I dag skrivs författningstexter i Finland i allmänhet på finska för att sedan översättas till svenska. Den svenska texten skall motsvara den finska i fråga om innehållet, men inte till formen. De två versionerna är juridiskt likvärdiga. De krav man kan ställa på de svenskspråkiga versionerna av finländska författningstexter sammanfattas så här i handboken Svenskt lagspråk i Finland (SLAF):
Sammanfattningsvis kan man säga att de svenska lagtexterna skall avfattas på vårdad sakprosa. Den allmänna språknormen bör alltså följas. Ord och vändningar som hör till det gamla kanslispråket bör undvikas. Detsamma gäller provinsialismer (s.k. finlandismer). Samtidigt bör man ta sig i akt för att skriva finska med svenska ord. Lagtexterna behöver inte ha någon särskild ”tyngd”. Tungt blir språket ofta ändå på grund av att innehållet i sak noggrant skall följa den finska texten. (SLAF 1990:32)
Skillnader mellan svenskt författningsspråk i Sverige och i Finland kan förekomma på olika språkliga nivåer (morfologi, syntax, lexikon och semantik). Men diskussionen gäller främst ord och uttryck och då ofta termer. I SLAF finns ett kapitel med rubriken Finlandismer, och där diskuteras främst just dessa juridiska termer.
Terminologin i Finland och i Sverige
Det finns en strävan efter att terminologin i sverigesvenska författningar och i de svenska versionerna av finländska författningstexter skall överensstämma, men i vissa fall behövs speciella svenska termer i Finland, t.ex. andelslag, bostadsaktiebolag och arbetspension (se t.ex. SLAF 1990:39, 105; Grönqvist 1991:6). I andra fall har särskilda termer införts, även om det finns sverigesvenska motsvarigheter. Några exempel är besvärsundervisning, personbeteckning och skyddsväg, vilka i Sverige motsvaras av besvärshänvisning, personnummer och övergångsställe (SLAF 1990:105–6; Modeen 1991: 569).
Finlandismer
Språkliga särdrag för svenskan i Finland kallas ofta finlandismer, som kan indelas på olika sätt (se t.ex. SLAF 1990: 105–111; Nikula 1988:377–383).
Mikael Reuter har i olika sammanhang (t.ex. Reuter 1994:9–19) gjort en indelning utifrån finlandismers status och användbarhet, och han delar in dem i fyra olika kategorier:
(1) officiella ord och uttryck som används i bl.a. författningstexter (t.ex. vicehäradshövding, skattebyrå)
(2) relativt etablerade finlandismer som används i alla typer av finlandssvenska texter (t.ex. aktielägenhet, talko, gårdskarl, glansbild)
(3) mindre accepterade finlandismer som ändras vid granskning av professionella texter (t.ex. dejour, taltur, ägobostad)
(4) vardagliga uttryck och slang som förekommer i vardagligt talspråk (t.ex. roskis, hurja).
För min undersökning av skuldsaneringslagstiftningen har jag utgått från Reuters indelning, men jag har valt att låta kategorierna (1) och (2) bilda en gemensam kategori. Hit räknas svenska ord för finländska företeelser, ord som har rikssvenska motsvarigheter, ord som fyller luckor i ordförrådet och vissa arkaismer.
Reuters kategori (3) är intressant, eftersom den blir större pga. ”tillfälliga fel”, lån och översättningslån från finskan. Till den kategorin räknas också gamla finlandismer (bl.a. ord som används med olika betydelse i Sverige och Finland) och avvikande former. När det gäller mindre accepterade finlandismer är det naturligtvis intressant att se om de anvisningar som ges i SLAF följs, eller om det finns sådana formuleringar i de finlandssvenska författningarna som handboken inte rekommenderar.
Några finlandismer som kan räknas till kategori (4) hos Reuter kan man knappast vänta sig att finna i juridiska texter och därför inte heller i mitt material.
