Bakgrunden till den här artikeln är en diskussion som jag i vintras förde med några vänner på Facebook efter att jag i ett matlagningsprogram på teve hört uttalet ”bojabee” för den sydfranska fisksoppan bouillabaisse, som jag lärt mig att ska uttalas ”bojabes”, alltså med ett tydligt s-ljud på slutet. Vännerna på Facebook bekräftade att jag lärt mig helt rätt uttal, och så började en livlig diskussion om andra liknande feluttal av maträtter. Språkbruk nappade på och bad sina följare på Facebook att ge exempel på maträtter som är svåra att uttala och skriva, och voilà – här är resultatet!
Entrecote – svåruttalat men gott
När det gäller uttal tycks bland annat entrecote, espresso, jalapeño, paella och tortilla artikuleras på olika sätt, vilket stör många. Precis som bouillabaisse är de inlånade ord, så det är klart att uttalet kan vålla problem om man inte behärskar uttalsreglerna i originalspråket. Alla dessa ord har sitt ursprung i romanska språk – i franskan, italienskan och spanskan. Språken talas i kulinariska länder varifrån många av våra älskade maträtter och livsmedel kommer.
Frågan är om vi i svenskan behöver uttala orden på ursprungligt sätt. En titt i de svenska uttalsrekommendationerna för ord med franskt, italienskt och spanskt ursprung ger vid handen att många uttalas på svenskt sätt. För de ovan nämna orden gäller emellertid ursprungsuttalet. Entrecote kommer från franskans entre côte, ’mellan revbenen’, vilket syftar på den del av djuret som köttet är skuret av. Det rekommenderade uttalet i svenskan är [aŋtrekåt] med ett hörbart t på slutet. Ofta hör man ett uttal utan t, men det rekommenderas inte, vilket också kommentarerna på Facebook gör gällande. Croissant, bakverket av smördeg som har form av en halvmåne uttalas [kroasaŋ´] också på franskt vis, utan t på slutet. Espresso, det aromrika och starka italienska kaffet som man kan dricka till sin croissant, uttalas [espresso], precis som det skrivs. Ibland hör man ett uttal med x, ”expresso”. Men det är ju inte ett snabbkaffe utan ett kaffe som bryggts under högtryck – caffè espresso på italienska.
¡Que viva España!
Så har vi de spanska jalapeño, paella och tortilla. Spanskan har en del bokstäver och bokstavskombinationer som uttalas på ett för svenskan främmande sätt. Tecknet tilde (~) över ett n i spanskan anger att det ska uttalas ungefär [nj]. Jalapeño uttalas därmed [jalapenjo]. Vill man vara riktigt tvättäkta kan man säga [χalapenjo], eftersom j i spanskan uttalas med ett smått väsande h-ljud som i Bach. Paella uttalas oftast av svensktalande som [paε´lja], dvs. med ett lj-ljud, på samma sätt som många säger ”Maljorca” för Mallorca. Många språkbrukare, särskilt de som kan spanska, irriterar sig över uttal med ”lj”-ljud för bokstavskombinationen ”ll” och menar att kombinationen absolut ska uttalas med mjukt j. Till min förvåning märker jag att både Svenska Akademiens ordlista och Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien endast har uttalsangivelsen [paelja], medan de för tortilla anger både [tortija] och [tortilja] som korrekta uttal.
Ytterligare ”mumsbitar”
Listan på ord där matkonsumenters uttal varierar kan göras hur lång som helst. Bland annat vissa ostar kan tas upp i en sådan lista. Chèvre är uppenbart svåruttalat. Det svenska uttalet är enligt Svensk ordbok [∫ä´vr ]. Många säger [∫evree], kanske i analogi med uttalet av den svenska osten grevé. Jag har till och med hört ”schäferost” för chèvre, vilket kan räknas till folketymologierna, som jag återkommer till nedan. Gouda, den nederländska osten som från början tillverkades i staden Gouda, uttalas av svensktalande sällan på holländskt vis – det vill säga med samma lite väsande h-ljud som j:et i det spanska jalapeñjo – och med a i stället för o, alltså ungefär [hauda]. De svenska ordböckerna ger uttalsanvisningen [go`da], som känns något främmande för de finlandssvenskar som uttalar namnet som det skrivs.
