Böcker om språk är inte alltid språkvetenskapliga böcker. De är inte heller tänkta som sådana, men det kan hända att de uppfattas så, särskilt om den som skriver är språkvetare till professionen. Lars Melin är språkvetare och han har författat ett antal fyndiga, roande och populärt hållna böcker om svenska språket. Den senaste – som är den bästa hittills – heter Corporate Bullshit. Om språket mitt i city (Svenska förlaget 2005).

Det är lätt att raljera med en yrkesjargong som inte är ens egen. Dels kan det bero på att man känner sig stollig och utanför, dels kan det bero på att yrkesspråket används långt utanför sitt ursprungliga revir med resultatet att det låter stolligt och därtill ofta används på ett felaktigt sätt. Bl.a. läkare, jurister, ekonomer, och varför inte språk­vetare, gör klokt i att endast använda sina yrkestermer i den egna kretsen. Och vi andra skall vara försiktiga med att överta facktermer vars bakgrund och innebörd vi inte känner bara för att vi vill låta som En Som Minsann Förstår Sig På.

Egentligen är det väl en varning för påfågelfjädrar i språket som Lars Melin utfärdar när han öser ur ett ymnighetshorn fullt av det nyspråk som talas (och skrivs) i näringslivet, bland politiker och i statliga och kommunala ämbetsverk.

Hippfaktorn och andra skäl till nya ord

Melin konstaterar inledningsvis att det finns tre klara skäl till varför språkbrukare plockar upp eller skapar nya ord: 1) De nya orden täpper till luckor i språket. Genomlysning och framförhållning fanns liksom inte riktigt förrän orden kom till. 2) Det finns tråkiga saker som mår bra av att kunna varieras. Den där planeringsbiten som man har sysslat med förr ersätts med planeringssidan eller planeringsfronten eller planeringssfären eller med något planeringsrelaterat. 3) Den viktigaste faktorn är hippfaktorn. De nya orden visar att den som använder dem fortfarande är någon att räkna med, någon som hänger med. Så när vi i går fortbildade oss så sysslar vi i dag med kompetensutveckling.

Det finns ju förstås en hel del mer att säga om varför ordförrådet lever och utvecklas, varför facktermer blir allmänspråk, varför vi lånar in ord och uttryck ur andra språk m.m. Melin går inte in på det faktum att luckor, variationsbehov och hippfaktor också kan användas för att beskriva och förklara språkhistoriens gång genom seklerna. Modeord och trendspråk är eviga fenomen. Jag hade kanske önskat mig något litet folkbildande avsnitt om detta?

Jag opponerar mig också, milt men dock, mot det jag uppfattar som återbruk av gamla idéer. Jag som har läst Melin förr, och som prenumererar på ”Avig­sidan” på nätet, kan t.ex. det där med floskelbingo. (Gå in på www.avigsidan.com/avigsidan/floskler.html och kolla själv.) 

Det känns alltså litet som om Melin inte hade kunnat avstå från en del äldre stoff som han redan har använt sig av i tidigare böcker. Å andra sidan har han fyllt på med så mycket nytt och träffsäkert så jag är beredd att förlåta honom. Man kan ju snabbt bläddra igenom det man tycker sig har hört förr för att sedan dröja vid det som känns nytt. Och jag lovar – det finns en hel del sådant!

Floppar och kometer

Melin är inte den förste som påpekar att det ekonomiska språket har trängt långt utanför ekonomernas krets och att det också används i sammanhang som inte har ens med privatekonomi och hushålls­kassan att göra.

Men han gör också tvärtom, dvs. han har lagt märke till med vilka målande, men samtidigt vardagliga, uttryck som aktiekurser och valutor rör sig upp och ned när finansvalpar och börshajar talar om dem. De drar iväg, rasar, rusar, springer, klättrar, sticker av, spiller över, tippar över och kanske rentav slokar. Och den aktie eller option som är undervärderad floppar, medan den övervärderade är en komet. Det är nog inget oengagerat och färglöst språk som de kritstrecksrandiga damerna och herrarna använder när de snackar jobb.

Skojig är också hans samling uttryck som återger hur en optimistisk affärsman, respektive en pessimistisk kan tänkas beskriva läget. När den förra säger botten är nådd eller vi ser ljuset i tunneln, då suckar den senare över orosmoln vid horisonten eller talar om lugnet före stormen. Där den förre ser välnischade spjutspetsprodukter oroar sig den senare för att de smala produkterna saknar volym.

