha spelat in, antingen som stöd eller som långivare. Men att utreda växelverkan svenska–finska måste nog betecknas som omöjligt.
Dagens rikssvenskar förstår inte ordet, men kanske texten ROSK som man ibland kan läsa på soptunnor här och var är fungerande åskådlighetsundervisning. I sitt brev ger frågeställaren ett annat exempel på användningen av ordet: Vägtrafikboken av år 1948 lär tala om hur bilisten skall bete sig ”vid en incident som rosk i ögat”. Det här är obegripligt i Sverige, men norrmännen förstår frasen, för de kan få rusk i øyet (bokmål) eller rusk i auget (nynorsk). Och den nynorske bilisten kan råka ut för rusk i forgassaren, vilket kan vara nog så ruskigt om han råkar befinna sig på en brant fjällväg.
Också färingarna har bevarat ordet; på Färöarna kan man få rusk í eygað. Att det ofta råder ruskveður på ögruppen ute i Atlanten torde vara allmänt bekant.
Vårt dialektala rosk har varit utgångspunkt för många nybildningar, t.ex. sammansättningarna roskväder, roskvatten ’slaskvatten’, roskgräs ’ogräs’, roskved ’avfallsved, skräpved’ och varför inte roskgräv ’slaskgrop’ eller numera också ’soptipp’; Jakobstads Tidning rapporterade för ett antal år sedan om en ”roskgrävsbrand”, när det brann på den kommunala soptippen. Numera är ”roskgräven” stängd, och stadens sophantering sköts av företaget EKOROSK. I dialekterna finns också ett adjektiv roskog ’skräpig’ och ett verb roska ’ostäda, skräpa ned’. Murenius roskeri lever kvar i nutida dialekt men tydligen inte längre på Åland utan bara inom ett österbottniskt område mellan Oravais och Närpes. Betydelsen är ’bråte, skräp; strunt’.
Unikt för frågeställarens nordösterbottniska är bruket av rosk som förstärkningsord, t.ex. rosk grann ’mycket vacker’. Rosk är som vi kan se ett användbart och produktivt ord, särskilt i Österbotten, vilket tyder på att det är gammalt i det lokala språkbruket och uppenbarligen av nordiskt ursprung.