Finlandismer i författningstext
I min första kategori – officiella ord och uttryck samt relativt accepterade finlandismer – tar jag främst upp beteckningar för aktörer och de ”verktyg” dessa använder. Många av de ord och uttryck som återfinns i kategorin kan betraktas som ”blivande” finlandismer, dvs. de används i den här lagstiftningen, men vi vet inte om de kommer att bli etablerade i finlandssvenskt språkbruk. Av två skäl väljer jag att begränsa undersökningen till aktörer och verktyg. Detta är centralt i lagstiftningen: vem skall göra vad och med vilka medel? Dessutom är det någorlunda enkelt för en bedömare som inte är professionell jurist att urskilja sådana termer i materialet.
Naturligtvis finns det också officiella ord och uttryck i materialet vilka inte bara har med innehållet i skuldsaneringslagstiftningen att göra. Några välkända exempel på denna typ av ord och uttryck är justitieministeriet, skattedeklaration och strafflag, vilka i Sverige motsvaras av justitiedepartementet, självdeklaration och brottsbalk (se SLAF 1990:109–111. Tidigare har dock strafflag använts även i Sverige, t.ex. 1864 års strafflag.)
När det gäller den andra kategorin i min indelning – mindre accepterade finlandismer – har jag dels tagit med finlandismer som tas upp i SLAF, dels sådana uttryckssätt som enligt mitt förmenande tycks vara nya, dvs. mer eller mindre direktöversatta svenska motsvarigheter till finska uttryckssätt. Självfallet rör det sig också här om ett urval. Lika självklart är att det finns ett visst godtycke vid gränsdragningen mellan kategorierna: när blir en mindre accepterad finlandism en relativt accepterad finlandism?
Jag vill betona att då jag säger att vissa ord och uttryck är ”mindre lämpliga”, ”att deras lämplighet kan diskuteras” etc. är detta en bedömning som bygger på min språkliga intuition, medan andra kan göra annorlunda bedömningar.
Officiella ord och uttryck samt relativt etablerade finlandismer
De sverigesvenska och finländska författningstexter som jag undersöker behandlar skuldsanering (velkajärjestely). I Sverige skall en sådan genomföras med hjälp av en betalningsplan för gäldenären, medan det i Finland är frågan om ett betalningsprogram (maksuohjelma). I den sverigesvenska lagen skiljer man mellan tvingande och frivillig skuldsanering, medan man i den finländska lagstiftningen talar om skuldsanering enligt denna lag och frivillig skuldsanering (tässä laissa tarkoitettu velkajärjestely, vapaaehtoinen velkajärjestely). I den finländska lagstiftningen finns dessutom särskilda stadganden för gäldenärer som idkar näring (harjoittaa elinkeinotoimintaa). Möjligen skulle man i Sverige föredra (be)driva näring, men näringsidkare är självklart den enda möjligheten också i Sverige. (I den sverigesvenska lagen om näringsförbud från 1986 talas det om att (be)driva näringsverksamhet.)
I både den sverigesvenska och den finländska lagstiftningen är de centrala aktörerna gäldenären (velallinen), dvs. låntagaren, den som har en skuld, och borgenären (velkoja), dvs. långivaren,densom har en fordran. I den finländska lagen beskrivs den förre som en insolvent privatperson (maksukyvytön yksityishenkilö), som är oförmögen (kykenemätön) att betala sina skulder. Ett villkor för att en gäldenär skall kunna beviljas skuldsanering i den sverigesvenska lagen är att han är på obestånd och så skuldsatt att han inte antas kunna betala sina skulder inom överskådlig tid. (Det i och för sig utmärkta finlandssvenska ordet överskuldsatt används alltså inte i någon av författningstexterna. Jfr Reuter 1992:62.)
I den finländska lagstiftningen skiljer man mellan gäldenärer och medgäldenärer (kanssavelalliset) samt mellan borgenärer, säkerhetsborgenärer (vakuusvelkojat) och borgensborgenärer (takausvelkojat), beroende på vad för slags skulder respektive fordringar det rör sig om. I författningstexterna från Sverige och Finland förekommer också borgensmän (takaajat), dvs. de personer som garanterar att en skuld skall betalas.