Folketymologier, ja. En folketymologi är en språklig omvandling av ett ord så att det liknar ett ord i det egna språket med liknande betydelse. Detta brukar vanligen ske med främmande ord vars etymologi är svår att härleda direkt eller som är svåra att uttala. Ofta är resultatet ganska humoristiskt. Till de läckraste hör syskonkorv (siskonkorv), svampinjon (champinjon), ansjofisk (ansjovis), herrkuvert (haricots verts), hjortronsalt (hjorthornssalt), mumsbit (munsbit), skärkötteri (charkuteri) och delikatessen vinbärssnäcka (vinbergssnäcka). Vårfrudagen, dvs. Marie bebådelsedag den 25 mars, har i folkmun omformats till våffeldagen, vilket gett upphov till seden att äta våfflor denna dag.
Kannapotta i pottåldern
Så får man inte glömma barnspråket, som också bjuder på en hel del läckerheter. Visst är paleverstej enklare att uttala än leverpastej, och kannapotta känns kanske som en naturligare dessert för ett litet barn än pannacotta. Pangkakor låter mer spännande och ännu godare än pannkakor. Kalles skaviha vittnar om det svenska smörgåspåläggets popularitet. Pökkipåk sitter bättre i munnen än köttpirog. I vår familj talar vi fortfarande om amandarin för mandarin, buububb för jordgubbe och baban för banan, även om barnen är utflugna för länge sedan. Balang säger sig en annan familj fortfarande använda för den gula frukten, bara för att en lillebror lanserat det för flera decennier sedan. Finlandsgurka har vi också ätit i många år; tiden då vi konsumerade tråkig frilandsgurka är ett minne blott. Eukalyptus har jag inte sagt efter det att min syster introducerade det ståtligare eau de kalyptys. Andra rapporterade mat- och dryckesord ur barnamun i diskussioner på Facebook är bl.a. mammagrynsgröt, läderlåda, köttpärs och afst. Det sist nämna står för saft, men här kan man minsann inte tala om uttalslättnad, tvärtom. Också ketchup har många uttalsvarieteter – kär produkt har många namn.
Pripu och pripelsås – maten i dialekten
Barndomens matvärld är också en ordvärld. Från min uppväxttid i östra Nyland minns jag fortfarande den goda stoppakaku som mamma bakade på midsommaren. Det var förstås en smarrig jordgubbstårta. Mammas pripelsås slog alla gånger skolans smaklösa ”maletköttsås”. Dialekt- och slangorden för såsen i fråga är legio. Ibland åt vi klyvittor hemma vid matbordet. Det var kluvna potatisar som hade kokat tillsammans med strömming och åts med smör. Pripu (memma) intogs på påsken. Ludiveeto, som många östnylänningar anser vara regionens ”landskapsrätt” hade vi aldrig hemma, men det var många andras favoritmål. Man värmer mjölk och smör i en kastrull, saltar ordentligt och klipper i lite gräslök. Rätten äts till nypotatis.
Stavningsproblem
Så något om svårstavade matord. Många av de livsmedel och maträtter som jag nämnde i början är minst lika svåra att stava som att uttala. I den Facebookdiskussion som gett upphov till denna artikel nämnde flera personer en svårstavad klassiker: borsjtj eller borsjtjsoppa, den ryska rödbetssoppan, som just på grund av både det svåra uttalet och den nästan omöjliga stavningen brukar gå under namnet ”borstsoppa”.
Många utländska maträtter och ingredienser har enklare svenska namn som man kan använda i stället. Till exempel ”aubergine” kan med fördel kallas äggplanta, ”bœuf bourguignon” burgundisk gryta och ”bolognesesås” Bolognasås. Såsigt värre blir det med stavningen av bearnaisesås och bechamelsås, men det är så här de ska stavas på svenska.
Många utländska maträtter har enklare svenska namn som man kan använda i stället.
Stavningen av ett flertal från utländska språk inlånade ord har försvenskats. Det gäller bland annat tjinuski (det som svenskarna i allmänhet kallar kolasås) och gratäng (inte: gratin). För att inte tala om meny, även om många restauranger stavar sin matsedel ”menu” också på svenska.
Till sist några svårstavade matord i alfabetisk ordning: baguette (observera att ”batong” är en finlandism för det avlånga franskbrödet), broccoli, cappuccino, crêpe (böjning: crêpe, crêpen, crêpes), fondue, fromage, gnocchi (svenskt uttal: [gnåkki]), guacamole, gulasch, hummus (”humus” med ett m är mulljord), kiwi, kumquat, lasagne, majonnäs, mazarin, parfait, petit-chou (plural: petit-chouer), rucola (hellre än ”ruccola”), scones (uttal: [skåons]), sufflé, tzatziki, worcestersås (uttal ungefär: [wostersås]), yoghurt, zucchini (förr mer känd som squash).
Men nu är jag så hungrig så jag slutar här.