I föregående artikeln såg vi hur det svenska ordförrådet har förnyats och berikats sedan 1800 dels genom inlåning av många tusen ord, dels genom inhemsk ordbildning, alltså sammansättning och avledning. Det handlade då främst om ord från de öppna ordklasserna, dvs. substantiv, adjektiv och verb. De slutna ordklasserna eller formorden, alltså adverb, prepositioner och konjunktioner, får däremot sällan tillskott i form av lånord, och inte heller sker det här särskilt mycket nybildning genom sammansättning och avledning. Likväl har det hänt ganska mycket inom det svenska formordssystemet under de senaste 200 åren.

En viktig källa till förnyelse av formordssystemet är det som ibland kallas grammatikalisering. Det innebär i typfallet att ett ord går över från någon av de öppna ordklasserna till någon av de slutna. En verbform kan t.ex. alltmer användas och till sist omtolkas som adverb eller preposition, och liknande processer kan adjektiv och – mer sällan – substantiv undergå. Intressant nog tycks det vara mycket ovanligare att ord från de slutna ordklasserna ”vandrar” över till de öppna. Ett exempel är dock användningen av prepositionen bakom som adjektiv, känd sedan 1950-talet.

Förstås, säkert, tydligen ...

Det kanske allra mest spektakulära exemplet på grammatikalisering under 1800- och 1900-talet är uppkomsten av ett nytt ”självklarhetsadverb”, förstås. Det har utvecklats ur passivformen av verbet förstå, närmast ur konstruktioner som det förstås (lätt) att ..., som var vanliga vid mitten av 1800-talet. Efterhand har man också kunnat säga t.ex. Han är, (det) förstås, rik, och någon gång före 1900 börjar man se stavningen ”förståss”. I det läget låg det nära till hands att tolka ordet som något annat än som en verbform; man kan säga att ett nytt adverb hade uppstått. Dock dröjer det ganska länge innan det tas in i ordböcker, men i nionde upplagan av Svenska Akademiens ordlista (1950) är det med. Först därefter får det sitt stora genombrott även i ”vårdat” skriftspråk, och numera är det ett av svenskans tusen vanligaste ord.

Andra exempel på adverb som har uppstått genom grammatikalisering under 1800- eller 1900-talet är fortfarande (från början presens particip av fortfara), faktiskt (som uttryck för förvåning m.m.) och tydligen (i betydelsen ’av allt att döma’). Även några prepositioner har uppstått på liknande sätt, bl.a. beträffande och givet. Ett substantiv som på senare tid har utvecklats till ett slags adverb eller preposition är typ.

Också andra betydelseförändringar har inträffat i formordssystemet, särskilt inom vissa grupper. Inte ovanlig är en sorts betydelseförsvagning, som bl.a. har drabbat gradadverben ganska och rätt vilka ännu i mitten av 1800-talet huvudsakligen användes i betydelsen ’mycket’. Även de flesta ”säkerhetsadverb” (säkert, säkerligen, otvivelaktigt m.fl.) har undergått betydelseförsvagning och används numera snarast med innebörden ’troligen, nästan säkert’, som i satsen Han kommer säkert i morgon. Märkligt nog har ett säkerhetsadverb som var föråldrat i mitten av 1800-talet, förvisso, fått ett starkt uppsving, kanske därför att det bättre än andra säkerhetsadverb har bevarat sin ursprungliga betydelse.

Rent frekvensmässigt har stora förändringar skett inom formordsgruppen. Ofta har det tidigare vanligaste ordet i en synonymgrupp ersatts av ett annat, och då nästan alltid vardagligare, ord. Därmed har ord som var vanliga i mitten av 1800-talet blivit föråldrade, medan liktydiga ord som då var ovanliga i skriftspråket har blivit vanliga. Välkända exempel är inte och bara, som har expanderat kraftigt på bekostnad av icke och ej resp. blott och endast. Andra exempel är eftersom, trots att, för och någonstans, som helt eller delvis har ersatt de tidigare dominerande emedan, ehuru, ty respektive någonstädes.

Vissa synonymgrupper har också fått betydande tillskott i form av flera nya medlemmar. Det gäller inte minst den tidigare nämnda gruppen av självklarhetsadverb, där inte bara förstås är nytt utan även givetvis (1861), självfallet (1923) och såklart (1940-talet). Andra viktiga nytillskott är gradadverbet relativt (1904), möjlighetsadverbet eventuellt (1892), trolighetsadverbet antagligen (1867) och tidsadverbet omedelbart (början av 1800-talet).

Ett av de sällsynta nya lånorden i formordssystemet är prepositionen via (1887). Ett betydelselån från engelskan (1950-talet) är definitivt i betydelsen ’absolut’. De nyss nämnda adverben relativt och eventuellt är däremot bildade i svenskan utifrån tidigare inlånade adjektiv.