Ansvaret för en skuldsanering ligger i Sverige dels hos gäldenären och kronofogdemyndigheten, dels hos tingsrätten på den ort där gäldenären är bosatt. Kronofogdemyndigheten kan avslå gäldenärens ansökan om skuldsanering eller besluta om att frivillig skuldsanering skall inledas. Om en borgenär inte accepterar att skuldsanering sker, skall ansökan överlämnas till tingsrätten. Domstolen kan besluta om tvingande skuldsanering, även om någon borgenär är emot detta. Tingsrätten skall vara behörig och alltid bestå av en lagfaren domare.
I Finland ansvarar gäldenären, en utredare (selvittäjä) och domstolen/ allmän underrätt (tuomioistuin/yleinen alioikeus) på gäldenärens hemort för skuldsaneringen. En alternativ formulering som förekommer är den domstol som är gäldenärens allmänna forum (velallisen yleinen oikeuspaikka). Den i Finland nya beteckningen tingsrätt (käräjäoikeus) för den första instansens allmänna domstolar används alltså inte. Inte heller förekommer de äldre beteckningarna häradsrätt (kihlakunnanoikeus) och rådstuvurätt (raastuvanoikeus) (se SLAF 1990:105, 119).
Domstolen skall vara behörig (toimivaltainen). Ett tvistigt ärende i en skuldsanering skall normalt behandlas av en fulltalig underrätt (täysilukuinen alioikeus). Utredaren kan vara en utmätningsman (ulosottomies), en biträdande utmätningsman (avustava ulosottomies), ett allmänt rättsbiträde (yleinen oikeusavustaja) eller någon annan person som uppfyller lagens krav på en utredare. Den finländska utsökningsmyndigheten (ulosottoviranomainen) kan närmast jämföras med kronofogdemyndigheten i Sverige. Den svenska motsvarigheten till ett allmänt rättsbiträde kallas offentligt biträde i tvistemål respektive offentlig försvarare i brottmål.
Enligt den sverigesvenska lagen måste gäldenärens alla tillgångar och inkomster användas i skuldsaneringen för att han skall kunna bli skuldfri. Gäldenären får dock behålla vad som behövs för hans egen och familjens försörjning. Enligt den finländska lagstiftningen får gäldenären av sina inkomster behålla den del som är nödvändig för hans och familjens oundgängliga levnadskostnader (välttämättömät elinkustannukset). Däremot skall hela hans förmögenhet/egendom (varallisuus/omaisuus), utom vad som ingår i hans bastrygghet (perusturva), användas för skuldsaneringen. Gäldenären garanteras vad som i Sverige vanligen kallas existensminimum.
I Finland skall utredaren realisera gäldenärens förmögenhet. SLAF rekommenderar att muuttaa rahaksi översätts med förvandla i pengar. Rekommendationen kan dock ge problem när det gäller uttryck som rahaksimuutto-oikeus och velallisen varallisuuden rahaksi muuttaminen. (Dessa översätts i de svenskspråkiga versionerna med realiseringsrätt respektive realiseringen av gäldenärens förmögenhet.)
Vid en skuldsanering i Sverige skall man bestämma vilka fordringar som skall omfattas av skuldsaneringen och vilket belopp som skall fördelas mellan borgenärerna. Man skall även göra upp en betalningsplan som visar hur fordringarna skall betalas. I den finländska lagen sägs att betalningsprogrammet skall fastställas och att det skall motsvara gäldenärens betalningsförmåga (maksukyky). En betalningstidtabell (maksu-aikataulu) skall göras upp.
I de två ländernas lagstiftning definieras verkan av skuldsanering respektive rättsverkningarna av skuldsanering (velkajärjestelyn oikeusvaikutukset). Om det finns ett beslut om skuldsanering i Sverige, får olika exekutiva åtgärder, bl.a. utmätning eller införsel, inte ske. Den finländska lagstiftningen talar om utmätning och annan verkställighet (ulosmittaus ja muu täytäntöönpano), och vad annan verkställighet innebär preciseras noga i lagtexten.
