Den ortodoxa kyrkan i Norden har fått en ny svensk översättning av Chrysostomosliturgin, den viktigaste nattvardsliturgin. Det är fråga om en betydande kulturgärning för svenska språket. Arbetet med översättningen har administrerats av Finlands ortodoxa kyrka, men också sverigesvenska teologer har deltagit i det. Avsikten är att liturgin ska kunna användas överallt där det finns svenskspråkiga ortodoxa kristna. Den nyöversatta liturgin överlämnades till metropoliten Ambrosius den 27 maj 2012 i samband med pingstens fest-liturgi i Uspenskijkatedralen i Helsingfors.
Dagen före det högtidliga överlämnandet hölls ett samnordiskt seminarium med temat Språk och samhälle på kulturcentret Sofia i Helsingfors. Metropoliten Ambrosius och biskop Macarie, biskop i det rumänska ortodoxa stiftet i Sverige, framhöll liturgins betydelse: den ortodoxa kyrkan är en liturgisk kyrka. Översättningen av Chrysostomosliturgin behandlades av två medlemmar i redaktionen: Mikael Sundkvist, präst i Finlands ortodoxa kyrka, och Michael Hjälm, föreståndare för Sankt Ignatios ortodoxa teologiska seminarium i Sverige.
Mikael Sundkvist talade om hur man i översättningsarbetet var tvungen att balansera mellan å ena sidan formell ekvivalens, dvs. en svenska som i så hög grad som möjligt följde det grekiska originalet till formen, och å andra sidan dynamisk ekvivalens, dvs. en friare översättning med fokus på innehållet. I arbetet mötte man ständigt en konservatism (i värdeneutral mening) som uppfattade det som viktigt att den grekiska stilen och rytmen skulle kunna kännas igen i den svenska texten. Detta innebar krav på formell ekvivalens, som lätt kunde leda till stela formuleringar på svenska men som å andra sidan lämnade dörren öppen för flera olika tolkningar. Dynamisk ekvivalens gav ofta en mer flytande och modern svenska men innebar å andra sidan att man var tvungen att välja en enda specifik tolkning av ursprungstexten.
Sundkvist tog översättningen av det grekiska uttrycket theofóros som exempel. Tanken bakom uttrycket är att Gud kan mottas, att det skapade kan bära på honom. Här stannade redaktionen för det formellt ekvivalenta gudbärande (fäder) och godkände inte mer dynamiska översättningsförslag som innebar tolkningar, t.ex. av Gud uppfyllda fäder, heliga gudsmän, fäder som levde i Gud, fäder som bar Gud inom sig, fäder som bar på Gud.
Bland dem som deltog i arbetet var olika åsikter företrädda, och det visade sig i praktiken omöjligt att följa någon konsekvent översättningsprincip. Man lyckades i alla fall diskutera sig fram till konsensus, och alla parter visade kompromissvilja. Sundkvist konstaterade att den linje man följde i arbetet var en konsekvent genomförd inkonsekvens.
Michael Hjälm belyste problematiken med dynamisk och formell ekvivalens ur en annan synvinkel när han konstaterade att språk inte bara har att göra med förståelse utan också med identitet. Man kan räkna med två olika skolor när det gäller översättning av ortodoxa texter. Den skola som talar för förståelsen som det primära söker ett allmängiltigt idiomatiskt uttryck för det svenska, det ska vara ”riktig svenska”. Den skola som framhäver identiteten söker däremot det unika, det ska vara ”ortodox svenska”.
Hjälm framhöll att det inte går att ställa förståelse mot identitet, det allmänna mot det unika, men att det inte heller går att helt förena de två principerna. Det finns ett spänningsfält mellan de två polerna, och nyckeln är enligt Hjälm att det allmänna svenska ska kläs i en unik svenska. Det är fråga om att återvinna ett liturgiskt språk för folket, och den nya översättningen av Chrysostomosliturgin är ett första steg i den riktningen.