Från göra till ta en promenad – om fraser och konstruktioner

Till ordens egenskaper hör även hur de konstrueras i satser.

Först kan vi nämna en förändring som omfattar en speciell grupp verb, nämligen verb som liksom ge och tillerkänna konstrueras med både direkt och indirekt objekt. Dessa verb kunde tidigare bara passiveras på ett sätt: man tillerkände henne segern kunde skrivas om till segern tillerkändes henne men inte till hon tillerkändes segern. Även den senare konstruktionen accepterades dock ett stycke in på 1900-talet. Troligen är det fråga om engelsk påverkan.

Vid en annan typ av fraser (s.k. kollokationer) handlar det ofta om att välja rätt verb – ibland kallat stödverb – till ett visst substantiv. Det heter begå självmord och ta en promenad, även om man numera allt oftare hör ta självmord och även om det förr hette göra en promenad. Hur vanligt är det med liknande förändringar i den här typen av fraser under vår period?

Det finns minst 50 stödverb som kan förekomma i konstruktioner av samma slag som begå självmord. Några av dessa är bedriva (bedriva studier), dra (dra – tidigare göra – en slutsats), fatta (fatta beslut), föra (föra ett samtal), ge (ge ett löfte), genomföra (genomföra ett anfall), göra (göra ett försök), hålla (hålla ett tal), idka (idka umgänge), ställa (ställa – tidigare framställa – en fråga), utföra (utföra arbete), utveckla (utveckla aktivitet), utöva (utöva en sport), vidta (vidta åtgärder). Många av dessa verb har fungerat som stödverb i flera hundra år på ungefär samma sätt som i dag, men några är nya, bl.a. genomföra och utveckla. Vissa av stödverben har ganska begränsad användning, t.ex. idka och begå, och löper kanske därför risk att uppfattas som ålderdomliga. Några har tidigare förekommit i konstruktionstyper där de nu är omöjliga. Så har t.ex. uttryck av typen hålla oväsen bytts ut mot föra oväsen, och det äldre uttrycket framställa en fråga har ersatts av det enklare ställa en fråga.

Det viktigaste av våra stödverb är antagligen göra (göra ett försök). Det är också det verb man gärna tar till om man är osäker på det ”bästa” verbet, och det kan leda till viss överanvändning. I äldre svenska texter möter man rätt märkliga göra-konstruktioner, t.ex. göra anbud, göra världskrig, göra en blinkning, göra en nick, göra en titt, göra ett steg och rubrikens göra en promenad. I många fall har dessa göra bytts ut mot ta (ta en titt, ta en promenad etc.), som troligen har ökat i betydelse som stödverb under 1900-talet – det felaktiga uttrycket ta självmord kan vara ett tecken på det.

I en annan typ av uttryck med stödverb uttrycker verbet att en handling inleds. Exempel är falla i sömn och råka i slagsmål. Andra sådana stödverb är fatta (fatta kärlek), (för)sjunka (försjunka i tankar), gå (gå till anfall), hamna (hamna i trångmål) och skrida (skrida till verket). Även här har vissa förändringar inträffat. Så tycks användbarheten av verben falla och (för)sjunka ha minskat. Uttryck som falla i förtjusning, falla i raseri och falla i sorg, som var fullt brukliga för 100 år sedan, är knappast längre acceptabla, och uttryck som sjunka i dvala och sjunka i hänryckning är i varje fall numera mycket ovanliga. Omvänt har verbet hamna gått kraftigt framåt som stödverb och blivit en stark konkurrent till råka. Verbet skrida, som nu känns allmänt ålderdomligt, var tidigare en stark konkurrent till gå (skrida till anfall, skrida till förhandlingar m.m.). Ännu hos Strindberg är skrida mycket vanligt som stödverb.

Häst och springare – om schack­­terminologins utveckling

Vi ska slutligen se på utvecklingen inom – delar av – ett par fackterminologier, nämligen schackterminologin och, passande nog, en del av grammatikterminologin. Vi börjar med schackterminologin, som har ett stort allmänintresse bl.a. därför att den har berikat allmänspråket med åtskilliga bildliga uttryck (hålla någon i schack, en rockad i regeringen, NN:s (t.ex. en politikers) nästa (schack)drag etc.).

Man kan säga att den grundläggande schackterminologin introduceras i svenskan i slutet av 1700-talet och att en tämligen fullständig och stabil terminologi är etablerad i början av 1900-talet. Därefter sker egentligen bara förhållandevis marginella kompletteringar. En självklar förutsättning för etableringen är en stadigt växande schacklitteratur. När man studerar den litteraturen kan man följa hur olika termer stabiliseras och ofta försvenskas mer och mer. I den första svenska schackboken, som kom ut 1773, finns termer för pjäser och bräde och de viktigaste manövrerna, men inte mycket mer, och termerna är ofta oanpassade direktlån från franskan (t.ex. attaque, roy ’kung’).