Mindre accepterade finlandismer
Språkvården, här i form av SLAF:s rekommendationer, kan både notera framgångar och motgång-ar i de finlandssvenska författningstexterna. Exempel på framgångar kan man finna genom att jämföra förslaget till lagtext och den definitiva texten. I lagförslaget till riksdagen talas det bl.a. om att skuldsaneringen skall genomföras på ett sakenligt sätt (asianmukaisesti), vad man skall göra om gäldenären i samband med utsökning har rymt (on pakoillut) och hur man skall agera om olika omständigheter har yppat sig (on ilmennyt) efter att betalningsprogrammet fastställts. I lagen har de kursiverade uttrycken ändrats till på ett behörigt sätt, har dragit sig undan och har framkommit.
Formerna borgesman och ägobostad förekommer inte i de här författningarna, utan här finns bara de rekommenderade borgensman och ägarbostad. (I lagförslaget till riksdagen används däremot konsekvent ägobostad.)
Vid hänvisningar till andra lagrum används perusteella och nojalla i de finskspråkiga versionerna. Helt enligt anvisningarna i SLAF motsvaras dessa i de svenskspråkiga av med stöd av eller på basis av, inte på basen av. Likaså följer lagstiftaren handboken när det gäller erikseen, som inte översätts med skilt utan med särskilt.
Också när det gäller ett antal termer med ekonomisk anknytning följer lagstiftaren rekommendationerna i SLAF. I författningarna finns bestämmelser om att uppta en ny skuld (tehdä uusi velka), medan göra en ny skuld undviks. Gäldenärer skall göra amorteringar (lyhennykset) på skuldkapitalet, inte avkortningar. Personer kan vara aktieägare (osakkeenomistajat) respektive arrendatorer (vuokralaiset), inte aktionärer eller legotagare. (Den senare termen var f.ö. föråldrad redan då jordlegolagen stiftades 1966. Se SLAF 1990:105.)
Verben toteuttaa och koskea översätts ofta med förverkliga respektive beröra, men detta förekommer inte här: att skuldsaneringen kan genomföras på ett behörigt sätt respektive Vad 1 mom. stadgar om säkerhet gäller också borgen som tredje man ställt... (I förslaget till lag användsdäremot beröra vid några tillfällen: De gäldenärer som förslaget berör skall ges tillfälle att höras om förslaget.)
Jag har registrerat vad jag vill kalla ”olycksfall i arbetet”. Detta innebär att de svenska motsvarigheterna till finska uttryck vanligen är de som SLAF rekommenderar, men i enstaka fall förekommer översättningar som handboken varnar för. Så motsvaras jäljennös av kopia, men vid ett tillfälle används avskrift, som i SLAF betecknas som föråldrat. Finskans asia kan på svenska mot-svaras av sak, ärende, mål, t.ex. ett tvistigt ärende (riitainen asia). I några fall kan man möjligen diskutera om sak verkligen är den bästa motsvarigheten till asia, t.ex. Beslut om detta kan fattas utan att borgenären hörs, om det anses vara nödvändigt på grund av att saken är brådskande.
I författningstexterna sägs att en ansökan avslås, utom i några fall då den förkastas (hylätään). Det senare alternativet strider mot handbokens rekommendationer. Också andra verb kan ge problem. SLAF förespråkar svara för när finskan använder ylläpitää. I det aktuella sammanhanget är dock den finlandssvenska textens föra lämpligare: Justitieministeriets dataförvaltningsbyrå för ett skuldsaneringsregister... Den svenska motsvarigheten till toimittaa är enligt SLAF vanligen tillställa, alternativt sända/lämna in. Det kan diskuteras om framföra passar här: Tillkännagivandena kan framföras per post... Man kan även ifrågasätta om den bästa motsvarigheten till pitää i den här kontexten är det i finländsk svenska så vanliga hålla, och om inte tillhandahålla vore ett bättre alternativ: De allmänna underrätterna skall hålla blanketter som fastställts av justitieministeriet... (Jfr Reuter 1992:75–76 angående hålla.) För poistaa rekommenderar SLAF utgå, stryka, slopa men i lagtexten används avlyfta: skyldigheten att betala skulden [kan] avlyftas i sin helhet.