Kommentarer att ta till i pinsamma situationer

Melin är en mästare på att iaktta och ironiskt återge små glidningar och förskjutningar i språket. Hans penna går nog het på anteckningsblocket när politiker och näringslivstoppar blir intervjuade av medierna. (I boken tackar han sådana som Mona Sahlin, Percy Barnevik, Richard Nixon och några till.)

Exempelsamlingen ger upphov till en del snärtiga kommentarer kring retorik, semantik och avancerad språkgymnastik. Vill man undvika att göra en pudel (dvs. lägga sig platt, erkänna allt och be om ursäkt) kan det vara bra att ha några bra och beprövade utvägar.

Grundregeln är att man ska göra allt för att rikta uppmärksamheten bort från pinsamheten i sig. Här några äkta fraser att använda:

Förr: med facit i hand; vem hade kunnat förutse?; rutinerna var oklara.

Framtiden: det får framtiden utvisa; vi ska sätta oss ner i lugn och ro och se över våra rutiner; alla papper ska läggas på bordet; hela byken ska vaskas.

Vardagen: den mänskliga faktorn; vi hade inte kontroll över alla faktorer; vi gjorde den bedömningen; alla andra gjorde.

Idealen: det som inte fick hända har hänt; ingen möda får lämnas ospard; det långsiktiga förtroendet måste bevaras.

Svenskt byråkratspråk

För en finlandssvensk som oftast måste sköta sina myndighetskontakter på finska låter Melins exempel på byråkratiska nästan exotiska. Det är bara svenska byråkrater som säger vi får helt enkelt ta tag i grejen, vi får sätta oss ned och titta på det där, någon måste peka med hela handen eller nu måste vi sätta ner foten. Men vad finska byråkrater svänger sig med märker jag att jag inte har en aning om. Det har jag helt enkelt inte uppmärksammat.

Melin påpekar att då man tidigare kunde tala om två olika språk – ”managementska” och ”socialsvängska” – så förefaller de här två språkarterna nu att ha gått ihop. Konsulterna talar lika mycket om sociala nätverk och emotionell intelligens som socialarbetarna funderar över trouble shoot­ing och koncept. Ett nytt tänkande, och de begrepp och ord som hör ihop med det, har krupit över från ett yrkesområde till ett annat, vilket inte behöver vara en dålig sak.

Gamla och nya visdomar

Ordspråk och talesätt brukar vi uppfatta som gammalt språkgods. Melin visar att nya sådana också tillkommer; huvudrubriken jag använt är ett sådant exempel. Inte så sällan finns förlagan på ett annat språk: Det krävs två för en tango – It takes two to tango. Vi lånar också in ordspråk på originalspråket: Shop till you drop! Fake it till you make it! Melin kommenterar att moralen i de nya ordspråken inte är lika högstående som förr.

Många ordspråk har i dag också med pengar och affärer att göra: Aktier ska köpas till färskpotatisen och säljas till kräftorna.  Reklamslogans kan också bli en ingrediens i vardagsspråket: Inte för de rika, men för de kloka säger vi förnumstigt à la Ikea. Och vi kan utbrista Hvergang! också om det är finskt och inte danskt öl vi har i stopet.

Min personliga favorit bland de Melinska visdomsorden är ändå den som jag associerar till eftermiddagstidningarnas löpsedlar och till TV-såpor och tävlingar av olika slag: Var och en blir förr eller senare kändis för en kvart.

Ledarskap

Dagens ledare har en ledningsgrupp omkring sig och kan kalla till sig konsulter om behov föreligger. Gårdagens brukspatroner skulle också leda och inspirera folk samt uppnå resultat, men någon kunskap i marketing, processtyrning, human resource management, resultatstyrning eller empowerment hade de inte.

I bokens sista kapitel visar Melin att han både vet vad de här begreppen handlar om, och att han kan berätta en gammal historia på det nyspråk han så livfullt har skildrat i sin bok. Kapitlet handlar om Moses som leder sitt folk genom öknen: ”Han hade Faraos soldater som piska, manna från himlen som morot och Kanaans land som affärsidé. Han etablerade en etisk standard med hjälp av stentavlor, och han levererade resultat just in time.” Det här är en lysande liten berättelse som elegant knyter ihop hela paketet och visar vilken känslig iakttagare och skicklig språkhanterare Melin är.