Efterhand utvecklas terminologin och blir mer och mer heltäckande, samtidigt som variationen (flera konkurrerande termer med samma innebörd) minskar. Man kan också se en tendens till professionalisering i den meningen att schacktermerna mer och mer ser ut som termer och inte som vilka allmänspråkliga ord som helst. Vi ska illust­rera dessa huvudtendenser med några konkreta exempel.

Termen schackbräde har i början konkurrens av bricka men blir ganska snart (ca 1840) ensam herre på täppan. Schackbrädets vita och svarta kvadrater kallas i början ofta rutor men så småningom överväger det mer termliknade fält (ca 1870). Efterhand finner man att det är praktiskt att dela in schackbrädet i två hälfter eller flyglar (1838), och man upptäcker att dess centrala fält är speciellt viktiga; de får då beteckningen centrum (ca 1900). Vi ser här flera exempel på att schackterminologin påverkats av militär terminologi och militärt tänkande. Allmänt sett avtar dock detta militära inflytande i viss mån; exempelvis kallas de starkaste pjäserna i början officerare och bönderna soldater men dessa beteckningar är sedan länge döda. 

Just pjäsbeteckningarna stabiliseras relativt tidigt, bl.a. genom att det föga termliknande häst ersätts med springare (ca 1860). Dam och drottning förekommer länge sida vid sida men till sist vinner det förra. Den centrala termen drag konkurrerar i början med det vardagliga flyttning men blir snart allenarådande (ca 1860). Den nu grundläggande tredelningen av ett partiförlopp i spelöppning, mittspel och slutspel är däremot inte etablerad förrän i slutet av 1800-talet. En speciell finess är att offra en pjäs, där just offra vinner över konkurrenterna uppoffra och offrera (1888). En viktig komponent i ett schackparti är hot, en term som är en förenkling av det mer ursprungliga hotande fara (ca 1900). Bildligt talat är det också viktigt att vinna tid, men i takt med den ökande professionaliseringen ersätts detta uttryck gärna med det mer fackspråksliknande uttrycket vinna (ett) tempo (ca 1900).

Efter mitten av 1800-talet kommer schacklig tävlingsverksamhet igång på allvar, och en speciell tävlingsterminologi etableras från slutet av 1800-talet och framåt. För att beteckna en enskild tävling där många spelare möter varandra väljs – liksom t.ex. i tennis – det färgstarka ordet turnering (1885), medan en enskild omgång i en sådan tävling på boxningsmanér kallas rond (ca 1900). Så småningom börjar man genomföra schack­olympiader (1924) och ännu senare nationella lagtävlingar som på fotbollsmanér kallas allsvenskan (ca 1950). Den bäste spelaren i ett lag sägs spela på första bordet, den näst bäste på andra bordet etc. Framstående schackutövare får liksom i sportens och kulturens värld titeln mästare (1839), de starkaste internationella utövarna däremot den lite märkliga titeln stormästare (1902). Här är det tydligen fråga ett lån från ordensväsendets terminologi, kanske dock via det allmänkulturella termförrådet (man talar i slutet av 1800-talet om stormästare i bl.a. violinspel).

Efterhand uppfattas schackspelet alltmer som en konstart, något som bl.a. kommer till uttryck i beteckningen komponist – en person som skapar eller komponerar ett schackproblem (1839) eller en studie (1902). Enligt en annan uppfattning är schackspelet snarast att jämföra med en vetenskap, och i det sammanhanget är den ytterst centrala termen teori naturlig (med sammansättningar som spelöppningsteori och slutspelsteori).

Sammantaget har det, från en blygsam början i slutet av 1700-talet, på ca 200 år utvecklats en imponerande svensk schackterminologi med åtskilliga särpräglade drag. Vi har sett att denna terminologi har påverkats av flera andra terminologier, främst kanske den militära terminologin men också av idrottslig och allmänkulturell terminologi. Det sker också mycken intern ordbildning i schackspråket, inte minst genom sammansättning. Vi har också sett hur schackspelet tillhandahåller viktiga metaforer till allmänspråket.

Biord och attribut inom grammatiken

Vi avslutar med att se på en del av grammatikterminologin, i första hand på de termer som betecknar satsdelar, alltså subjekt, predikat etc. Flera av dessa termer existerade redan i början av 1800-talet, men de hade då ofta en något annan innebörd än nu.