I materialet finns också vissa uttrycksätt som jag anser är mindre lämpliga. I de flesta fall kan man misstänka att de är direktöversättningar från de finskspråkiga versionerna. Uttrycken kan ordnas i två undergrupper: sådana som hör samman med själva skuldsaneringen och sådana som har att göra med olika myndigheters uppgifter.
Som motsvarighet till finskans selvitys används ofta utredning. De alternativ som SLAF ger är lämna uppgifter/upplysningar. Ett antal gånger används utredning i texterna, där upplysningar/uppgifter hade varit möjligt och kanske också lämpligare, t.ex. Domstolen skall inhämta behövlig utredning... I andra fall används med gott resultat redogörelse: en skriftlig redogörelse för grunderna för de värderingar av förmögenheten ...
I den finskspråkiga lagstiftningen används överraskande jäädä sillensä i stället för jättää sillensä: hakemus on jäänyt sillensä ... För jättää sillensä rekommenderar SLAF avskriva. I den finlandssvenska skuldsaneringslagstiftningen används lämna därhän: ansökan har lämnats därhän ... Avskriva och lämna därhän är knappast synonyma uttryck.
Handboken föredrar betala framför erlägga för finskans suorittaa (maksu). I några fall följs rekommendationen, men vanligen används tvärtom just erlägga, t.ex. för de utgifter han är berättigad att erlägga..., vilket inte är god svenska. (Jämför man förslaget till lagtext med lagen, finner man att erlägga några gånger har ändrats till betala.) När det gäller substantivet suoritus motsvaras det vanligen av prestation. Detta är ibland mindre lämpligt: utmätning av gäldenärens lön, pension, inkomst av näringsverksamhet eller annan periodisk prestation i enlighet med vad som stadgas i utsökningslagen... Det vore bättre att här tala om annan regelbundet återkommande inkomst/intäkt.
Både löneutbetalningsmånad (palkanmaksukuukausi) och överskottsvärde (ylijäämäarvo) tycks vara direkta översättningar från finskan. Kanske vore det lämpligare att använda formuleringar som den månad då lön betalas ut och det (eventuella) överskott som uppstår. Vidare är en term som betalningsrörelse (maksuliikenne) svår att förstå, när det sägs att utmätningsmannen har rätt att få uppgifter om gäldenärens bankkonton, betalningsrörelse, avtal och förbindelser... Här skulle det vara bättre att tala om transaktioner eller inbetalningar och utbetalningar.
När det gäller olika myndigheters uppgifter skall länsstyrelsen genom initiativ och andra åtgärder (aloitteilla ja muilla toimenpiteillä) se till att privatpersoner inom länet får hjälp med sina ekonomiska problem. Lagstiftaren undviker visserligen göra initiativ (tehdä aloite) som SLAF varnar för, men genom initiativ är inte speciellt lämpligt här, utan en precisering med t.ex. genom (att ta) egna initativ krävs. Däremot sägs det helt korrekt att domstolen på eget initiativ (omasta aloitteestaan) kan begära att få olika uppgifter.
Justitieministeriet ansvarar för ett dataregister för skuldsaneringsärenden. I de paragrafer som behandlar registret finns några uttryck som kan diskuteras: Domstolen skall genom direkt anslutning lagra uppgifter i registret..., Ur skuldsaneringsregistret får som massutlämnande ges ut personuppgifter till domstolarna ... och Med hjälp av teknisk anslutning kan uppgifter lämnas ut... Frågan är hur begripliga de svenska termerna direkt anslutning (suorakäyttöisesti), massutlämnande (massaluovutus) och teknisk anslutning (tekninen käyttöyhteys) egentligen är samt om de faktiskt helt motsvarar de finska. (I personregisterlagen från 1987 används dock teknisk anslutning och massutlämnande.)