Termen subjekt definieras i början av 1800-talet ofta på ett tämligen informellt sätt, men har redan då i stort sett sin moderna innebörd. Däremot byggs terminologin kring grundtermen subjekt efterhand ut, bl.a. lanseras termen formellt subjekt i mitten av 1800-talet och termen egentligt subjekt i början av 1900-talet. Termen predikat har däremot genomgått en komplicerad process. I början betecknar den ofta det som nu kallas predikativ eller predikatsfyllnad. Redan 1815 introduceras dock den länge gängse skolgrammatiska innebörden, men denna börjar i sin tur ifrågasättas mot slutet av 1900-talet. I Svenska Akademiens grammatik används predikat över huvud taget inte som syntaktisk term.

Termen predikativ introduceras, i stort sett med modern innebörd, i början av 1800-talet, och några årtionden senare den i stort sett liktydiga termen predikatsfyllnad. Fram till 1970-talet används mest den senare termen, men numera är det termen predikativ som är dominerande i varje fall i mer avancerade grammatikframställningar.

Termen objekt etablerades inte förrän i mitten av 1800-talet, men då i stort sett med den moderna betydelsen. En stor del av diskussionen kring objektskategorin kom snart att handla om lämpligheten av termerna ackusativobjekt och dativobjekt resp. direkt och indirekt objekt. Det förra termparet rekommenderades av Kungl. Maj:t (!) i slutet av 1800-talet och blev därför dominerande för lång tid framåt både i skolsammanhang och i mer avancerade framställningar. Först på 1960-talet får det allvarlig konkurrens av termparet direkt/indirekt objekt, som numera allmänt anses vara bäst.

Termen attribut är också tämligen ny, troligen myntad 1840. Innan dess användes mer informella termer som biord och tilläggningsord. Den nya termen etablerades snabbt och ganska snart uppträdde termer för underordnade begrepp som adjektivattribut, genitivattribut etc. En term för en speciell typ av attribut, apposition, introducerades 1869.

Termen adverbial, slutligen, introducerades 1843 (tidigare biord o.d.) men fick en fullt modern definition först 1882. Beteckningar för olika undergrupper kom efterhand; bl.a. myntades termen satsadverbial av Beckman 1904. Termen agent är troligen en svensk uppfinning (redan 1820); på senare tid har den allt oftare ersatts av den tydligare termen agentadverbial.

Både schack- och grammatikterminologin är intressanta exempel på terminologier som huvudsakligen har etablerats efter 1800. Ett gemensamt drag för båda terminologierna är tydligen ambitionen att byta ut termer som ser informella ut mot mer ”tekniska” termer (tid > tempo, biord > attribut, kanske också predikatsfyllnad > predikativ). En skillnad tycks däremot vara att den grammatiska terminologin i motsats till schackterminologin ständigt är föremål för omprövning, både på uttrycks- och innehållssidan. Också en sedan länge etablerad grammatisk term kan bytas ut mot en annan term, eller få en ny innebörd. Detta är troligen typiskt för vetenskapliga terminologier, i motsats till icke-vetenskapliga.

I början av den förra artikeln ställdes i rubrikform frågan Hälften är nytt – eller? Vi kunde konstatera att påståendet att halva det svenska ordförrådet har bytts ut sedan 1800 riskerar att ge en överdriven bild av de lexikala förändringarna. Å andra sidan har vi sett i den här artikeln att det svenska ordförrådet har förändrats på flera andra sätt än genom uppkomsten av nya ord. En speciell typ av ordförrådsförändringar innebär utvecklingen inom hundratals olika fackterminologier – vi har i korthet sett på två exempel. Sammantaget måste man konstatera att förändringarna i det svenska ordförrådet sedan 1800 är mycket stora. 

 

Sven-Göran Malmgrens båda artiklar bygger i första hand på följande ORDAT-rapporter:

Peter Andersson  2002. Det förstås! Utvecklingen av svenska självklarhetsadverb under 1800- och 1900-talet. (Rapporter från ORDAT 14.)

Maia Andréasson 2001. Från satsdel till satsled. En översikt av orden för satsens delar 1806–1999. (Rapporter från ORDAT 7.)

Sven Lange 2001. NEO:s bild av 1800-talets och 1900-talets svenska ordförråd. (Rapporter från ORDAT 5.)

Sven-Göran Malmgren  2001. Faktiskt, förstås och många andra. Om förändringar i det svenska formordssystemet under 1800- och 1900-talet. (Rapporter från ORDAT 10.)

Sven-Göran Malmgren  2002. Begå eller ta självmord? Om svenska kollokationer och deras förändringsbenägenhet 1800–2000. (Rapporter från ORDAT 15.)

Carina Randveer  2001. Från attaque och häst till angrepp och springare. Den svenska schackterminologins utveckling från 1700-tal till 1900-tal. (Rapporter från ORDAT 6.)

Mall Stålhammar 2002. Engelskan i svenskan. 1. Engelska lånord under 1800-talet. (Rapporter från ORDAT 12.)