Sammanfattning och diskussion
Officiella och relativt etablerade finlandismer finns i de svenskspråkiga versionerna av den finländska skuldsaneringslagstiftningen för privatpersoner, t.ex. insolvent privatperson, betalningsprogram och utredare. Som Mikael Reuter påpekar är de officiella orden och uttrycken egentligen inte finlandismer. De bör inte ersättas med sverigesvenska motsvarigheter, eftersom de är de obligatoriska orden i sitt sammanhang (Reuter 1994:14).
Språkvården har haft framgångar, t.ex. när det gäller svenska motsvarigheter till finskans perusteella, lyhennys och toteuttaa. Andra rekommendationer har däremot inte slagit igenom, t.ex. att använda avskriva för jättää sillensä och betala för suorittaa (maksu).
I de svenskspråkiga versionerna finns ett antal direkta översättningar som man kan kritisera. Några exempel är löneutbetalningsmånad, betalningsrörelse och massutlämnande.
Vissa speciella finländska termer och uttryck används i juridisk svenska i Finland. När de används i Finland och av finländare uppstår knappast några problem. De svårigheter som kan uppstå vid kontakter med Sverige kan förmodligen lösas på ett ganska enkelt sätt, t.ex. genom att man förklarar finländska termer eller ger rikssvenska motsvarigheter till dem (se Grönqvist 1991:6).
Enligt min mening är de direkta översättningarna av finska termer ett större problem, både när det gäller juridisk svenska i Finland och när det gäller kontakter Sverige–Finland. De direkta översättningarna är naturligtvis en följd av hur de svenskspråkiga författningstexterna kommer till. Det är lätt att skapa svenska termer genom att göra ordagranna översättningar av de finska (jfr Modeen 1991:570).
Här har den finlandssvenska språkvården en angelägen uppgift: att erbjuda goda svenska termer. Sådana termer är en viktig förutsättning för att de svenskspråkiga versionerna av finländska författningstexter skall vara entydiga och begripliga samt i överensstämmelse med de normer som gäller för svenskan i Finland. I ett större perspektiv gäller det frågan att de svenskspråkiga versionerna är likvärdiga med de finskspråkiga, vilket är en viktig förutsättning för den officiella tvåspråkigheten i Finland.
velallinen = gäldenär
velkoja = borgenär
takaaja = borgensman
Förkortningar
FörfS = Finlands författningssamling
SFS = Svensk författningssamling
SLAF = Svenskt lagspråk i Finland
SäädK = Suomen säädöskokoelma
Författningstexter som ingår i undersökningen
Asetus yksityishenkilön velkajärjestelystä; Annettu Helsingissä 25 päivänä tammikuuta 1993 (SäädK 58/93)
Förordning om skuldsanering för privatpersoner; Given i Helsingfors den 25 januari 1993 (FörfS 58/93)
Lag om skuldsanering för privatpersoner; Given i Helsingfors den 25 januari 1993 (FörfS 57/93)
Laki yksityishenkilön velkajärjestelystä; Annettu Helsingissä 25 päivänä tammikuuta 1993 (SäädK 57/93)
Skuldsaneringslag; utfärdad den 19 maj 1994 (SFS 1994:334)
LITTERATUR
Grönqvist, H. 1991. Om juridiskt språk. I: Språkbruk 1991:2, s. 3–6.
Modeen, T. 1991. Officiell svenska i Finland. I: Svensk juristtidning 76, s. 565–573.
Nikula, K. 1988. Finlandssvenska – vad är det? I:Svenskans beskrivning 16. Volym 2. Linköping: Universitetet i Linköping, s. 370–385.
Regeringens proposition till Riksdagen med förslag till lag om skuldsanering för privatpersoner. 1992 rd RP 183. I: 1992 års riksdag handlingar A 6 Regeringens propositioner 161-215. Helsingfors: Riksdagen.
Reuter, M. 1992. Reuters rutor. Svar på frågor om ord, ordanvändning och betydelse. Esbo: Schildts förläg.
Reuter, M. 1994. Översättning och språkritighet. Version 1994:1. Helsingfors: Svensk språktjänst.
Svensk lagspråk i Finland. Handbok. Regierad av Sten Palmgren. Helsingfors: VAPK-förlaget.